I ett förunderligt tal på temat om yttrandefrihet och politisk korrekthet går en maniskt vankande Jordan B. Peterson som katten kring het gröt. Vad handlar det om? Vad det än är, är det något centralt, stort och skrämmande, och som han egentligen aldrig får ur sig.
Klart är för den vakne lyssnaren att vi står inför ett nytt paradigm. En ödesfråga för hela mänskligheten.
Det är ett mästerligt tal han håller här. Jag har sagt det förr i diverse forum, och jag säger det igen: Det här är en monolog i världsklass, rentav Shakespeare-klass. Se den!
Jag anser att det är en bra ingång till det inlägg som här föreligger. Under denna monolog rekommenderar Peterson nämligen boken Explaining Postmodernism – Skepticism and Socialism from Rousseau to Focault, av Stephen R.C. Hicks. Jag har läst den (gratis PDF här), och börjar fatta vad Peterson egentligen syftar på, i synnerhet som han under talet även nämner Alexander Solsjenitsyn, och hans GULAG-arkipelagen, som jag först läste på 70-talet men nu läser igen.
Om Postmodernism: För den som inte vet vad det handlar om, föregångaren Modernism, med dess koppling till Upplysningen etc, hänvisas till andra källor – eller varför inte läsa Hicks bok? Jag kan inte gå djupare in på bakgrunden här, mer än att visa denna bild.
Vi går nu, som det verkar, från en era av modernism med dess realism, objektivism, individualism och kapitalism, till en ny era av postmodernism – med dess raka motsatser till modernism, i princip.
Vilka är postmodernisterna? Vi läser:
The names of the postmodern vanguard are now familiar: Michel Foucault, Jacques Derrida, Jean-François Lyotard, and Richard Rorty. They are its leading strategists. They set the direction of the movement and provide it with its most potent tools. The vanguard is aided by other familiar and often infamous names: Stanley Fish and Frank Lentricchia in literary and legal criticism, Catharine MacKinnon and Andrea Dworkin in feminist legal criticism, Jacques Lacan in psychology, Robert Venturi and Andreas Huyssen in architectural criticism, and Luce Irigaray in the criticism of science.
Jag vet inte varifrån detta ytterst kommer, vem som driver det, om det är naturlig ”progress”, evolution av mänskligheten, eller om det helt sonika – måhända illasinnat – styrs genom media, utbildning och politik.
På den här bloggen ser jag i vanlig ordning saken från ett icke-dualistiskt perspektiv. Jag är vidare politiskt helt neutral, och tar mig i detta friheten att se bägge sidor neutralt. Jag ”måste” inte tycka något. Det här är också min personliga blogg, och jag “hävdar” inget här.
Jag har länge känt inombords att något är på gång, där vi alla måste vakna upp och genomskåda vår polariserade världsbild. Och… ja, OK. Jag tvivlar starkt på att det här är en helt naturlig utveckling.
Det basala i det som kommer, är synen på vad som är verkligt. Vår verklighetsuppfattning är nu i fokus!
Här finns en myriad av olika ”ismer”. För att hålla oss till en enkel nivå utan att bli alltför akademiska, kan vi börja med att ta fasta på två huvuddrag: materialism, med dess motsats idealism:
Materialism:
Verkligheten är därute, utanför oss, existerande oberoende av oss, vi är produkter av – och beroende av – denna verklighet, ytterst materia. Den fanns där före oss.
Idealism:
Verkligheten är inom oss. I medvetande. Om vi (dvs alla medvetna varelser i hela universum) inte existerar, existerar heller inte universum.
Det finns en rad under-ismer. Till materialism ansluter sig t ex rationalism, och realism.
Till idealismen ansluter empiricism, som är nästan samma som idealism, med skillnaden att allt vi vet kommer ur sinnesperceptioner. Det KAN för en empiricist existera ett universum därute oavsett om vi existerar eller inte…. det blir snabbt komplicerat, den som vill kan fördjupa sig.
Materialism bildar naturligt underlag för objektivitet (förväxla ej med objektivism, vilket är en filosofi av Ayn Rand).
Objekt, med massa. Mycket enkelt.
Objektivitet: sakligt och opartiskt förhållningssätt. Man måste vara noga med orden i dessa utmarker.
Det var Immanuel Kant som tog första steget mot postmodernismen, i och med att Kant ”förnekade objektivitet”, menar Hicks, och Kant ådrar sig därmed kritik i och med att han då tog ett religiöst hänsyn.
Jag håller inte riktigt med honom här. Många (inräknat logiker som Wittgenstein och Russell) tvivlar på existensen av en fristående, objektiv sanning därute:
At the beginning of the twentieth century, Bertrand Russell best foreshadowed what was to come. In the final chapter of an often-read introductory book, The Problems of Philosophy (1912), Russell summarized the history of philosophy as a repeating series of failures to answer its questions. Can we prove that there is an external world? No. Can we prove that there is cause and effect? No. Can we validate the objectivity of our inductive generalizations? No. Can we find an objective basis for morality? Definitely not. Russell concluded that philosophy cannot answer its questions and so came to believe that any value philosophy might have cannot lie in being able to offer truth or wisdom. Ludwig Wittgenstein and the early Logical Positivists agreed with Russell, taking his conclusions one step further by offering an explanation for philosophy’s failure: Philosophy cannot answer its questions because its questions are simply meaningless.
Man kan anlägga ett ”andligt” synsätt som inte har med religion att göra, utan snarare bara en klar betraktelse av vad man själv är som den medvetna upplevaren (subjektet) i relation till vad som är ”därute” (objektet), alltså utan att dra in religion. Det här är viktigt. Här finns ett fält där ren logik kan tillämpas, som är lätt att missa, i den annars mycket hätska polarisering som råder mellan vetenskap och religion.
En annan filosof i sammanhanget är fenomenologen Edmund Husserl, som i sin essä Fenomenologin och Filosofins Kris säger:
Detta menar jag på största allvar: En objektiv vetenskap om anden, en objektiv själslära, objektiv i den meningen att den tillskriver själarna och persongemenskaperna en inexistens i rumtidslighetens former, har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas.
…
Omvärld är ett begrepp som uteslutande hör hemma inom den andliga sfären. Att vi lever i en bestämd omvärld, som alla våra omsorger och strävanden gäller, det är ett faktum som utspelar sig uteslutande inom det andliga.
-Edmund Husserl
Fenomenologin uppstod av allt att döma ur den sk Neo-Kantianismen, som var en reaktion på den marxistiska materialistiska doktrin som flammade upp.
Denna bok, skriven av ingen mindre än Vladimir Lenin, var obligatorisk läsning i bolsjevikernas Sovjet:
Här formuleras tydligt:
Materialism is the recognition of ‘objects in themselves’ or objects outside the mind
-Lenin
Den som gräver i detta ser snart att många namn figurerar här. Det är lätt att gå ner sig och tappa tråden, villa bort sig i motsägelser. Om Friedrich Hegel – vi kommer in mer på honom snart – sägs också att han var idealist, dvs motsatsen till materialist, och att han av andra än Marx tolkas som sådan. Det finns en skiljelinje. ”old Hegelians/young Hegelians”. Det är sannolikt att politiska riktningar uttolkar sina egna versioner av filosoferna, liksom de gärna gör av vetenskapen? Vi ser att ur Darwins lära kom en politisk linje som hävdade ”den starkes rätt” – dvs fascism – fast Darwin själv aldrig sade nåt sådant.
Politiskt sett stod dock Hegel till höger, vilket är intressant i det följande.
Objekt, med massa var det. Emellertid sträcker sig objekt-begreppet längre än så. Allt som man kan sätta en etikett på kan vara ett objekt. Dvs även en tanke. Ett minne är också ett objekt. Om du tittar på en skördetröska ute på en åker, sedan sluter ögonen och återkallar minnesbilden av skördetröskan, så är den bilden ett objekt. Är bilden också tanke? Många menar att det är så, själv tror jag inte man ska kalla det tanke. Däremot funderingar kring bilden: När var det jag såg den? Undrar om den står kvar?
Man kan dock säga: vi har en databas av otaliga sådana bilder, jämte våra tankar omkring dem, och detta sammantaget bildar då vår objektiva verklighet.
Enligt Einsteins formel E=mc2, som kan omformas till m = E / c2, så är massa en form av energi. Minnesbilden av skördetröskan är energi. Men även den faktiska fysiska skördetröskan är energi.
Massa är kondenserad energi, ett tillfälligt energetiskt tillstånd. Någon faktisk massa existerar troligen inte; vi erinrar oss att atomen består av 99.999999% tomrum (det är antagligen 100% men det är för kontroversiellt att säga!). Materialisterna är mycket rädda om sin doktrin. Allehanda försök har gjorts att eliminera formeln E=mc2, inte minst genom att svartmåla Einsteins person. Bara i dagarna läste jag något om att ljushastigheten KAN överskridas,
… vilket skulle bevisa att Einstein haft fel i allt han sagt; vi känner redan till Luce Irigaray, nämnd här ovan, som i postmodernistisk iver försökt få E=mc2 struken ur fysikböcker, eftersom formeln är sexistisk; ljushastigheten i kvadrat är för fort för kvinnor menar hon. Varför kan man inte lika gärna använda nån mer lämplig hastighet? (om detta är ironi eller ej är jag inte 100% säker på, men med tanke på övriga postmodernistiska galenskaper man kan se, tvivlar jag inte ett ögonblick på att det är sant). Jag har tidigare nämnt Tanja Bergkvist, mycket modig kvinnlig matematiker som reagerat på genustokerierna, vilket också är en del av den postmodernistiska agendan. Ni som ännu inte sett Tanja, se här:
Solsjenitsyn skriver också i boken I den Första Kretsen att Einsteins relativitetsteori klassades som kontrarevolutionär tankeverksamhet – ”underminering av den historiska materialismen” och renderade den som ens vågade tänka på de nya farliga idéerna mycket hårda straff.
Tendensen mot materialism är mer förståelig när man betänker att Marx var ekonom i första hand. Det är lätt att glömma när hans teorier om det mänskliga psyket (arbetarnas osvikliga drift att starta revolution, t ex) ofta slår slint. Marx var ingen psykolog. I marxismen tenderar människan att bli en helt och hållet ekonomisk varelse. I den aspekten passade Hegel bra, som med sin tes-mot-antites som resulterar i syntes helt enkelt skapade den ekonomiska motorn, samtidigt som ett elitistiskt paradigm cementerades. Följande monstrositet av Hegel (om han nu skrev detta):
“It must further be understood that all the worth which the human being possesses—all spiritual reality, he possesses only through the State.”
… säger det mesta. Detta är fullkomligt fruktansvärt. Låt det sjunka in ett tag. Denna koppling till Staten, är också en koppling till det Absoluta:
The State, to the extent that it participates in the Absolute, is God’s instrument for achieving his purposes. “The State,” accordingly, “is the Divine Idea as it exists on Earth.”
Katolska kyrkan på inkvisitionens tid kunde inte ha sagt det bättre (bara byt ”Staten” mot ”Kyrkan” – samma sak för medborgaren). Påven är Gud på jorden.
Så vi ska godkänna Staten – Lagen – som Gud, DET ABSOLUTA, som aldrig kan ha fel. Det här visste Franz Kafka. Och många andra, Orwell…Tolstoj, Dostojevskij… och givetvis Solsjenitsyn – den som läst hans bok om GULAG vet också allt om Hegel. Hans filosofi tillämpas här. Inte minst av Tjekans förhörsledare, alla kunniga i kommunistisk hegelsk dialektik.
Det är alltsedan någon elit tog sig en rätt att förkroppsliga DET ABSOLUTA, som man kan ta sig samma rätt att kräva blind lydnad, som aldrig får emotsägas.
Samt möjligheten att alltid behålla sin makt genom att kräva perfektion av motståndare. De vet att perfektion inte kan existera. Det går alltid att finna någon detalj i alla framställningar som inte stämmer perfekt med någon standard som de själva bestämt (och som de kan justera efter godtycke).
Och nu kan man applicera SKULD!
Katolska kyrkan sa t ex att individen är ”född i synd”, och därmed från födsel satt i ett läge där denne är beroende av kyrkans nåd, och kyrkan därmed en auktoritet som kan döma folk till helvetet eller till himmelriket. Precis som Staten. Lite olika benämningar bara, men strukturellt samma sak för individen. Kyrkan är alltså en institution som utger sig vara andlig, men som egentligen vill kontrollera anden och hålla individen på en materialistisk nivå. Systemet med avlatsbrev – där man kunde köpa sig fri från helvetes eld – är en indikation på detta. Kyrkan faller inom mammons makt.
Av allt att döma fanns en kollektivistisk höger och en kollektivistisk vänster.
Det är alltså intressant att notera att det fanns högerfolk (dvs kollektivistisk höger) som var djupt engagerade i socialismen: Oswald Spengler, Johann Plenge, Ernst Jünger mfl- som hade hopp om socialismen men som alla såg Marx som ett hot. Plenge skrev en essä- Marx und Hegel där han poängterade att det är nödvändigt att förstå Hegel för att förstå Marx. Uppenbarligen var Plenge först socialdemokrat*, men klassades ”höger” efter att ha utgivit essän!
Termerna ”höger” resp. ”vänster” blir i och med Hegel rätt betydelselösa, eftersom han är filosofen som skapar polariteter som dessa, och som skiftar dem efter behag (och folk blir grundlurade). (I det följande ber jag dig alltså att inte fokusera på höger och vänster, som det godas kamp mot det onda, utan på dualism, och dess extremfall polarisering. Marxismen är en ideologi, som anammar Hegel. Hegel är filosofen som skapar två polariteter – tes mot antites – som nu blir höger mot vänster). Våra mainstream media följer oftast en (kultur)marxistisk linje. Och dessa media jobbar oavsett vilka politiska partier folket röstar på.
*(En till parantes: Det är intressant att notera att socialdemokratin var först på plan! ”Kommunism” är ett senare begrepp!? Se Lenins Collected Works, där han utgår från sin lära som socialdemokrat, inte bolsjevik eller kommunist! Åtminstone i de tidiga delarna. Lenin skrev f.ö. en ENORM massa. Vi talar här om 45 volymer ´a 5-600 sidor ca.)
När man utger sig härbärgera DET ABSOLUTA, kan man alltså kräva perfektion av sin motståndare. Den som inte tycker exakt som jag är min motståndare – dvs ”höger”. Känns mönstret igen t ex från nutida mainstream media? Det är ett ständigt tal om högerextremism – men aldrig ett ord om vänsterextremism.
Why is it that the leading postmodern thinkers are Left in their politics—in most cases,¨far Left? And why is it that that prominent segment of the Left—the same Left that traditionally defended its positions on the modernist grounds of reason, science, fairness for all, and optimism—is now voicing themes of anti-reason, anti-science, all’s-fair-in-love-and-war, and cynicism?
Postmodernists are not individuals who have reached relativistic conclusions about epistemology and then found comfort in a wide variety of political persuasions. Postmodernists are monolithically far Left-wing in their politics. Michel Foucault, Jacques Derrida, Jean-François Lyotard, and Richard Rorty are all far Left.
“Absoluthets”-paradigmet perverterar den dualistiska hegelianska konflikten fullkomligt. I dess extremform – det vi kallar polarisering – när vi har två läger i konflikt och bägge i affekt – får vi ofta två helt absurda motpoler i konflikt, där bägge sidor VET att de har rätt, och de vet att de har EXTREMT RÄTT. Det här är en mycket farlig situation. Men postmodernismen skapar medvetet den här situationen genom att tvärtemot-vända modernismens uppfattningar, vilket skapar upprördhet, ilska, vrede och förvirring. Och rädsla. Eller total likgiltighet (som i Sverige). Postmodernismen ”tror inte på förnuft”, och de ”tror inte på logik”. Allt blir nu åsikt, och allt får samma värde. Men i extremtolkningen råder alltså de absurda extremerna: En skolflickas rädslor är plötsligt lika mycket värda som all samlad klimatforskning och ska beaktas på samma nivå – och går före kompetens! Och det inom ett livsviktigt område. Hela världen måste lyssna på en flicka som inte gått klart grundskolan, som tar stor plats och i praktiken (om än omedvetet) dikterar vilka professorer vi ska lyssna på.
I Sverige märker man inte hur absurt det här är, eftersom konsensus har glidit så långt ut på den vänsterextrema skalan man kan komma (och resten av linjalen är det som ligger högerom), och upplevs som fullt normal objektiv verklighet, än om minsta hostning kommer från ”höger”. Ingen noterar att bara man frågar varifrån data hämtas, så är man snabbt nazist. Det är otroligt mycket som blir ”höger” när de vänsterextrema trängs på de första 3 millimetrarna (måttet på åsiktskorridoren?)
Vetenskapen – läs: vad folk i gemen tror är vetenskap – passar m a o det materialistiska paradigmet förträffligt. Vetenskap ÄR just absolut, tror många. En vetenskaplig sanning ÄR sann, bortom ifrågasättande. Man frågar alltså inte mera. I Sverige verkar vi redan ha bejakat postmodernismen fullt ut, såtillvida att ingen applicerar ens en gnutta förnuft, ens en gnutta logik, för att ens medelst en första grovgallring kolla rimligheten i alla tokerier som kommer. Det här med kannibalism som talats om i TV4 – ett exempel. Kannibalism för klimatet! Det kommer ju från vetenskapligt håll. Bara ”högern” på Facebook reagerar. Där läste jag förresten så sent som idag att en bokstav till kanske snart ska läggas till HBTQ-serien: P, som i Pedophilia!
Man kan m a o tydligt se att moralen far illa. Rättare sagt, vi applicerar den moral Staten har (var Staten nu är, Kafka hade uppenbara problem att finna den). I ett gudlöst samhälle försvinner den moraliska kompassen, oavsett vad man nu tycker om ”gud”. Ingen vet vad som är rätt eller fel längre. Om vi avskriver Gud, tar människor över, som själva gärna vill vara Gud. Vet du vilka de människorna är? Patrik Engellau skriver i en sällsam artikel om hur man med en subtil manöver kopplade bort Gud från individens rättigheter. I den amerikanska självständighetsförklaringen från 1776 respekterades individen som, som han uttrycker det, ”sakrosankt” och av högre makt tillerkänd oförytterliga rättigheter, att alla människor är skapade lika inför Gud, och att detta måste respekteras.
I senare deklarationer – den senaste är FNs deklaration om mänskliga rättigheter – försvinner snabbt de ”sakrosankta” delarna; individen tänks nu alltmer som en ekonomisk, social och rent kroppslig varelse, vars rättigheter är ekonomiska och sociala, och att vi nu är lika inför lagen . Alltså Staten.
”Det Absoluta”, som alltså tidigare var tillerkänt individen, tillfaller nu Staten. Notera alltså att det har ingen betydelse om du är ateist eller något annat. Det är en frihet som tas ifrån dig likafullt!
Konsekvensen av detta blir att moralen dalar, medan man ändock håller fast vid den flitigt inhamrade värdegrunden ”allas lika värde”. Moralen, som förr var din egen helgade mark, kan nu tvingas på dig utifrån. Michel Focault tog djupt intryck av Panoptikon-fängelsets princip och överhuvudtaget fängelset som den ideala miljön för absolut kontroll:
Prison is the only place where power is manifested in
its naked state, in its most excessive form, and where
it is justified as moral force. What is fascinating
about prisons is that, for once, power doesn’t hide or
mask itself; it reveals itself as tyranny pursued into
the tiniest details; it is cynical and at the same time
pure and entirely ‘justified,’ because its practice can
be totally formulated within the framework of morality.
-Michel Focault
Jag tänkte nu runda av detta, men vill ha fram en viktig punkt till, som bygger på ovanstående.
Den aktör inom postmodernismen som vållar Peterson störst bekymmer verkar vara Derrida, som helt enkelt försöker styra vårt språk, och stänga in det, göra det ”ofarligt”, harmlöst och helt kontrollerbart.
Inom modernismen är vi vana vid språket som ett medium som förmår ”avtäcka” verkligheten, genom att använda bilder och metaforer, ”pekare” till verkligheten:
To the modernist, the “mask” metaphor is a recognition of
the fact that words are not always to be taken literally or as
directly stating a fact—that people can use language elliptically, metaphorically, or to state falsehoods, that language can be textured with layers of meaning, and that it can be used to cover hypocrisies or to rationalize.
I postmodernismen är det slut på det här nu:
For the postmodernist, by contrast, interpretation and investigation never terminate with reality.
Language connects only with more language, never with a non-linguistic reality.
In Jacques Derrida’s words, “[t]he fact of language is probably
the only fact ultimately to resist all parenthization.”
That is to say, we cannot get outside of language. Language is an “internal,” self-referential system, and there is no way to get “external” to it—although even to speak of “internal” and “external” is also meaningless on postmodern grounds.
…
Derrida deconstructs language and turns it into a vehicle of aesthetic play.
Ett “praktiskt” exempel:
Stanley Fish … calls all opponents of racial preferences bigots and lumps them in with the Ku Klux Klan. Andrea Dworkin calls all heterosexual males rapists and repeatedly labels “Amerika” a fascist state. With such rhetoric, truth or falsity is not the issue: what matters primarily is the language’s effectiveness.
Peterson formligen spyr åt detta. Och jag håller med. Jag erinrar mig konversationer jag haft med folk, som inte kan fatta en metafor, utan kräver bokstavlig tolkning. Och de kan inte abstrahera. De verkar inte kunna skapa en visuell bild medelst ord i sinnet att relatera till, för att förstå nästa mening. De begriper inte poesi alls. Lite djupare litteratur som Shakespeare, Dostojevskij, etc – som ofta kräver förmåga att ”läsa mellan raderna”, är helt uteslutet. Humor? Jättesvårt.
Framförallt på Zeitgeiströrelsens forum stötte jag på dessa människor. De var ofta yngre, amerikanska kommunister. Men även svenskar, i rörelsens svenska gren. Somliga av dem sa sig rentav vara satanister. Och jag fattar. Det är samma sak. Satanism – upproret mot Gud – är att bevisa att Gud hade fel när han gav människor fri vilja (eller att Gud inte alls existerar), det är åtagandet att själv göra ett bättre jobb än Gud.
*
Allt det här förefaller stort, mörkt och sinistert. Jag vet. Men det är alltid mörkast innan gryningen. Tillvaron är så oändligt mycket större än detta. Som du ser är det något som vill stänga in, pervertera och gömma sig, som har framförallt ekonomisk makt över oss. Deras tid är räknad, och de kommer att försvinna för gott.
Jag ska skriva ännu ett inlägg om vad jag anser vara vägen ut ur den här skiten. Det handlar inte om duality alltså, utan om non-duality. Lyssna t ex på Rupert Spira.
Nu handlar det om andlighet. Här går man inom sig – ett steg den materialistiska vetenskapen aldrig, aldrig tar, därmed uppstår sannolikt de problem som nämnts här. Här finns hopp! Här finns ljus!
I det schema som angetts ovan skulle jag anta att han passar bäst in bland empiricisterna, och att han ligger närmast Husserl: