Sinéad O’Connor river itu en bild av påven. Så gör man inte.
Kvällens stillsamma Saturday Night Live, där det händer, övergår i en kravall…
När hon två veckor senare står inför en förkrossande kör av burop i Madison Square Garden, New York (Bob Dylan 30th Anniversary Concert, 1992), minns alla.
Det hon gjorde är i miljoners ögon själva definitionen av det värsta man kan göra.
Man kan inte ha mera FEL. Inte vara mera FEL.
Men hon står kvar där.
De energier som strömmar emot den spröda gestalten måste vara ohyggliga. För det är inte bara ett fullsatt Madison Square Garden hon har emot sig, utan trycket från en hel värld (bara det puritanska USA hade räckt) som ser detta i direktsändning. Och det är människor som reagerar med hat mot en kättare, som utmanar deras innersta tro. Deras innersta känsla av identitet och värde, sanning och rätt. Eller är det betydligt tarvligare än så?
Vi vet alla hur starkt grupptrycket kan vara, och då i betydligt mindre sammanhang än detta. Med den insikten kan vi kanske försöka förstå vad som krävs för att överhuvudtaget stå kvar där.
Därför blir det hon sedan gör – denna improviserade A Capella – version av ”War” – till något helt overkligt; en gräns passeras, det kan inte vara en normal människa som står där, utan någon gudom. Och i så fall troligen en långt större sådan än den som påven lyckas vara. För påven ses sedan mycket gammalt som Guds ställföreträdare på jorden. Vilket i praktiken blir Gud själv. Att gå emot påven är att gå emot Gud. Än om det inte är lika ”hårt” i vår civiliserade tid, så sitter det i generna.
Upprinnelsen till dessa ytterst anmärkningsvärda händelser var den uppdagade förekomsten av sexuella övergrepp mot barn inom katolska kyrkan. Hur kyrkan skyddar pedofiler inom organisationen. Vi kan därtill se på Sinéad O’Connors egen bakgrund som själv utsatt för övergrepp, och det intressanta faktum att hon dessutom är prästvigd. Man kan direkt känna att hon måste ha haft en moralisk RÄTT bakom sig. Hon följde sin inre röst. Sanningen drev henne att göra det hon gjorde. Denna kraft fick henne att bli större än sig själv. Och större än påven. Och större än hela pöbeln som utan vidare hade sett henne bränd på bål, i vår civiliserade tid.
För ingen av dem som satt där och brölade ut sitt förakt, på arenan eller hemma i TV-soffan, hade en aning om, vill jag påstå, vad han/hon buade åt. Men de var antagligen väldigt säkra på hur rätt de hade.
Och så är det ofta där egot får råda, att stor säkerhet frodas där kunskapen är ringa. Och den är aldrig så ringa som när det handlar om religion – i synnerhet när den slagit över i ren bokstavstrohet.
Sinéad O’Connor bad 5 år efter denna ”The Pope Incident” påven offentligt om ursäkt. Jag tror knappast det var av ånger, utan för att få ro. Hon orkade till slut inte upprätthålla denna front mot den övermakt katolska kyrkan alltjämt är.
Och katolska kyrkan är bara ett exempel. Religion används i maktsyfte. Religion har under tusentals år använts av människor som ställt sig mellan den enskilda människan och Gud. I syfte att utöva makt. Och värre än så. Jag utgår från att de flesta känner till de oerhörda grymheter, den terror, som utövats i Guds namn. Längre tillbaka var det kanske korståg och inkvisition. Nu för tiden tar det sig unknare uttryck, som inte alltid ursäktas av kyrkan. Tvärtom, det är den som vågar kritisera som får be om ursäkt…
I de katolska valven upptar vår uppspikade vän, Jesus från Nasaret, en central plats. Det lidande han uttrycker på korset är inte att ta miste på. Han begråts. Han tillbeds, som en Gudom vid Guds sida. Ouppnåelig. Upphöjd. Glorifierad.
Men han har inte här att göra.
Han borde inte hänga här. Han lider av andra orsaker än de vi tror.
Jesus var kanske den mest icke-religiösa person som har levat.
Jesus var en rebell. Och ett exempel för oss att följa. Ingen Gudom att tillbedja. Han kallade sig Människosonen.
Han utmanade sin tids religiösa auktoriteter, han ville få människan att tänka själv, känna själv, och inte blint tro på skrifterna. Han blev en nagel i ögat för sin tids religion, fariséerna och de skriftlärde. Efter sin död för hela romarriket.
De som idag torgför kristendomen är just de som Jesus gick emot! Vår tids skriftlärde.
Vår tids skriftlärde skiljer sig inte nämnvärt från dåtidens. Det är samma förnäma, belästa elit av människor, upphöjda över massorna, som genom att hänvisa till en abstrakt och sträng Gud tvingar andra till underkastelse för att själva kunna framstå i serenitet. De kan hela tiden säga ”Det är Guds vilja!”
Det mest alarmerande, och det mest centrala Jesus sa, var att Guds rike är inom oss.
Det här skulle kunna leda till att människor kunde ta eget ansvar över sig själva, och inte vara beroende av en yttre Gud, som inte kan nås annat än genom de förnäma prästerna.
Därför måste Jesus dö.
För vi ska minnas att på den tiden hade religionen en helt annan ställning. Prästerna hade upptäckt hur de medelst denna mekanism kunde styra över andra. Under många kommande århundraden skulle religionen ha den centrala makten i samhället. Politik, vetenskap, allt, skulle styras av kyrkan.
Jesus drog – besvärande nog – till sig väldigt många efterföljare. Det gick inte att utrota rörelsen trots ihärdiga försök. En annan taktik användes.
Långt efter Jesus död grundades kristendomen, den blev officiell på 300-talet genom den romerske kejsaren Konstantin I (han blev på kuppen den förste Guds ställföreträdare på jorden!), ”känsliga” delar togs bort ur de heliga skrifterna. Dvs de delar som visade att Jesus var en människa som vi andra (låt vara med extraordinära egenskaper), som skulle kunna uppvigla folket. Att han tog lärdom från österlandet. Att han trodde på reinkarnation! Allt som handlade om detta i skrifterna, togs bort.
Jesus, och hans budskap, abstraherades bort. Han upphöjdes till Guds högra sida och blev lika fjärran som Gud själv, för där passade han bra. På det här sättet kunde det fortsätta som det hade varit, med en elit av präster mellan dig och Gud. Förtrycket kunde fortsätta.
De handlingar som begicks här – denna censur – har haft ett enormt inflytande över allas våra liv, vare sig vi är religiösa eller inte. Kristendomen vingklipptes i en sådan grad att den från början dömdes till stagnation, och medan vetenskapen avancerade, stampade kristendomen på en och samma fläck. Många tror ännu blint på en Gud i himlen och en djävul i underjorden, vilket kommer från den tid då vi trodde att jorden var platt.
Vi känner att kristendomen som den presenteras, inte stämmer. Att den vilar på en lögn. Att den kan hamna i förtroendekris om man inte är ”snäll” mot den. Att något har tystats ner.
De flesta läste Da Vinci – Koden, eller såg filmen? En rätt schablonartad story, men vad som gjorde den intressant var denna nya bild av Jesus, och vad som egentligen hände med hans eftermäle. Censuren av skrifterna nämns också. Det finns någonting här, och det känner vi på oss. Det är inte för inte Jesus är världens kanske mest kontroversiella figur. Vi har möjligen bara sett början.
Det farligaste i de styrandes ögon vore att massorna skulle tillägna sig en kunskap som gjorde att de skulle kunna ta ansvar, makt, över sig själva. Att de inte längre skulle vara beroende av en regering, religion, vetenskaplig auktoritet, ett samhälle, en nation.
Kristendomen (kyrkan) har genom historien lärt oss att ansvaret, makten, förvaltas av yttre auktoriteter. Har du makt över dig själv ska du lämna den ifrån dig, för Gud däruppe i himlen styr, och du behöver inte ta ansvar. Bara du deltar i kyrkans riter, lär dig katekesen utantill, osv, så är allt grönt. Endast en människa som lämnat ifrån sig sitt ansvar blir en schackpjäs. Kapabel till – just det – oerhörda grymheter.
“Where ignorance is bliss, ’tis folly to be wise.”
-Thomas Gray
En grundläggande skillnad mellan österländsk religion (Buddhism, Hinduism…) och Kristendomen, är att de första förordar utövaren någon form av arbete med sig själv, såsom meditation, yoga, och att det häri finns en väg att följa mot upplysning.
I Kristendomen finns inget sådant, utan man är ”garanterad frälsning” genom att följa en doktrin, en hoper ritualer, eller det kanske räcker att man är döpt?
Det är egentligen inte möjligt att förbättra sig själv! Man är utlämnad åt syndernas förlåtelse. I bästa fall. För det kan hända att du är för evigt behäftad med en arvssynd (jag fick nyligen reda på att alla tyskar som föds idag, beläggs av katolska kyrkan med en arvssynd pga Hitlertiden!).
Paradoxalt nog inser man när man studerar det Jesus sa, att han å sin sida också talade för ett arbete med självet! Vi ska lära oss se Bjälken i vårt eget öga, och det finns fler exempel, i det som överlevt efter Konstantins I:s censur.
Allt han predikade pekar mot en strävan mot ett inre uppvaknande, att det finns en väg att följa även här, som skulle kunna leda till att även vi ska kunna utföra de under Jesus utförde – t o m ännu bättre än han!
Det tonar fram en annan figur, när man studerar honom närmare, som är avsevärt tuffare än den fromma, passiva container för våra synder han hålls för att vara på ett annat plan. Var det egentligen hans avsikt att ta på sig alla våra synder? Varför kan inte Gud göra det direkt?
Var det inte snarare så att han exemplifierade en väg till ett renare medvetandetillstånd, över våra carnal minds, våra egon? Och att vi när vi uppnått detta tillstånd (våra sanna jag) är fria från synd? Det är våra egon som får oss att inte ta ansvar över oss själva och våra handlingar. Ignorans. All ondska kommer ur ignorans. Jag har rätt! Andra har fel! Jag är bättre! Andra är sämre! Vår tro är den enda rätta! Andra hamnar i helvetet!
Jesus var här för att utmana egot. Få oss att se det i oss själva. Få oss att höja oss över det.
Dessvärre segrade egot. Egot har infiltrerat kristendomen. Jesus på korset i de stilla katolska valven, är en segertrofé.
Sinéad O’Connor stal showen dessa kvällar 1992. Och även om kanske ”the true enemy” inte är Johannes Paulus II utan det mänskliga egot, så satte hon tvivelsutan fingret på en öm punkt i västvärlden.