religion – Perra J:s Blogg

Det pågår en intensiv diskussion om mediet Terry Evans just nu. Och det är han själv som har startat den. Han har fått nog nu, av förföljelse från materialistiska fraktioner som Vetenskap och Folkbildning (VoF), och Humanisterna.

Jag har studerat debatten, och hur Evans’ motståndare arbetar. Somliga har redan bestämt sig; de kategoriserar ohämmat och hävdar att det är uppenbart för varje förnuftig människa att det Terry Evans torgför är humbug. Bland andra Christer Sturmark (ordf för Humanisterna) uttrycker sig i dessa termer. Sedan har vi folk som är lite mindre aggressiva, och som blott hävdar behovet av en granskning av Terry Evans’ påstådda förmågor. Och detta är intressant, för vem är granskaren?

Granskaren är den som bevarar det rådande paradigmet. Granskaren skall representera essensen av mänsklighetens intellektuella och vetenskapliga utveckling fram tills nu, det kollektiva medvetande av vetenskap och förnuft, som är rådande och vägledande. Men i svårare fall måste det finnas en domare. För så är vårt samhälle skapat. Vårt samhälle är hierarkiskt, och blir ännu mera hierarkiskt om en ”fara” hotar. Då finns det en domare överst vars ord avgör alla debatter. Det betyder att det är en enda människa, eller ett fåtal människor, som bestämmer hur verkligheten ska se ut. Och det är överhuvudtaget intressant att vetenskapen kan hamna i fara.

Men hur ska man granska det Terry Evans gör? Medan jag funderar på det kan jag berätta om en nära släkting till mig (vi kan kalla henne Pia), som besökte ett av Terry Evans föredrag (jag tror inte det var en ”seans”, men det är av mindre betydelse här).

Det var en lokal, full med folk, och man kunde ställa frågor efteråt; och Pia ställde frågan om det kunde vara så att de avlidna andarna kunde känna sig motvilliga att ta kontakt med oss levande, på grund av tidigare konflikter och aggressioner hos de nu levande. Terry tyckte frågan var smart, eftersom den ”tvingade” honom att ta kontakt med någon ur andevärlden.

Dialogen fortsatte, jag ska inte gå in på vad som sades, det som är intressant för detta inlägg är att Terry plötsligt, rakt ut från det blå, sa: ”Say hello to your ma”.

Pias mor lever inte längre, men det hade ingen sagt till Terry

Märk, att detta pågick i ett fullsatt auditorium, där det säkert också fanns en hel del skeptiker. En hälsning exekverades alltså mellan Pia och hennes mor genom Terry, vilken Terry inte alls visste på förhand var avliden.

Jag menar: om så inte hade varit fallet, hade Pia förstås sagt direkt: ”but my ma is alive!” till Terry, inför flera hundra människor.

För mig och Pia är nog detta bevis nog. Men det är inget bevis för alla andra som satt i lokalen.

Vetenskapliga bevis, vänder sig till kollektivet, till alla.

Men hur skulle ett sådant bevis se ut, som direkt bevisar att Terry kan tala med andar, för alla människor? Går det överhuvudtaget att genomföra? Nej, det går inte.

Terry Evans har verkligen oddsen emot sig, för den som insisterar på ett objektivt synsätt.

Hade han gjort en miss och Pia hade sagt ”my ma is still alive!”, hade någon smygfilmare i lokalen med en kobras hastighet åberopat det som bevis att Terry bluffar. Och då är det ingen som kräver ett vetenskapligt korrekt genomfört bevis, eftersom det går rätt väg för det rådande paradigmet.

Och ingen av dessa hundra kan veta om Pia inte är ”någon ur publiken bara” fast som Terry redan känner, och använder för att bevisa något. Den sortens bondfångeri förekommer på andra håll.

Men åter till granskarens roll. Vi har en hierarkisk struktur, det är helt klart. Det har alltid funnits sådana hierarkier som ytterst bestämmer vad som är verklighet och vad som inte är det. Katolska kyrkan var en. Vi har också Sovjetstaten, DDR, Nazityskland. En del av dessa totalitära stater anställde bokbål, vilket är det starkaste tecknet på förtryck mot individens medvetande.

Men Perra, detta är klart odemokratiska exempel, är det rimligt att jämföra dem med den rådande vetenskapliga hierarkin? Dessutom är vetenskapen inte politisk utan bygger på fakta.

Förvisso. Men likheterna är den hierarkiska strukturen (som alltid är i fara), med en liten elit som styr, samt att det kollektiva medvetandet (i dessa fall staten, eller kyrkan) är starkare än individen. Det yttre är överordnat det inre. Om du vet att något är svart, kan du tvingas att säga att det är vitt.

En aspekt till är att odemokratiska och maktlystna krafter gärna gömmer sig bakom allmänt respekterade auktoriteter, och vetenskapen är en fullkomligt idealisk sådan. “Gud” var en annan, liksom “Jesus”. “Demokrati” är en till.

Och som sagt; var det ingen uttalad hierarkisk struktur innan, så blir det det, om en ”fara” uppstår, eftersom det då fordras någon som tar kontroll, för att ”skydda folket”, som skrämts upp genom media.

Vad skulle kunna vara ett hot mot rådande vetenskap?

Jo, om vetenskapen är materialistisk, skulle hotet vara ett budskap som visar att just materialism är en illusion, att vi i själva verket är mera än våra kroppar, att det rentav finns en andevärld. Och där har vi Terry Evans.

Men det är egentligen inte vetenskap som vi har att göra med här, utan scientism. Det är därför jag tar till jämförelsen med tidigare ”ismer” som dikterat människors verklighet. Detta är en varning för en eventuell upprepning av ”det som aldrig mer får hända”.

Någon har sagt till mig att det inte är möjligt. Och vi får hoppas att det är det så. Men det som gör att det inte är möjligt kan inte vara något annat än medvetenhet.

Och det är inte bara i Sverige vi har det här fenomenet. Det är en global våg av materialism som väller över oss, och som kräver att allt ska vara ”vetenskapligt bevisat”. Richard Dawkins skrev en bok som heter The God Delusion, som jag tror har startat den vågen.

Jag tror definitivt på att det existerar en förljugen bild av Gud. Men den här rörelsen river inte bara med sig den bilden utan allt annat. Nyandliga uppfattningar som tar klart avstånd från all slags religiöst dogma, som t ex Eckhart Tolle, åker med också. Och Terry Evans. Det projiceras en bild på honom som han inte alls är. Terry ses om en religiös förkunnare, som ”hävdar” saker, som får stå oemotsagda.

Men, OK då: Hur granskar man Terry Evans? Eller först: Hur granskar granskaren (som vi definerat ovan) Terry Evans?

Robert Hahn skriver om det här också. Han nämner Edgar Cayce, ett annat medium som granskades på 40-talet. Han lär ha haft många bevis, men den vetenskapliga auktoriteten krävde bara nya hela tiden.

Det här är ett exempel på ett ”vapen” som etablerad makt använder för att bevara status quo, och för att utöva mera makt: Att applicera en standard på utmanaren som är omöjlig att leva upp till. För det går att göra. Det är bara att avfärda bevisen ,och säga: ”kom med något bättre”, precis hela tiden. Och det förefaller dessutom som att det är utmanaren som inte lyckas; att han inte är bra nog. Samtidigt har makthavaren media till sitt förfogande som rapporterar att ”inget har kunnat bevisas…”, vilket indoktrinerar folket i falsk tro på det rådande systemet.

Ser ni hur scientismen använder samma instrument som katolska kyrkan? Kyrkan applicerade en gudomlig standard, som det ”syndiga” folket omöjligen kunde leva upp till. För det är det som är själva poängen. Det gjorde folket totalt beroende av prästerskapet, eftersom de också hade indoktrinerats i tron att prästerna var de enda som kunde frälsa dem från helvetet – genom att ge ”nåd”.

Och visst finns det också ett ”önskemål” från vetenskapen (scientismen) att vi ska vara totalt beroende av den? Se på läkemedelsindustrin. De vill att vi ser på oss själva som enbart biologiska maskiner som kan gå sönder, och som då måste ha medicin, och läkemedelsbolagen är de enda som kan ge oss den.

Förfarandet med denna omöjliga standard är troligen förklaringen till varför inte en enda hittills lyckats klara James Randi’s beviskrav för att något ”övernaturligt” existerar.

Tricket är bara att lägga sig på en sådan nivå att man alltid kan säga att beviset inte var tillräckligt övertygande – och eventuella protester från den som genomskådar det slår obönhörligt tillbaka på utmanaren själv.

Randi förs ofta på tal när Terry Evans diskuteras, och många anser att Terry inte skulle våga ställa upp på ett test hos Randi, eftersom han då skulle bli avslöjad. Ser ni hur psykologin fungererar? Man utgår automatiskt från att makten står för det rättvisa testet

-Nej, det är inte ALLTID så, för såpass medvetna är vi nog att vi kan slå hål på maktpotentater då och då. Men vad jag menar är vad som sker när makten har ”vetenskap” bakom sig. För vetenskap har samma tyngd idag som Gud hade.

I detta sammanhang vill jag nämna John Perkins, som i sin utmärkta och viktiga bok

Confessions of an Economic Hit Man, skriver:

“It was exactly what we wanted: a tool that scientifically “proved” we were doing countries a favor by helping them incur debts they would never be able to pay off”

Detta handlar om hur USA systematiskt tar kontroll över länder med stora naturtillgångar, genom att de skuldsätts. Dessa länder kan sedan inte betala tillbaka (vilket är uträknat) och USA lägger då beslag på naturtillgångarna, samt tar kontroll över landet.

Det här är ett modernt rövartåg och imperiebygge som inte står korsfarartiden efter, och precis som att Gud behövdes för dem, för att ursäkta den gärningen, behövs vetenskap för denna. För det handlar om att övertyga massorna.

Och ser ni också att detta på sätt och vis är en version av ”Att applicera en standard som är omöjlig att leva upp till”? Det är ett slags skuldsättning det här också!

Sammanfattningsvis menar jag att det är nödvändigt att veta vem granskaren är, innan man kräver att Terry Evans ska granskas. Den som verkligen vill få något bevisat ger jag rådet: Åk ut till honom själv, ta ett snack med honom. Men det kommer du aldrig att göra förrän du besvarat frågan för dig själv: vill jag detta? Eller vill jag fortsätta veta?

När katolska präster inbjöds av vetenskapsmännen att själva titta i periskopen och konstatera sanningen, vägrade prästerna. De valde att fortsätta veta.

Men idag är polariteten ombytt. En ”övernaturlig” begåvning jag har är att jag kan använda slagruta. Men jag kan även få en icke-emottaglig person att känna den här kraften som drar i klykan, om jag går jämte honom och håller tag i hans handleder. En gammal slagruteman i Norrland gjorde själv detta på mig när jag var 11 år. Och sedan hade jag själv ”gåvan”.

Och det är ett helvetes rabalder om slagrutemän, ska ni veta! De attackeras lika intensivt som medier, eller homeopati. Men vid ett tillfälle hade jag att göra med en sådan skeptiker, och jag erbjöd honom att gå med honom och hålla hans handleder, så han själv fick uppleva det. Det här var en akademiker i 30-årsåldern, en docent i biologi. Han vägrade, och blev ganska aggressiv. Han valde att fortsätta veta.

Att veta ger egot en känsla av säkerhet.

Det finns en riktig vetenskap bortom scientismen. Men det är den senare som gör väsen av sig och hävdar att den är den riktiga vetenskapen.

Den materiella vetenskapen firade sin stora triumf när den uppdagade att jorden är rund. Sedan följde några hundra år då den uträttade rätt mycket. Men sedan uppnåddes en gräns. Idag har den stagnerat, och blivit lika rigid som katolska kyrkan. Den kommer inte längre, därför att dess utövare har bestämt att de redan vet.

Medan den delen av vetenskapen som har kommit vidare, har öppnat sig för möjligheten att vi inget vet. Detta är så otroligt vackert. Alltså: när vetenskapen öppnar sig för eventualiteten att den ingen vet. Det finns någon strof i Tao Te Ching som säger att den sanna vetskapen inte kommer förrän man släppt allt man tror man vet.

De (den delen av vetenskapen) har förstått att vi själva är en del av verkligheten, och för att vetenskapen ska kunna gå vidare, måste vi förändras. Vi måste ändra vårt sätt att se på verkligheten. Om vi ändrar på det subjektiva, ändras också det objektiva.

Jag såg en intressant debatt, om ämnet Finns Gud. Ja, debattens namn är ”Kan vetenskap och religion mötas”, men dess kärna är det klassiska ”finns Gud? I så fall bevisa det!”.

Debattens huvudkombattanter är vår svenske Christer Sturmark, ordförande för Humanisterna, och John Lennox, en kristen matematikprofessor från Oxford.

Den här typen av debatt är så absurd. För den är evig. En debatt ska kunna leda fram till ett mål, men det gör inte denna debatt, för det går inte att bevisa varken att Gud finns eller att Gud inte finns. Men denna absurditet är i sig det som försörjer kombattanterna. Och absurditeten måste därför hållas vid liv – genom att det absurda döljs; antigen genom att den kallas något annat, genom att den ignoreras, eller att man tillämpar diversion. (Dvs att din uppmärksamhet fås att riktas mot något annat. Det är det vanligaste.)

Därför att om folk skulle se det absurda, skulle de inte kunna fortsätta.

Debatten är dock underhållande. De visar varandra respekt, tonen är lättsam och humoristisk. Man skrattar gott mellan varven. Det hade lätt kunnat vara värre…

Men det är svårt att dölja det absurda, dessa tider. Sturmark säger i ett tidigt skede att ”Lennox’ Gud, Han som sände ner sin son till jorden, vilken kunde gå på vattnet, förvandla vatten till vin, osv” – har motbevisats av (eller ”begravts av”) vetenskapen.

Men sedan säger han själv att det aldrig går att bevisa att något INTE existerar.

Vad händer här?

Det finns flera nivåer i denna polaritet. Den ytliga nivån är: Behöver man ens bevisa något så ”absurt” som en Gud som sände sin son till Jorden, och som var född av jungfru, gick på vattnet och uppstod från de döda?

På en lite djupare nivå ser man att det kanske är fullt möjligt – om bara inte Bibeln tolkas bokstavligt. Vatten kan t ex vara en symbol för något annat, men samtidigt erbjuds möjligheten att tolka det som riktigt vatten.
Men, då vetenskapen inte befattar sig med symbolik, utan med fakta, så måste den tolka bokstavligt – vilket är en absurditet – och hålla fast vid det. Tricket är sedan att projicera över denna bokstavstrohet på motståndaren – och få honom att framstå som absurd i stället.

Det är lätt gjort, då religion genom alla år utmärkt sig för fanatisk bokstavstrohet. Och vi sänder ju t o m soldater att kriga för demokratin i fjärran länder, som alla vet terroriseras av bokstavstroende talibaner.

Civiliserade människor vet nuförtiden att bokstavliga tolkningar är absurda. Här finns poäng att hämta, för den som vill vinna debatter och gehör från folket. Och här finns på sikt en stor fara. För tänk om man skulle tolka allting bokstavligt. Du kan då avfärda all poesi, Iliaden och Odyssén, Shakespeare, Goethe… ja i stort sett all skönlitteratur, som irrelevant.

Detta vet alla idag. Så här här kan man ju inte göra. Men det kusliga är att vetenskap (den sortens vetenskap, som egentligen ska kallas naturalism, scientism eller materialism -alla likvärdiga) inte befattar sig med symbolik (och glöm inte: därför MÅSTE tolka bokstavligt), och att vetenskapen kan vinna debatter som handlar om hur vi alla ska se på verkligheten. Och det kan vara den totala verkligheten, eftersom vetenskapen också måste – om materialisterna får som de vill – genomsyra precis allting.

Det blir en verklighet där inget får sägas eller skrivas, om det inte finns vetenskapliga fakta som stödjer det. Det finns sådana här rörelser. Militant ateism är ett uttryck som yttrades av Richard Dawkins (som omnämns i den här debatten. Lennox har också debatterat med honom, ännu osett av mig)

Det finns rentav en ny Bibel som skrivits, för materialister. Den saknar alla poetiska omskrivningar, all symbolik. Den bygger helt och hållet på…fakta.

Det är väl bra? Att få bort den där motsägelsefulla gamla luntan som så många grymma potentater tolkat så bokstavligt och som ligger bakom så mycker lidande! Att ersätta den med något nytt, som bygger bara på fakta, som vi alla enas om, det låter väl bra? Man kan få folkmassor att gå gång på det här, hojta ”ja, ja!!”

Det är eftersträvansvärt att peka ut det dåliga, hotet, det som är orsaken till så mycket lidande. Men historien visar oss att varenda gång något sådant gjorts, har det ersatts med ett fortsatt, och ofta ännu större, lidande. Varför?

Kanske därför att alla debatter handlar om att få folket med sig. Och man får folket med sig om man får folket att tro att det ska bli bättre för dem. Men på det djupare planet ser man att det handlar om att en elit tycker att en annan elit har åtnjutit maktens frukter tillräckligt länge, och att de nu själva vill åtnjuta den.

Det är som ett herre på täppan, där du kan komma upp på toppen bara genom folket. På vägen upp gäller att visa ett ödmjukt, rättfärdigt och charmigt ansikte. När du väl är på toppen och har puttat ner motståndaren, visas snart ett annat ansikte.

Men det som pågår i det fördolda är att få motståndaren nedputtad genom att få honom att bli måltavla för sådant som du lika gärna, eller i stället, borde anklagas för.

Något annat som diskuteras i debatten är bevisbördan. Sturmark hävdar att bevisbördan åläggs den som ifrågasätter det som redan är allmänt rådande, överenskommet.

Å andra sidan är det tydligt att Sturmark på vissa grunder anser sig tillhöra den sida som kan åberopa det allmänt rådande överenskomna. Sverige är världens mest ateistiska land. Sverige lever i hög grad under ett vetenskapligt paradigm, och debatten utgår också från den vetenskapliga sidan.

Men åter till bevisbördan: Det som är ”det allmänt rådande överenskomna” är ju vad den här sortens vetenskap vill ha full kontroll över.

Det betyder naturligtvis att det är de själva som bestämmer om ett bevis ska erkännas eller vederläggas, och det kan de göra utan någon som helst insyn, därför att folket inte begriper sig på vetenskap. Och som jag nämnde i förra inlägget, och som Robert Hahn tar upp: De kan ta sig rätten att selektera urvalet efter eget godtycke. Jag menar det urval som senare bildar grund till det som styr allas verklighetsuppfattning. Det här är så viktigt att det tål att upprepas.

Sturmark kan tänka sig existensen av en Gud som är utanför tid och rum, men som i så fall är oåtkomlig för vetenskap, eller bevis av något slag. Men det skulle vara en fullkomligt irrelevant Gud, säger han. Gud måste vara ”förklarbar” för vetenskapen.

Lennox hävdar å sin sida att Gud är förklarbar för vetenskapen. Att vetenskapen kommer alltmera fram till att en Gud måste existera. Och det finns vetenskap som visar (men inte bevisar) att allting är skapat av ett medvetande.

Men varför kan de inte enas?

Ja, är det någon mening med att resonera med en bokstavstroende?

Sturmark säger sedan glatt leende nånstans i debatten: ”Bevis existerar bara inom matematiken”. Vi pustar ut. Det låter bra. Men vänta lite nu…
Igen: Vad händer här? Alltså, betänk vilka konsekvenser detta får för allt som sagts här fram tills nu! Vad, t ex är då dessa så upphöjda ”fakta”??

Detta erkännande kommer alltså från en naturalist, som kräver bevis för allting, och som gladeligen lämnar matematikens domäner för att applicera beviskrav där det i så fall inte KAN appliceras; inom strikt lingvistiska områden – typ det som sägs i Bibeln. Varför? Eller vi kanske inte ska ställa så stora krav på Sturmark? Jag låter er fundera på detta själva.

Stefan Gustavsson, en annan av debattens deltagare, kommer med en viktig insikt, som också är provokativ: Naturalisterna utger sig för att företräda vetenskapen, och vill gärna att de ska behandlas synonymt. Men, vetenskap och naturalism är inte alls samma sak. Det som pågår är starten av en ny ”-ism”, som rider på vetenskapen och vill använda dess auktoritet och dess språk, för att förvränga det att passa egna syften. Det sista sa inte han, utan är mitt eget tillägg. Scientism talade jag också om i förra inlägget.

Evolutionen tycks vara en helig ko. Ifrågasätter man den är man så galen att man inte ens är värd att beakta, knappt om man heter John Lennox. Likväl (eller därför) finns det många absurditeter här som man gör allt för att dölja. Här görs ett skickligt jobb. Men vad vi aldrig kan komma ifrån är att evolutionsteorin vill ta på sig att förklara Livets Uppkomst, men den är i sig född ur det redan uppkomna och var från allra första början beroende av något som redan existerar.

Can the mind be a product of a mindless process?

Vad är det som sätter igång det livlösa, så att det till slut genererar liv?

Det får inte vara intelligens, eller medvetande av något slag. Även om dessa existerar här, nu. Men vad är det i så fall?

Jack Szostak heter en biolog som försöker framställa liv på kemisk väg. Sturmark talar om honom, och det låter som att det nu (videon gjordes 2010) är mycket nära tills en cell har framställts på enbart kemisk väg – en cell som sedan kan dela sig, varvid evolutionen startar.

-Vad bevisar det, säger Lennox; att mänsklig intelligens applicerad på materia åstadkommer en levande cell. Precis som att Guds intelligens applicerad på materia gjorde det från början.

– Nej, under naturliga omständigheter, säger Sturmark. Ingen intelligens inblandad.

Men det finns intelligens här. Förutsättningen man försöker avbilda är att det inte fanns någon när universum skapades. Den kan man aldrig rekonstruera.

Egentligen är Gud faktiskt förklarbar efter den vetenskapliga modellen, om man beaktar frekvens. Gud är på en så hög frekvens att han är utanför detta universum. Men det diskuteras inte i debatten. Det närmaste man kommer är existensen av parallella universum (multiuniverse), men där dessa universa skulle vara totalt separerade, bortom rum och tid för varandra.

Men endast ett intelligent medvetande kan höja och sänka sin frekvens, och därmed träda in i andra universa, för att uträtta saker där. Det här låter helt absurt, eller hur?