Categories
Uncategorized

Avkrok

 

2009:02:26: 23:51: En avkrok innan ögonblicket

Vem vill se? Vem vill höra? Ropade någon?

Ett kalldrag sveper förbi. Spricka i väggen.

Huset gonar sig slappt i lera

Men våningen spjärnar emot

Någon vill se det här. Men jag är i vägen

Klockan gör före. Tickar i sig oandad luft

Jag går efter, rädd för bakhåll

Det här borde skrivas ner.

Annars finns det inte

Jag vill skriva ner, att inget finns

Och exakt var

Skicka det i flaskpost

En storhet vill hitta

Denna avkrok

Och avslöja den

Fylla tomrummet jag tenderar att fatta

Men tappar bort

Just innan ögonblicket

Categories
Uncategorized

Friheten

Det finns så många fängelser
där mänskor spärras in
Dom värsta är väl dom som saknar galler
– Mikael Wiehe

Friheten är det dyrbaraste vi har. Friheten är något vi måste vara tacksamma för, därför att inte alla har den. Vi ska vara tacksamma över att få bo i ett land som Sverige, där vi får göra som vi vill. Vi får åka vart vi vill, och vi får säga vad vi vill, utan att bli arresterade.
I Kina, te x, är det inte så. Eller i Nordkorea. Och historiskt sett: i Sovjetunionen, eller i Nazityskland var det defintivt inte så. Det är diktaturer jag har radat upp här.

Under dessa mörka epoker har vi i Sverige levat nästan som om vi inte fanns, bakom vår neutralitet. Vi har inte stuckit ut på något sätt. Vi lät tyska trupper genomfara landet under krigsåren, vi sände tillbaka frihetslängtande flyktingar till Sovjet, i den makabra baltutlämningen 1946. Är det därför vi har vår frihet? Förutom att Palme kanske retade en och annan har Sverige varit ett ganska obemärkt land. Gäller det att inte reta någon? Tja, vi vet ju vad som hände med Palme…

Det ska å andra sidan sägas att om alla länder agerade som Sverige, då fanns det inga krig. Kan man säga så? Nä. Sverige agerar som de gör därför att det finns krig. Krig är vi rädda för. I Sverige sköter vi vårt. Vi vill inte ha med era krig att göra.
Sverige har blivit som svenskarna är mest. Skygga, tråkiga, grå små skuggor, som sköter sitt och skiter totalt i andra. OK, jag kan hjälpa dig då, om det inte är farligt. Och om det inte kostar mig nåt. Det var elakt. Och jag är ju svensk själv. Njaä, jag är faktiskt halvfinne.

Min finska mormor, som jag aldrig kunde tala med därför att jag aldrig lärde mig språket (jag är uppvuxen i Sverige), smugglade en stor skinka genom julnatten utanför finska Oulu under vinterkriget. Hon blev stoppad av en trupp soldater. Skinkan bar mormor under kappan framtill, så det skulle se ut som om hon var havande. Det hindrade dock inte en av soldaterna att stöta till med det bajonettförsedda geväret. Soldaterna blev tydligen så glada över den skinkan att min mormor fick fortsätta i frihet.

I krigets Finland tog man hand om varandra. Man hjälpte varandra att överleva i den smällkalla krigsvintern. Friheten var satt på spel. Man kunde inte ta den för given. Och även efter kriget är det nog lite så här. Det är en annan öppenhet gentemot varandra. Att vi svenskar ofta är illa sedda här, är en annan sak.

Det är när vi tvingas inse att livet måste fortsätta trots att vi är rädda, som vi lär oss att se varandra. Då går kanske rädslan att leva med? När alla sköldar har spruckit och vi måste fungera tillsammans och inte längre kan leva separerade från varandra?

Men vi svenskar är rädda för rädslan! Vi skyr all konflikt!
Och hur fria ÄR vi då egentligen, i Frihetens Land? När vi har förverkligat den högsta drömmen om frihet, och haft fred i århundraden, dessutom tankefrihet, yttrandefrihet, självständighet, när vi har ALL frihet, när vi har ett drömland, får vi då ett land som Sverige??

Vad är det för frihet vi har? Frihet från varandra?
Har vi spunnit in oss så totalt i våra separata kokonger att vi inte ser varandra?
Där det bara handlar om att skaffa sig ännu mera yttre ting. Och pengar. Så jag inte behöver jobba. Så jag kan åka jorden runt, bara fest resten av livet. DET är frihet, det! Friheten är bara nåt mer, som man ska köpa hela tiden?

Men vi är inte fria. Vi sitter i fängelse. Vi är varandras fångvaktare.
Individen rutas in och definieras, det är tydligast i arbetslivet men det slår ofta igenom i familjen, överallt. Teatern tilltar med ökat avstånd från varandra, och det är ofta en grym teater. Ett falskspel. En maskerad där inga masker behövs, vi ser inte varandra ändå.

Har du upplevt när du pratar med någon, att den du pratar med inte låter dig vara den du är? Han/hon har en förutfattad mening om dig, han har satt dig i ett fack (ett fängelse), och han har redan en så klar uppfattning om vad du kan förväntas säga, att han inte lyssnar? Du har fått en etikett på dig, och den etiketten är det han bollar med, i stället för att lyssna på dig.
Och han släpper inte ut dig ur det fängelset. Då skulle han inte ha kontroll.

Företagen styrs av aktieägarnas förväntningar. Aktiekursen kontrolleras av förväntningar. Och individen måste göra det han förväntas göra. Kanske över förväntan. Men inte för mycket över förväntan.

Det berömda egot vill ha säkerhet, kontroll och gärna prestige (och egentligen – men det nämner vi bara inom parantes – makt)
Det ekonomiska systemet och allt det innefattar, är rigida strukturer av stagnation.
I detta system blir individen som en aktie (ett företag). Det betyder inget vad individen går för, utan det som är avgörande är det du förväntas gå för.

Är detta frihet? Vad tycker du?

Man kan sätta en etikett på det här, säga ”Ja, men det här är ju kapitalism!”
Bara det? Hur gick det då med kommunismen? Var inte kommunisterna också människor med egon? Är inte såväl kapitalismen som kommunismen komna ur samma rot?  Det handlar bara om en sak: GREED.
George Orwell skrev en utomordentlig liten bok om detta, Animal Farm (Djurens Gård). Bara 90 sidor, men ack så läsvärt.

Men. Det här är viktigt: Vi är alltjämt fria att läsa Orwell. Det kan komma tider då Orwell, och t o m det jag skriver här, räknas som samhällsfientlig propaganda, och blotta innehavet av den bestraffas med ond död!
Eller tror du att vi är  så ”civiliserade” nu, att det aldrig mer skulle kunna hända?

Vad är ”civiliserade”? Någon luddig föreställning om världen därute? Blir du arg förresten, när du läser detta? Då är det kanske ditt ego som reagerar? Look at yourself.

När Jesus från Nasaret kom till judarna, trodde många av dem att han skulle befria dem från det romerska förtrycket. Det sades ju att en ”befriare” skulle komma. Men Guds Son anlände ridande på en åsna.
Och  han började i stället bråka med judiska kyrkan. Han utmanade fariséerna och de skriftlärde.

När de insåg att  han aldrig skulle leda en här mot romarna tog de avstånd.

För även religionen (Kristendomen), liksom det ekonomiska systemet, var (och är!) rigida strukturer av stagnation. Där det hålls kontroll. Och där det – även här – handlar om människor med egon, som sätter sig på en piedestal, över folket. Och vaktar sina positioner.
Kristendomen av idag är inte längre det maktredskap den en gång var, men likväl lever alltjämt det rigida i systemet kvar.
Säger du något som inte stämmer överens med församlingens förväntningar, blir du snabbt måltavla för en ilska som kan anta fantastiska dimensioner.  Jag säger inte att det alltid är så, men det är minerad mark.

Jag har därför ett ”riktmärke”: När Gud försvaras med ilska, då är något fel.

Men den här makteliten, som kör skiten ur folket, i vilken form det vara må, genom Gud eller Mammon, är de fria? De har ju all makten, alla pengarna, det kan göra vad dem behagar!
Tja, vad tror du? En sak är klar: Friheten för dem är väldigt, extremt faktiskt, beroende av yttre ting och yttre omständigheter.
Kände du igen dig själv i frågan: Om jag hade pengar, då vore jag fri? Du kör deras race!

Jag har inte all världens pengar, så jag kan inte tala av egen erfarenhet. Men jag är ändå ganska övertygad om att när man väl HAR all världens pengar har man inte automatiskt frihet. Frihet är en inre upplevelse. Inte en yttre.

Det är FÖRVÄNTAN som är hela drömmen. När du väl sitter där med alla pengar, kommer förväntan att slå över på turboeffekt och finner nya mål, och nya, och nya. Du blir aldrig tillfredsställd. Du har aldrig tid med denna INRE upplevelse av frihet.

Förväntan är något som ska ske i framtiden. Men det är alltid NU du lever. Går det ihop?

Categories
Uncategorized

Fysiken, mystiken och Nuet

……… there is something essential about the “now” which is outside the realm of science.
-Albert Einstein

På 80-talet skrevs en rad av böcker om ”Den nya fysiken”. Jag läste en del av dem, bl a Gary Zukavs De Dansande Wu Li – Mästarna, en klassiker som har uppnått kultstatus, i likhet med Fritjof Capras Fysikens Tao. Stephen W Hawking skall också nämnas, han är den nu levande fysiker som brukar jämställas med Einstein.

Den här ”nya” fysiken visar sig vid närmare studium inte alls vara särskilt ny.
Man kan generellt säga att allt började 1905. Det var året då Einstein gav oss historens mest berömda formel: E=mc2

Jag ska inte analysera den formeln, utan diskutera de nya (för de är alltjämt nya, 100 år senare) perspektiv den öppnar upp. Som att det kanske inte finns någon solid materia? Är allt energi?
Stora forskningsprojekt startades för att finna den minsta partikeln. Det vill säga en partikel som inte ytterligare kan delas i mindre partiklar, universums grundläggande byggsten. Elementarpartikeln.

Jag ska inte uttala mig om huruvida man har funnit denna partikel ännu (vad jag vet har man inte det), utan jag väljer att studera scenariot att ALLT är energi. Vad vi vet är att materia kan omvandlas till energi, och att denna energi är oerhörd i förhållande till mängden materia.
Atombomben är just en sådan materia-energiomvandling som Einsteins formel öppnade vägen för. Det här är ännu ett exempel på hur makteliter rycker åt sig användbara idéer för att utöva makt. Förr var det religionen som användes. Idag är det ekonomi (Einstein engagerade sig f.ö. i politiken efter att ha berörts illa av hur hans upptäckt hanterades)

Einstein ger oss massor med goda insikter om de används rätt. Det kanske mest häpnadsväckande är att allt i universum verkar vara sammankopplat. Det finns ingen neutral observatör å ena sidan och en faktisk verklighet å den andra.
I jakten på elementarpartikeln har man funnit partiklar som är så små att de egentligen inte finns, utan är mera ”tendenser att existera”.
Och att dessa ”partiklar” kan dyka upp ur tomma intet, för att i nästa stund försvinna i tomma intet. Men att alla dessa skeenden påverkas av observatörens medvetande. De dyker upp när forskaren tänker på att de ska göra det!

Det finns alltså ingen klinisk, neutral verklighet, utan allting är påverkat av våra medvetanden.
Våra tankar är också energi. Om allt är energi är våra tankar energi också, och ALLT samverkar. Våra tankar är skapande.
Det finns inga kliniska experiment. Över en viss nivå blir det tydligt att människan själv är en del av experimentet. Vi måste också nämna den berömda våg-partikeldualismen. Under samma jakt på elementarpartikeln klövs forskarna i två läger, den ena parten hävdade att det är en partikel vi ska leta efter, den andra hävdade att det är en vågrörelse. Men att det framkom att det beror på observatörens förväntningar under experimentet huruvida det han/hon hittar är en partikel, eller om det är en vågrörelse.

Låter det flummigt?
Kanske. Men vad är det då som är riktigt? Exakt vetenskap? Vad är det?
“Exakt vetenskap” vilar på ett antagande som aldrig ifrågasätts. Ett antagande att det finns en klinisk verklighet som vi på något märkligt vis är totalt bortkopplade från. Det är varje inblandning av oss själva i det, som gör att det blir flummigt, eller hur?
Det som är riktigt har inte med oss att göra?
Exakt vetenskap ger oss t ex sjukvården. Den har med din kropp att göra, inte med dig.
Är det någonstans du får höra att du är inget annat är en kropp, så är det på ett sjukhus. Tankar och känslor är flum. Ovidkommande. Jag hoppas du slipper uppleva det här.

Man kan säga att ”exakt” vetenskap har sina rötter innan Einstein, hos Isaac Newton. Där finns den tidigare dualismen mellan materia och energi. Där är dessa skilda från varandra.
Men här sitter vi fast, de flesta av oss. Än fast det sedan mer än hundra år är bevisat att det inte stämmer. Från Newtons epok kommer också uppfattningen om tiden som en enda universiell tid. En linjär och absolut tid. Det håller inte.

Einsteins relativitetsteori visar oss i stället att man måste tala om rum-tid. Tiden gäller inom ett visst rum där samma gravitation råder. Ju starkare gravitation desto lägre frekvens, och desto långsammare går tiden. Alla periodiskt återkommande mekanismer går långsammare. Klockor t ex. Men även atomer är periodiska små klockor.

Men om tiden inte är universiell, inte linjär, vad är då Nuet? Jag skriver Nuet med stort N. Är Nuet en tidpunkt? Är det att vara modern? Nej, det är närvaro. Medveten närvaro.
Nuet är insikten om att det finns ingen tid. Det finns bara ett enda evigt ögonblick.
Tiden är en upplevelse som styrs av frekvens. Och man kan fastna i den upplevelsen, så att den blir till verklighet.

Jag sa i förra inlägget att man går uppåt i frekvens (högre vibration) för att hitta den absoluta kärleken.  Och en normalt förälskad person är också lite av ”inte av denna världen”, han/hon har höjt sig till en högre frekvensnivå, där gnistrar allting och det finns sådant som inte fanns i den lägre frekvensen. Det här är intressant.

På samma sätt som olika radiostationer finns på olika frekvenser, i form av ljudvågor (energi), men i samma rum, så finns våra medvetandenivåer på olika frekvenser, och vi ser vår omvärld på olika sätt beroende på vilken frekvens vi är på, och sådant som inte finns på en lägre frekvens dyker upp på en högre och vice versa.
Vetenskapen har fastställt att vårt materiella universum utspelar sig inom ett visst frekvensområde. I de högsta frekvenserna hittar vi gammastrålning, i de lägsta hittar vi radio-långvåg. Någonstans där i mitten har vi synligt ljus, blått ljus har högst frekvens, rött har den lägsta. Det är här vi uppfattar vår omvärld!

Men visst kan det väl finnas frekvenser långt bortom detta intervall? Nej, säger du kanske, därför att det finns inga vetenskapliga belägg för det, och då finns det inte.
Eller om du väljer att vara öppen och ha kvar barnasinnet (Einstein var sådan), så kanske du kan visualisera tanken att det på denna plats där du sitter just nu – och i beaktande av tanken att allt är energi och att solider inte existerar – på en högre frekvens kan finnas något helt annat?
Paradiset kanske är här? Jag menar här där du är nu. Men du ser kanske bara din vardagsmisär (jo, jag ser min egen här, nu…)

Syndafallet som beskrivs i gamla testamentet kanske har med det här att göra? Det sägs att Adam och Eva efter att ha ätit av den förbjudna frukten inte längre kunde vara kvar i paradiset. Det som hände i själva verket var att de föll ner till en lägre frekvens, efter att ha separerat sig från det absoluta, från Gud, från det sanna?

Jag avslutar med en passage ur De Dansande Wu Li – Mästarna:

”Minkowskis matematiska forskningar rörande rum och tid var både revolutionerande och fascinerande. Av dem följde ett enkelt diagram över rumtiden, som visade de matematiska relationerna mellan det förflutna, nuet och framtiden. Det mest fascinerande i hela den väldiga informationsmängd som innehålles i detta diagram är att varje individs hela förflutna och framtid möts och möts i evighet i en enda punkt: nu.
Dessutom är varje individs nu lokaliserat till en viss plats och kan aldrig befinna sig någon annanstans än här (var än observatören råkar befinna sig).
Sextiotre år innan Ram Dass i sin stora bok Be Here Now ställde upp slagorden för medvetenhetsrörelsen bevisade Hermann Minkowski att det i den fysiska verkligheten inte existerar något val i denna fråga. Olyckligtvis för fysikerna är inte alltid  teoretisk insikt och upplevd erfarenhet samma sak.
Efter att ha praktiserats i Österlandet under tvåtusen år erkändes likväl meditationens begynnelsesteg, att vara här nu, av den västerländska vetenskapen via Minkowskis strikt matematiska bekräftelse, som inspirerats av den speciella relativitetsteorin.”
(Hermann Minkowski var Einsteins matematiklärare)

Categories
Uncategorized

Om kärlek

Det här inlägget följer logiskt på det förra. Och bland det vi fått med oss från det förra inlägget är att rädsla och kärlek aldrig kan existera samtidigt (tack, Fredrik).
Är de då varandras motsatser? Och för den delen, nog kan de väl samexistera??

Om man antar att de kan existera samtidigt, föreställ dig då en konflikt mellan å ena sidan en kärleksfull part, å andra sidan en rädd part.
Blir det en konflikt överhuvudtaget?
Eller är konflikt möjlig endast då bägge parter är rädda? Jag lämnar dessa frågor så länge…

Kärlek är inte bara kärleken mellan man och kvinna. Eller kärleken mellan förälder och barn. Jag menar den kärlek som skulle kunna vara där. Ofta är det i stället så att rädsla smyger sig på och skapar kontrollbehov. Och rädslan att förlora allt, givetvis. Rädslan för döden finns i bakgrunden och sätter käppar i hjulet för kärleken.
Vad vi upplever som kärlek är den kärlek vi kan uppleva genom egot?

Den här kärleken håller sig gärna och oftast till den egna familjen. En gräns går mellan familjen och världen där ute. Då finns en konflikt mellan de därute och det egna. Egot lever av konflikt. Jag menar nu nödvändigtvis inte en situation av strid utan det vardagliga problemskapande som egot ständigt är involverat i, som kan förstöra den sanna kärleken. Konflikt som markering av åtskillnad.

Jag definierade rädsla i förra inlägget som separation från Gud. Nej, jag har inte kommit på det själv. Definitionen kommer från Neale Donald Walsch’s bok Samtal med Gud. Faktiskt en bok alla borde läsa, om inte annat för att den totalt urkorkade bild av Gud de flesta har (inklusive jag själv), inte KAN bli mer korkad, så du har troligen inget att förlora på att läsa den. Och det är häftigt. Och det är inte djävulens verk. Låt aldrig rädsla tala om för dig vad som är djävulens verk. Du måste själv kolla vad som finns bakom väggen.

Separation från Gud betyder också separation från varandra. Och därmed tron att vi kan göra någon annan människa illa utan att vi själva far illa (också Walsch). Och att vi i grunden faktiskt är rädda för varandra. Mer eller mindre. På en skala från lätt blyghet till ren skräck.

Det här är så märkligt. Som barn ÄR man bara. Totalt spontan och öppen. Pratar med precis alla. Man är ärlig och nyfiken på allt. Tiden står stilla. Man är en del av något stort. Men när man växer, och egot hugger tag i oss igen (ja, jag säger igen), blir det nästan så att vi måste börja träna oss för att överhuvudtaget fungera socialt! Är det inte detta otroligt märkvärdigt?
Det som är så otroligt efterfrågat i vuxenlivet – social kompetens – det bemästrade man som barn!

Detta ljuva tillstånd man lever i som barn, är – tror jag i alla fall – ett tillstånd av sann kärlek. En mycket sannare kärlek än den man senare blir kapabel till. Visualisera tanken att om egot aldrig skulle koppla på, och vi alla växte upp med detta ”naiva” tillstånd, hur skulle världen se ut då? En värld där rädsla inte existerar? Där kan inte finns några hierarkier, inga maktmänniskor som kontrollerar. Inga krig. Inga gränser som bevakas.

Det här ”naiva” lilla barnet ser inga gränser. Det finns ingenting som det utestänger.
En vuxen person i detta tillstånd skulle troligen ta ett större ansvar än en normal vuxen idag. Och ansvar är något vi måste ha. Jag såg en intervju med en indian (medicinman) i USA, som sa att det talas alltid bara om rättigheter. Rättigheter, rättigheter, ingen nämner någonsin order ansvar. Han talade om regeringen och politiken.

Kärlek skulle alltså vara samklang med Gud. Och ingen separation mellan människor. Gud är alla människor, som en. Ingen kan behandla någon illa utan att skada sig själv. Kärlek är att VARA i livets flöde, utan behov av att kapa åt sig något, att skära av, stänga in, vakta, stjäla, kontrollera. Ingen rädsla helt enkelt.

Det är också att vara i samklang med naturen. Tar man från naturen måste man också ge något tillbaka. Inte göra som den vite mannen, bara frossa och exploatera.
Medicinmannen jag nämnde talade om hur de vita talar om fisk, som en resurs. Fisk är ingen resurs, det är familj, menade han. Vilken underbar inställning!
Allting hänger samman, det går inte att skilja från något från helheten. För då är det inte längre helt. Och vi söker faktiskt helhet.

Tomas DiLeva sjunger att vi har bara varandra. Det är fint sagt. Men det är ett stadium. Nästa stadium är att inse att vi ÄR varandra. HAR betyder att det kan tas ifrån dig, eller hur? Men inget kan tas ifrån oss. Vi ÄR alltid. Det är egot som skapar illusionen av död.

Jag vill nu att vi återgår till de inledande frågorna: Är kärlek och rädsla varandras motsatser? Är konflikt möjlig endast då bägge parter är rädda?

Här händer något mystiskt.
Om kärlek och rädsla är motsatser, och vi ska hantera dessa i vår relativa (dualistiska) värld, måste vi kunna se en konflikt mellan dem, som alla andra motsatsförhållanden, som rätt och fel, flitighet och lathet, moral och förfall, ont och gott, osv…

Men kärlek och rädsla kan inte existera samtidigt. Konflikt kan bara råda mella två parter som bär på rädsla. Vad betyder detta?

Kärlek är inte av denna världen. Jag menar den värld vi skapar med våra egon. Inte den sanna kärleken. Inte den kärleken som är enhet, icke-separation. Den kärleken är inte relativ, den är absolut. Inget absolut kan existera i en relativ värld. Något absolut kan bara existera utanför en relativ värld.

Något absolut, i form av den spontana kärleken i ett barn, kan emellertid befinna sig på jordklotet. På jordklotet behöver inte betyda att det är i den relativa världen!

Den relativa (dualistiska) världen är en upplevelse, Inte verklighet!
Den relativa världen är en kollektiv upplevelse, en illusion, en överenskommelse, en hypnos,  skapad av våra egon! Men vi ser inget annat!!

Egots näring är konflikt, och det är allt vad egot skapar i slutänden. Därför är all politik, religion, våra tankar, allting – konflikt. Det är alltid en konflikt mellan två parter, rätt eller fel, oftast blir det ”det som är minst fel” man håller sig till.

Men allt är fel! Tills vi kan backa tillbaka, se oss själva. Se utanför illusionen, hypnosen. Då skymtar du det som kallas Nuet. Eller kanske Tao. Gud. Det som ÄR. Stillheten runt allt. Space. Där finns den sanna kärleken. Det är en högre vibration. Ett annat medvetandetillstånd, här var du kanske en gång, som barn. Minns du det?

Kärleken har ingen motsats.

Categories
Uncategorized

Om rädsla

Jag har blivit ombedd att skriva ett inlägg om rädsla. Jag vet inte om det är för att det ligger så mycket rädsla i luften nu – groende ur ekonomikris, depression, klimatförändringar och konspirationsteorier – eller för att det är ett viktigt fenomen som är värt att studera.

Jag har dock bestämt mig för en sak, och jag säger det redan nu: Jag kommer inte att sprida någon rädsla här. I stället kommer jag att försöka – i den mån jag kan – att söka rädslans ursprung. Jag är intresserad av människan och hennes situation. I detta intresse är jag öppen för precis allting. Jag utestänger inte något.

Rädsla behöver inte alltid vara något negativt. Stephen King har skapat sig stor berömmelse med hjälp av sin rädsla (han är nämligen rädd själv, har han sagt i en intervju), och rädslan är en naturlig del av oss, en mekanism som hindrar oss att utsätta oss för livsfara.
Låter det riktigt, det sista jag sa? Jag skrev det av ett slags automatik, för det kändes så rätt.

Men jag tror inte det. Rädslan är inte alls en naturlig del av oss. Det är nonsens.
Rädslan är ett symptom på att något är fel.
Ett symptom på att vi är otrygga. Att vår kontakt med det vi upplever som identitet, hemvist, kärlek, är hotad eller har gått förlorad.

Men rädslan är en del av egot. Och vad egot består av, vad det har skapats ur.
Jag vet att det talas mycket om egot på den här bloggen, som om alla vet vad det är.
(det är nåt mera än att bara vara “självisk”…)
Jag har försökt beskriva egot i nästan alla mina inlägg. Det är kort sagt ett slags autopilot, som gör att man inte tar fullt ansvar för sitt liv. Egot är det som vill sätta gränser. Och känna sig säkert bakom dessa gränser. Vad som sker bortom gränserna skiter det i.
Det är egot som reagerar med vrede eller rädsla när något hotar gränserna. Framför allt vill egot ha kontroll och säkerhet. Helst så mycket att det känner sig lite överlägset andra. I sin utsträckning handlar det om makt.

Det som är intressant är att man väljer att använda sitt ego. Och att det faktiskt är möjligt att permanent göra sig av med egot. Då är man inte längre rädd.

Man kan också välja att identifiera sig till nästan 100% med det. Detta är att låta de mörka sidorna av jaget ta över. Don’t try this at home.

Det är tack vare egot som det kändes så rätt att säga att rädslan är en naturlig del av människan. Därför att de flesta som aldrig reflekterat så mycket på egots existens och inte är medvetna om det, naturligtvis måste tro att egot är en naturlig del av oss.
Och det finns en hoper definitioner på vad egot är. Vad jag menar med egot är det andliga perspektivet på det. Det finns något ordspråk som lyder ”anden är villig men köttet är svagt”, och det är ”köttet” jag menar. The carnal mind. Det som gör oss till dödliga, begränsade människor. Men vi är andliga varelser.

Om man inte anlägger det andliga perspektivet på vad egot är (som te x vissa filosofer gör),  så går det fel. Då blir egot en del av karaktären, av identiteten, och då finns det ”bra sidor” med egot. Och rädslan blir en naturlig del av oss. Om du inte kan se dig som en andlig varelse måste du köpa rädslan.

Rädslan är ett symptom på att något är mycket fel. Kan det då vara något fel med tron att vi är bara vår kropp, och dödliga människor? Jo, det är fel. Felet är egot.

Och se på världen. Du ser länder, med gränser. Gränserna är kontrollerade. Gör du något dumt reagerar landet med vrede mot dig. Och här är prestige viktigare än något annat. Prestige är godis för egot. Världen är en bild av oss själva. Världen har blivit såhär därför att vi själva är såhär. Det finns också ett kollektivt ego!

”Nej, du har fel! Det är VI som formas av denna ruttna värld!”
Då säger jag att din spegelbild ler mot dig först när du ler mot spegeln. Universum är en spegel. Om du ändrar på dig kommer din omgivning att ändras. Om du ändrar ditt inre, kommer det yttre att ändras.
 
”Men Darwin säger att vi formas av yttre betingelser”
Jag tror helt enkelt Darwin leder oss vilse. Evolutionen ser inte människan som andlig varelse utan som ett djur. Det är inte så svårt att förstå det när man betänker att religionen på den tiden (som Darwin fick fajtas med) bara torgförde rigid trohet på en bibel full av motsägelser, en påtvingad doktrin som inte gick att utveckla åt något håll.
Men människan är något mera än ett djur, utan självmedvetande. Människan kan
vara något mera än instinkter.

Kristendomen (men de var säkert inte de första) har lyckats med att ge folket en yttre Gud när han borde vara en inre. Och här ligger rädslans rötter.
Jag tror att rädslan i den djupaste grunden är ett symptom på separation från Gud.

Ur den rädsla som uppkom i separationen från Gud, skapades egot. Egot blir en ”ersättare” för Gud. Egot är som en självständig entitet, som har sin egen överlevnadsinstinkt.
För att egot inte ska känna rädsla, kan det bara göra en sak: Att medelst yttre ting och yttre åtgärder  skaffa sig en känsla av säkerhet.

Och när egot har erhållit denna säkerhet, vill det också – som sagt – mycket gärna ha kontroll. Det vill helt enkelt ha makt, och om inte, så i varje fall en känsla av att vara bättre än andra.
Men om du lyckas se ditt eget ego, och försöker göra dig av med det, märker du att det har makt över dig.
Men du håller med mig om att du KAN behärska dessa ”lägre sidor”? Att det här är inget som är nödvändigt att ha? Att du skulle kunna besegra egot?

Det här är allvarliga saker. Om vi ser på historien märker vi denna maktlystnad hos totalt egostyrda diktatorer som t ex Hitler.
Vad var deras yttersta mål? Världsherravälde! Därför att DÅ är man Gud! Då har man nått maktens mål. Och egostyrda diktatorer av samma kaliber som Hitler finns idag, men de använder mera sofistikerade metoder.

Det är livsfarligt att se Gud som en yttre makt. Därför att det finns människor som raskt kan se till att utnyttja det mot dig, genom att ställa sig mellan dig och Gud och försöka kontrollera dig med rädsla.
Det är faktiskt så att hela det konceptet – alltså Gud som yttre makt – är uppfunnet av egofixerade förtryckare.

”Säg som det är, Gud har övergett oss. Vi är här för att vi förtjänar det…”
Nej. Gud är här, nu. Men du vågar inte vara HÄR NU? Du måste fortsätta låta egot köra livet åt dig. Eller?
Gud är du själv! Inte ditt ego! Och Gud straffar dig inte. Du straffar dig själv!!

”The moment you enter the Now with your attention, you realize that life is sacred. There is a sacredness to everything you perceive when you are present. The more you live in the Now, the more you sense the simple yet profound joy of Being and the sacredness of all life.
Most people confuse the Now with what happens in the Now, but that’s not what it is. The Now is deeper than what happens in it. It is the space in which it happens”
-Eckhart Tolle

”Men om Stephen King skulle bli av med sitt ego, då skulle han inte kunna skriva som han gör längre?”
Vet inte. Men jag vet att han skulle bli enormt mycket lyckligare…

Categories
Uncategorized

Fredagstuben #4

Dylan. Det är här han uttalar dessa oförglömliga textrader:

Now, he’s hell-bent for destruction, he’s afraid and confused,
And his brain has been mismanaged with great skill.
All he believes are his eyes
And his eyes, they just tell him lies.

[youtube=http://se.youtube.com/watch?v=2sVdeg8dzb4]

Categories
Uncategorized

Från Schopenhauer till Sherman

Enkelhet är en ledstjärna. Men det är först på senare tid jag har insett detta. När det gäller vissa saker är det komplexa svårt att undvika, tyvärr. Men jag är säker på att även de områden som idag förhärskas av komplexitet, kan förenklas betydligt.

Det var ganska nyligen jag var ytterst nära att köpa filosofen Schopenhauers mastodontverk Die Welt als Wille und Vorstellung i engelsk översättning. Bara för att jag tyckte att det ”måste man läsa”.
Det är ett digert verk på två band, långt över 1100 finstilta sidor. Jäklar, tänkte jag, när jag läst igenom allt detta, vad…? Vad är jag då?
Tja, Schopenhauer själv var en obotlig pessimist. Är det det jag är? Eller vill jag bli det? Jag tänkte inte så. Jag tyckte bara att man måste läsa detta. Varför? För att bilda mig? Det är ju om inte annat imponerande att kunna rapa ur sig en harang av Schopenhauer över ett glas rödvin på Operabaren. Men jag har kommit över det där nu.

Jag köpte aldrig de där två banden. Och jag tror det var lika bra det. Det här är en av mina svagheter. Jag samlar på mig böcker som jag tycker att jag borde läsa. Det har hunnit bli rätt så många, även om jag faktiskt också läser en och annan.

Men jag pratade om enkelhet. Att läsa Schopenhauer är säkert att dyka in en viss, och möjligen accelererande komplexitet (jag skonar er från exempel) om människan och hennes situation. Det är vad som kallas filosofi. Die Welt als Wille und Vorstellung är ett gigantiskt, filosofiskt ramverk, ett system att orientera sig i. Att känna igen sig i? Eller känna sig liten i? Jag vet inte. Men jag betvivlar inte att det har sina ljuspunkter och kan ge sina aha-upplevelser här och där. Och att det – dessvärre – kan leda till en känsla av prestige, att man har kommit någonstans. Att man har höjt sig över ett visst stadium. Att man har tagit klivet upp på ett plan över något slags “allmän dumhet”. Det slår över i en arrogans. Därmed stagnation.

Men det behöver naturligtvis inte vara så. Jorge Luis Borges hade Schopenhauer som en av sina husgudar. Och Borges är kanske min favoritförfattare. Han har en mycket ödmjuk hållning, han är faktiskt totalt prestigelös. Och han målar upp de mest svindlande perspektiv, som får in tänkandet i helt nya riktningar, man ser perspektiv man inte trodde fanns. Jag gillar sådant. (Så här får ni ett boktips rakt av: Jorge Luis Borges: Fiktioner.)

Jag har erfarenheter av komplexitet. I mitt arbete som programmerare har jag grottat ner mig totalt i omfattande programkod skriven i C++. Man kan försvinna här fullständigt. Det här är ett ramverk det också. Som man kan förlora sig i. Och det är ingen person “uppe vid ytan” som förstår vad jag gör. För mig som programmerar är det så viktigt att jag inte ens kan sova på natten. Det är så komplext att det inte går att uttrycka i ord. Jag vet hur man kan fastna, inte bara i själva komplexiteten, utan i sin egen övertygelse om att ha kontroll; i övertygelsen om att man gick in och började gräva i programkoden under korrekta premisser!  Och när tvivlet börjar gro – efter månader av arbete – över premissernas riktighet (de blir oftast oriktiga med tiden), tas man alltmer över av prestige. Och då stagnerar allt arbete. Det verkar som att man jobbar vidare, men man lägger i själva verket det mesta krutet på att försvara en position! Tro mig, så här jobbar alltför många tjänstemän, forskare, och kanske politiker, överallt.

För det är inte bara programkod som kan vara komplex. Livet i sig kan vara komplext, när vi försöker förstå oss på det!

John Sherman har, i likhet med Borges, inte skrivit mycket alls (Borges samlade verk ryms ledigt i en tunn volym, åtminstone det som finns översatt till svenska), men ändå är det Sherman skrivit och sagt ändå rätt mycket med tanke på att han egentligen säger bara en enda sak, om och om igen:

Look at yourself

Jag vill i sammanhanget passa på att lyfta fram Björn Clausens briljanta formulering (ni missar väl inte hans eminenta blogg):

”…Nu hoppar vi fram till dags dato. Jag sitter och lyssnar på en Satsang med John Sherman. Jag lyssnar till olika deltagares vittnesmål. Jag hör människor som varit aktiva inom andligheten i kanske 30 år.
Först har dom varit med i olika kristna församlingar,
sedan nån Zen-mästare i Frankrike i några år,
sedan Osho i Indien och USA i 15 år,
sedan med nån Shejk inom Sufismen i några år,
sedan Gangaji i 3 år,
sedan Tolle i 2 år.

Imponerande!?

Nu sitter dom hos John Sherman. Och var inser dom? Jo, att dom är tillbaka på ruta ett. Dom är frustrerade och uppgivna. Alla deras insikter och andliga upplevelser står dom upp i halsen. Är det något fel på dom? Är dom dumma i huvudet eller allmänt knäppa? Knappast…. Dom är helt enkelt vilseledda. Dom har jagat insikter och andliga upplevelser och det har visat sig att detta inte var vad dom sökte.”

Min kommentar till det är att de är frustrerade, därför att de försöker förstå sig på livet. De kommer kanske att krångla till och tugga sönder Look at yourself också, och vara ännu mer frustrerade? För de har tydligen lyckats göra det med Tolles näst intill lika befriande enkelhet…

Tänkande börjar alltmera framstå som en överreklamerad verksamhet.

Jag befarar att varför Sherman är tvungen att säga mera än Look at yourself, är för att förklara varför inget mera än Look at yourself behöver sägas. Att det är så enkelt. Att det inte är någon tillrättalagd bild av dig själv du ska se på. Att det är här-heten i ditt själv. Att det inte är det själv du har byggt upp. Och så vidare. Och härigenom blir ju också det en massa text. Och komplexitet uppstår. Och tolkningar. Och tänkande. Du ser vad som händer!

Det är kanske rentav så, att ju enklare något är, desto starkare blir driften att krångla till det?

Vi gör allt annat än det Sherman säger: Look at yourself.

Vi tenderar att i stället sätta in det i något sammanhang, göra ett koncept av det, jämföra det med tidigare utsagor av andra ”gurus”, filosofer, psykologer, osv..
Och lämna över det (det är mycket vanligt) till någon auktoritet, som kan uttala sig om validiteten i detta yttrande.

Jag vill påstå att det finns en rädsla. En totalt malplacerad sådan (eller hur?), för att se sig själv. Ärligt.
Liksom det finns en lika irrationell och mystisk rädsla inför det Tolle säger (det här är ungefärligt uttryckt):
Be in the present moment

Det finns en rädsla för att vara HÄR NU.
Även fast man sitter tryggt, hemma, i sin kammare, solen skiner där ute, allt är fridens liljor.
Nu menar jag rädsla som motstånd. Som rastlöshet. Uttråkning. Man vill inte vara HÄR NU. Man M-Å-S-T-E distrahera sig med något. Man vägrar vara HÄR NU, ens tio sekunder, för att testa. Jag talar givetvis av egen erfarenhet.
Men välj då att se också detta. Se detta motstånd. Utan att tycka något om det. Se vad som händer.

Varandet är överordnat tänkandet. Men vi har glömt att vara. Då blir vi självgående tänk-maskiner.

Tolle kallar det Compulsive thinking.

Om vi kan se den här (rätt kassa) tänk-maskinen, havererar den. Då kan man börja tänka på riktigt.

Genialitet är insikter, som kommer ur det rena varandet.

Tänk på det. Nej, tänk inte!!

Kolla nu upp Sherman! Länken finns här till höger…

Categories
Uncategorized

I frysboxens djup

Jag nåddes av en tanke häromdagen.
Jag vet inte varför den dök upp egentligen, vad det handlar om är något jag hörde talas om redan på 70-talet. Jag vet inte om det tillämpades redan då,  eller om det bara talades om det: Idén att efter dödens inträde frysa ner kroppen, i förhoppningen att vetenskapen i en kanske inte alltför avlägsen framtid har avancerat såpass att man kan väcka liv i den döde…
Jag vet inte varför jag kom att tänka på det här nu. Men jag gjorde en snabbsökning på Internet…

Till min förvåning inser jag att det här på fullt allvar tillämpas idag. Vi har t ex The Cryonics Institute i Detroit, som levererar denna smått makabra service, mot en väl tilltagen betalning naturligtvis (vad trodde ni?).

Jag läser dessutom en artikel om en person (från mina hemtrakter, faktiskt) som hängett sig åt detta. Han tror att det kommer att dröja flera hundra år innan vi har kommit dithän att den här drömmen kan förverkligas, och i vilket fall han – som han uttrycker det – drar världens största vinstlott…
Jag ger länkarna här:
http://www.expressen.se/1.317233
http://www.cryonics.org

Jag ska inte teoretisera här om vad han kan se fram emot om flera hundra år, om hur den framtida arbetsmarknaden ser på en person som legat i en frysbox de senaste 400 åren t ex, eller hur han ska se sin nästa död, som troligen blir på riktigt, the hard way, eftersom vi vet att det inte blir bra om man fryser två gånger.
-Men det problemet kanske också är fixat om flera hundra år? Om de nu kan väcka döda? Vad vet vi?

Nej, jag känner bara en lust att spåna lite kring det här. Det finns en stor komisk potential i hela upplägget. Inte minst om man betänker hur tidens tand kan fara fram med en föresats av det här slaget…

Så. Låt oss nu betrakta familjen Peterson. Den leds med järnhand av den driftige mångsysslaren Efraim, vars entrepenörsanda, finurlighet och överlevnadsförmåga är vida känd långt över gränserna för den lilla by han verkar i. Det kan vara i Småland. Det kan vara i Michigan. I Bayern. Eller i en avkrok utanför Magnitogorsk? Var som helst.
Efraim har sju söner. Var och en av dem har sin särart.

Nu är det 1973, säger vi. Efraim blir plötsligt sjuk. Det bär sig inte bättre än att han får en svår diagnos av läkaren och det står snart klart att han har bara en månad kvar att leva.
Men nog fixar väl Efraim det här?
Han sammankallar sina sju söner vid sin bädd. Han inviger dem i sin plan – gissa vad. Precis. Inte ska Efraim dö inte. Nej, Efraim har alltid haft en räv bakom örat, och så är det även när Liemannen knackar på.

Tvivlaren bland sönerna är Adam. Han anmärker:
”Men det kan ju ta flera hundra år innan vetenskapen har kommit till en sådan nivå att…”
”Nonsens! Det var ju bara några år sedan vi vandrade på månen!”, avbryter Efraim, som sitt prekära läge till trots lyser av förväntan som en liten gosse på julafton.
”Ingen död!! Experiment!! Jag är bara borta ett litet tag! Lita på gamle Efraim!”

Ingen präst kommer till Efraims gård för att ge sista smörjelsen. Nej, här häckar en stab av tekniker, ingenjörer i vita rockar med egendomliga instrument.
Och när Efraim så kolar, exakt på utsatt tid, är allt väl ombesörjt. Dödens iskalla omfamning är en noggrant kontrollerad kyla på -196 grader Celsius. Den nattsvarta saknaden är ersatt av en aura av high-tech och äventyr, nästan lite fest; det känns inte som ett definitivt avsked, utan mera som när Armstrong, Aldrin och de andra gav sig iväg i sin raket… visst kommer de väl tillbaka? Ja, de kom ju tillbaka! Klart att Efraim kommer tillbaka! Vilka tider vi lever i!!

Men även dessa tider förändras. Dylan har rätt…

Några svåra år av missväxt kommer. Stora delar av Efraims efterlämnade förmögenhet slösas dessutom bort på spel och dobbel av Simon, det svarta fåret i brödraskaran. Det finns inga pengar att underhålla kylningen av Efraim längre.
Alla sju bröderna går och skrotar på farmen. De klarar sig eftersom de kan leva av det marken ger, men inte mer.

De ställs inför valet att antingen låta Efraim få en vanlig hederlig begravning, eller…?
John, som är den som mest liknar sin far, smäller näven i bordet:
“Vi fryser själva! Fars dröm ska hållas levande!”
Alla bröderna instämmer med stort patos.

En rad problem av teknisk natur tornar upp sig. Det största av dem är att en vanlig frysbox tillverkad av ASEA,  inte kan hålla en temperatur på -196 grader Celsius. Snarare kanske -12 grader, eller någonstans däromkring.

Salomon, som är cynikern i brödraskaran, tar nu till orda:
”Men det kanske också fixar sig? Kan de väcka döda om hundra år, kan de väl kanske fixa en taskig frysning?”
Ingen kunde invända något mot denna eventuella visdom. Och så kom det sig alltså att Efraim förpassades ner i en rymlig, vanlig ASEA frysbox ute i lagårdsbyggnaden.

Den första tiden är frysboxen en helgad viloplats för Efraim.
Men med tiden trubbas moralen av…
Och så blev det till slut så att Efraim fick dela plats med en femkilos kalkon, påsar med Pommes Frites, en halv spädgris skänkt av vänlig granne, köttfärs, glass… tills boxen var full helt enkelt.

Moralen trubbas av än mera…
Bröderna börjar anlägga dåliga vanor. De anordnar stora partyn, som till slut blir lika omtalade utanför byns gränser som Efraims driftighet var en gång i tiden. Man använder nu frysboxen också för att snabbkyla öl, det springer mycket löst folk på gården och alla roar sig kungligt.

Vi kan nu nämna en incident, som blev upptakten till ett mera ohämmat förhållande till den sista resten av Efraims griftefrid…

Någon av gästerna vill ha en öl till. John orkar inte gå och hämta en utan ber gästen gå och hämta den själv. I frysboxen.
Han går dit. Hittar ingen öl. Har burkarna åkt ner nånstans? Han börjar lyfta på lite saker i frysen.
John märker att gästen dröjer. En tanke slår honom…

Gästen står klistrad mot väggen, stel av fasa.
”Hang loose, det är bara farsan”, säger John.
”Uuuhhh…”
”Han är inte död!”
”Uhhhh…nähä?”

Vilket kan bevisas. Efraim är nämligen inte officiellt dödförklarad. Han är bara satt på undantag, tillfälligt. Alla papper är i perfekt ordning.
Och John får lov att förklara alltsammans för en skara partygäster, som står där med sina hakor i gräset.
”Men då kan han ju vara med oss och ta en öl han också!”, ropar någon till slut.
Alla jublar. Bröderna måste ge vika för trycket. Alla roar sig, mera folk strömmar till, och någon av dem har med sig  den ovanligt glupska rottweilern Rufus.

Nu ska vi också nämna Thomas, den skötsamme av bröderna. Han dricker ingenting, utan vad han gör är endast att skriva ner allt han ser och hör. Vilket kommer att underlätta den research en framtida  släktforskare kommer att göra, 270 år senare…

Så det skrivs ner hur Efraim får blommor i öronen, hur han – då han befinnes ha svårt att dricka – får det hällt över sig, samt hur han bjuds upp till en formidabel Danse Macabre av damer som minns den dansante kvinnokarl Efraim en gång var…om de märkte någon skillnad förtäljer inte historien.

Dagen efter sjöslaget skrivs också ner hur Efraim, som stått lutad mot flaggstången, i takt med att han tinar upp tilldrar sig alltmer intresse från hunden Rufus, vars matte eller husse sedan länge haft helt andra tankar än att mata sin hund. Faktum är att de sover ännu, klockan två på eftermiddagen.

Thomas skriver också ner dialogen som utspelas en timme senare mellan John (som sent inser att han har ett ansvar att sköta), och Salomon, som störs i sin sömn mitt på gräsmattan av Johns alltmera högljudda tirader:
”Hundjäveln har ätit opp hela högerarmen och gnagt av ena benet på far!!!!”
”Ja…men vafan! Kan dom väcka döda om hundra år kan dom säkert fixa nya armar och ben också. Oroa dig inte, släng in skiten i frysen.”

Vi lämnar nu Efraims vidare öden därhän ett tag. Nu vrider vi fram tiden 270 år, alltså till år 2260, ungefär…
Hur ser världen ut nu? Ingen aning. Men i Mozambique bor en avlägsen medlem av Efraims släkt. Jakob heter han. Och han släktforskar. Han har kommit över en radda gamla dokument över födslar och dödsfall. Hans uppmärksamhet fastnar på:

Efraim Peterson, 1916 – ?
Besynnerligt. Inget dödsår? Vad hände med Efraim? Inga uppgifter finns om att han skulle ha försvunnit. Han lär ha bott på sin gård hela sitt liv…

Han bestämmer sig för att resa till gården, som han har mycket diffusa minnen av. Gammelmormor, och ingen annan, bor där nu.
Det visar sig att visst, hon har hört talas om att det ska ha levat sju bröder på gården en gång i tiden, och att det var ”ett herrans liv”. Men det är allt han får ur henne. Någon Efraim känner hon inte till. Efter några ytterligare frågor kommer hon dock på något. Hon går upp till vindsvåningen där det finns en bunt gamla anteckningar, ingen begriper något av dem, för de är skrivna på fornspråk, säger hon. Hon ger dem till Jakob.

Jakob, som är kunnig i fornspråk, studerar anteckningarna med tilltagande intresse.

”Det blir middag sedan…”, hör han bakom ryggen medan han läser.
”…jag har något riktigt fint i frysen må du tro!”

Categories
Uncategorized

Fredagstuben #3

Det geniala är oftast mycket enkelt. Här är ytterligare ett exempel på det:

Del 1:
http://www.youtube.com/watch?v=5O5TJFw2CXc&feature=related 
 
Del 2:
http://www.youtube.com/watch?v=8uvavCc2lTo&feature=related
Categories
Uncategorized

Varför Bruno hällde ut pengarna

Något i diskussionerna efter förra inlägget inspirerar mig. Jag känner att det finns mer. Jag vet inte vad. Men då börjar jag skriva så ser vi vad som händer…

Jag sa något om att det inte finns någon gräns för hur medveten man kan bli.
Visst låter det rätt? Den som inte håller med får säga ifrån.
Den stora sanningen känner man igen. Man bara vet.

Om vi nu antar att vi är vår kropp, samtidigt antar att vi kan bli hur medvetna som helst, hur kul är det? Vad skulle denna medvetenhet bli medveten om? Allt om hur världen hänger ihop? Universums gränser?
Det sistnämnda skulle vara omöjligt, om vi är vår kropp. Vår kropp är en sak. Vi uppfinner andra saker för att hjälpa vår kropp till förståelse. Teleskop, mikroskop, partikelacceleratorer, spektrometrar….

Det är fullkomligt omöjligt att vi en dag skulle kunna få insikt i hur allt hänger ihop, medelst den här ”metoden”. Det här vet vi också.
Men visst kan vi utöka vår medvetenhet till viss grad? Vi kan starta ett forskningsprojekt som pågår i det oändliga. Och hela tiden upptäcka nya rön som bygger på sådant vi redan upptäckt, och bli medvetna inom ramen för projektet.
Vi blir aldrig klara. Men vi kan bli ganska medvetna på vägen.

Och alltsammans blir gärna komplext. Svårt att dokumentera på ett begripligt sätt, i själva verket förstår ingen annan människa till slut, än de eldsjälar som driver projektet, vidare, vidare, vidare…
Och forskarna är betalda. Det är en yttre ram för allting. Överordnade bestämmer huruvida det är realistiskt att fortsätta med projektet, eller om det ska läggas ner. Det betyder att de överordnande också måste bli medvetna i takt med forskarna, om intresset ska bibehållas.

Men vi lämnar forskarna. Vi besöker en annan person, som också strävar efter sanning: poeten.
Poeten vandrar med pannan i veck, slås till marken av en insikt så klar att han bara ligger där, kippar efter andan. Han anar den eventuella glimten av ett guldkorn i en öken utan hopp. Men den aningen är nog för honom att ge sitt liv för att fånga den. Han försöker, våndas, sliter sig mitt itu, och skriver så med skälvande hand ett par rader han inte är helt nöjd med…

Vi läser det och känner närvaron av något stort.

Poeten har ingen budget att hålla sig till. Med förbehåll för det ekonomiska system han har fötts i, är pengar inte det viktiga för honom. Annars skulle han aldrig kunna ana guldkornen. Bruno K Öijer vann en stor summa pengar en gång. Den växlade han in i mynt, varpå han hällde ut alltihop i en T-banestation. Weird. Men jag tror jag förstår honom. Pengarna störde honom som ringen i sagan. Ville dra honom ur spår. Poeten väljer att skriva i kommersiella syften (då är han inte längre en poet), eller följa sin inre röst. Jag föredrar det senare. Jag tror inte Bruno K hade blivit det han blev om han inte hade gjort det här. Han gjorde ett vägval.

Pengar vill dra i oss, rikta vår uppmärksamhet mot de yttre tingen. Och fullständigt glömma oss själva. Vi blir som forskaren. Allt beror på yttre ting. Vi själva blir ett ting. Vi tycker poesi är något flummigt, svagt.  Det ”ger” ingenting. Och vi jagar, jagar i stället. Pengar. Vi får något blankt i blicken till slut. Det oändliga i vårt inre byts mot ett oändligt svart hål, som bara vill ha mer och mer. Det tar aldrig slut. Det leder aldrig till en känsla av helhet. Alltså en känsla av att vara HEL.

God poesi kan ge något av den känslan. Om man är närvarande i ögonblicket, när man läser. Om man inte tänker att ge det tid, utan glömmer tiden. För det finns ingen tid. Det finns klockor som försöker mäta oss.

Vi blir ensamma när vi tror att till och med Gud finns i det yttre. Och när det värdefullaste som finns i det yttre är pengar. Det blir så lätt så, i den här världen.

Då blir Gud den grymma gammaltestamentliga Guden. Den gud som liknar maktlystna människor. Som dömer. Kräver lydnad. Någon kom och ville säga ungefär det jag har sagt här. Det finns ingen Gud därute. Han finns inom. Han kan anas som glimten av ett guldkorn.