[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=pziHssaMqj4&feature=relmfu]
Jag har sett en mycket bra film. Den gick på TV häromveckan (tack Sluggo, för tipset!). Ingen actionrulle, inte alls. Bara en film, där huvudrollsinnehavaren är Närvarande. That’s all folks. Mer behövs inte.
Det betyder inte att man därmed bara har uppfyllt den mest basala nödtorft som fordras för att det ska få kallas film (och att filmen därmed skulle vara ohjälpligt medioker). Tvärtom, det är bland det häftigaste jag sett, och drivor med människor instämmer med mig.
Men jag ska förklara lite närmare. Det är inte filmen i sig (vilken är en dokumentär), utan det filmen handlar om som är det väsentliga, vilket är ett konstnärligt experiment; ett performance. Detta performance, som kallades ”The Artist is Present” ägde rum på Museum of Modern Art (MOMA) i New York och utfördes av Marina Abramovic (jag tycker mig känna igen den här människan). Det hela innebar att konstnären (MA) satt på en stol i tre månader (inte 24/7 dock), och bara var närvarande. Vissa förberedelser erfordrades (t ex en stol som samtidigt fungerade som toalett). Vissa säkerhetsföreskrifter måste förstås uppfyllas. Men annars skulle allt vara bara så avskalat som möjligt.
Men vad kan vara så häftigt med det här? Det mest basala man kan göra är väl som tidigare antytts att bara vara närvarande? Förresten är det väl också förbannat onyttigt, eller hur? För att inte säga dödtråkigt?
Precis dessa synpunkter tas upp i dokumentären. I Väst är det mest ”syndfulla” i vår tid att inte göra någonting. Och att göra ingenting är precis vad MA gör, i tre månader. Tjänar pengar kanske hon gjorde också, vilket naturligtvis gjorde det hela ännu mer syndfullt. Men OK, det ska i rättvisans namn nämnas att denna tid inte förflöt helt utan ansträngning för MA. Kroppen tog stryk, MA föreslogs att avbryta, hon vägrade.
Men frågan kvarstår: Varför?
Publiken som drogs dit har svaret. Det häftiga med det här var att folk kunde sätta sig på en stol mitt emot MA och betrakta den närvarande konstnären – och bli betraktad av densamma. Ja, det var det här som var det häftiga. På kvällarna när muséet stängde för dagen fick folk fösas ut, i det att de bad: ”bara några minuter till…”
Folk – män, kvinnor från alla kategorier, raser och åldrar – som satt där, berördes i djupet, tårarna rann. Folk kände att något stort hände, att det var någonting.
Men vadå, jag fattar ändå inte. Varför?
Jag undrar om det var Neale Donald Walsch som sa att om man betraktar en annan människa rakt på – oavsett vem – så blir man förälskad. Inte på det erotiska sättet, utan det är större än detta. Det är något annat som händer. Det handlar om den Universella Kärleken.
Walsch och så många andra berör alltså det mysterium som ligger i betraktandet. Och Abramovic demonstrerar kraften i betraktandet. I synnerhet att bli betraktad av någon som är totalt närvarande. Det gör att du också blir totalt närvarande. Jag menar nu Närvarande, HÄR, med ditt medvetande, och inte bara som fysisk kropp. Du kan koppla bort tankemaskinen, inträda i Nuet. Om du inte gör motstånd. Många gör det, det syns så väl. De som inte gör det faller i tårar.
Jag kommer att tänka på en historia som Adyashanti berättade, som handlade om den japanske Zen-mästaren (men han ville hellre kalla sig poet) Taigu Ryokan. Jag återger här i korthet Adyashantis historia:
Ryokan hade ombetts att hjälpa en familj som hade stora problem med sin vanartige tonårsson, som blivit ett ”pain in the ass” för sin omgivning. Sagt och gjort, Ryokan åkte till den här familjen, bodde där, åt middag med dom, pratade strunt som vanligt folk. Dagarna gick och alla väntade på det som skulle komma, när Ryokan skulle tala några ”sanningens ord” till grabben, i sin egenskap av mästare. Det hände dock inte så mycket. Till slut sa Ryokan att det var dags för honom att åka hemåt, och man tvangs acceptera faktum.
Ryokan satt på sängen och snörde på sig sina sandaler, när den vanartige grabben kom in för att säga adjö. Men då hände något. Ryokan tittade hastigt upp mot honom och betraktade honom, med tårar i ögonen. Och grabben tog det till sig. Det gick rakt igenom hans pansar, han hann inte värja sig, och han blev förändrad efter detta. Det behövdes bara några sekunder, att bli betraktad av Närvaro. Ingen yttrade ett ord. Jag gillar den storyn.
John Sherman är en gammal kåkfarare, som stod med på FBI:s tio-i-topplista över USA:s mest eftersökta brottslingar. Han upplevde också något sådant när Gangaji kom på besök i fängelset, och det förändrade honom. Gangaji behövde bara vara där. Han (Sherman) är numera en andlig ledare, och han har bara ett budskap: Look at yourself. Jag har skrivit om Sherman tidigare, han är alltid aktuelll.
Look at yourself. Just some seconds. The looking does the job. Så säger han. Det är så fantastiskt enkelt. Det finns inget för tanken – intellektet – att ta tag i. Det är då det sker.
Jag kommer att tänka på ett annat glimrande citat i sammanhanget:
Enlightenment always comes after the road of thinking is blocked
-Mumon (ur Gödel, Escher, Bach av R D Hofstadter, tack Tomas, för lånet!)
Eckhart Tolle säger hela tiden att ”Identification with thought” är det största problemet för mänskligheten. Vi skyddar oss bakom tankar. Vi tror vi ser verkligheten, men det vi ser är våra mentala bilder av den. Vad Abramovic visar är att något sker, när denna outtröttliga tankemaskin sätts ur spel och man bara betraktar.
Annars är ju nästan precis allting omkring oss i Västerlandet, sådant som stimulerar tanken, och som håller oss kvar i vår identifikation med tanke. Vi ser inte oss själva, utan vi ser på saker och ting utanför oss själva (våra tankar om dessa saker och ting). Och då ser vi heller inte andra!
Men när vi tvingas se på någon annan, tvingas vi också se på oss själva. Därför att vi är alla EN. Jag säger inte att alla är samma, utan att alla är EN.
Jesus säger också ”Älska din nästa som dig själv”. Inte ”som om det vore dig själv”, utan ”som dig själv”.
Felet med oss människor är att vi inte vet vad vi är. Somliga säger att vi inte vet vilka vi är, men jag tror vad är ett bättre ord. Det finns inget intellektuellt svar på frågan vad vi är. Om du inte väljer att göra några bryska förenklingar. Det finns folk som vill att någon ska peka ut på en plansch över hjärnans olika delar: ”Det här är DU!”. Så då vet dom.
Men du kan inte ”veta” vad du är, bara uppleva! Visst, man kan ”veta” att man är en andlig varelse och inte en kroppslig. Men du vet ändå ingenting, därför att du har en mental bild av vad en ”andlig” varelse är, som inte alls stämmer. Att uppleva det är en helt annan sak, och det enda som har mening. Intellektuella definitioner leder dig ingen vart.
Mitt emot Abramovic upplever man. Det finns inget att tänka. Man betraktar.
Att se den andre är att se sig själv. Just det här som Sherman tjatar om, bara några sekunder. Du ÄR den andre, inte i termer av ”vem” utan ”vad”.
Too lazy to be ambitious,
I let the world take care of itself.
Ten days’ worth of rice in my bag;
a bundle of twigs by the fireplace.
Why chatter about delusion and enlightenment?
Listening to the night rain on my roof,
I sit comfortably, with both legs stretched out.
-Taigu Ryokan
