Om vetenskap och scientism

I anslutning till förra inlägget om klimatet, ser jag behovet att ånyo klargöra mina erfarenheter av ämnena vetenskap och religion, två huvudämnen på denna blogg m a o. Det är två ytterst intressanta ämnen.  Vad som (egentligen) är verklighet, fascinerar oupphörligen. Vem, eller vad, upplever verkligheten? Existerar det en fristående verklighet därute, oberoende av upplevaren? Jag tror vi lever i en dynamisk tid nu, där dessa frågor kanske (äntligen) får svar. Det jag ämnar säga i detta inlägg är inget nytt för den som följt denna blogg, utan alltså bara en sammanfattning av sådant jag tidigare sagt. Min egen bakgrund är högskoleexamen i fysikalisk mätteknik. Jag vet något om datainsamling. Det vore förmätet att påstå att jag kan allt om vetenskaplig metod, men jag kan säga något om vad den INTE är. Det kan nog också du. Vi borde alla hålla oss till det vi VET.

(“Scientism” i det följande, skiljer sig från engelskans “science”, och kan till svenska översättas som “vetenskaplig fundamentalism”. Teknokrati är en annan, men inte helt perfekt översättning. Med “scientist” här menas dock inte engelskans “scientist” (vetenskapsman), utan en utövare av scientism)

I korthet tror jag att dagens klimatdebatt i många delar är en debatt mellan vetenskap och scientism. Andra delar är makt, pengar och korruption. Det finns inga klara gränser mellan dem, dock, utan de kan väva in.

Vad är vetenskap?

För mig är vetenskap i första hand ett verktyg. Den vetenskapliga metoden är ett verktyg, som korrekt använt gagnar min förståelse av verkligheten. Man ska inte blanda ihop sin verklighetsuppfattning med verktyget, utan använda verktyget för att berika sin verklighetsuppfattning.

Det är viktigt att hålla isär dessa begrepp.

Som en vetenskapligt orienterad människa identifierar jag inte mig själv med något utanför mig själv. För jag kan inte veta vad som är är utanför mig själv. Jag kan aldrig lägga min prestige eller min säkerhet i mina – eller andras – vetenskapliga rön eftersom jag vet att saker kan förändras. Vetenskapen måste alltid ha friheten att förändras. Jag sätter inte heller upp vetenskapen som ett slags alternativ till Gud, som sätter sig i något slags motsatsförhållande till Gud. Eller något annat. Såvida jag inte VET.

Vad är scientism?

En scientist är oftast inte själv vetenskapsman. Men han/hon sätter sig gärna över vetenskapsmän, och bestämmer vilka som har rätt och vilka som har fel.

Scientism är vetenskap sedd som en religion. För en scientist har vetenskap helt enkelt (mentalt) bytt plats med Gud, såsom den yttre entiteten  av ofelbarhet, av högsta sanning.

Strukturen är densamma som kyrkans struktur: något stort därute, vars innersta väsen är förborgat för mig, men som jag kan få del av genom experter som är kunniga om detta väsen. I kyrkan är det prästerskapet som är experterna, i scientismens fall är de vetenskapsmän, eller någon företrädare för vetenskapsmän.

Som scientist är jag beroende av denna abstraktion därute, och jag identifierar därmed mig själv med den. Samtidigt tror jag inte längre, utan jag vet.

 Emellertid måste jag tro förbehållslöst på att vetenskapsmännen gör sitt jobb, och att det inte sker någon korruption mellan vetenskapsmän och vetenskapsmännens företrädare, eller att inte någon annan intressent blandar sig in. Det finns alltså många faktorer här som jag inte kan veta, och som jag har obefintlig koll på, men det förtränger jag.

Som troende i en kyrka bekymrar jag mig inte om de konstigheter man kan finna i kyrkan, utan jag har min tro, det är min världsuppfattning, det är jag.

Precis som en troende i en kyrka tyr sig till de han tror har den ”rätta” uttolkningen av skrifterna, tyr sig scientisten till de han tror har den rätta uttolkningen av vetenskapen.

Precis som en troende i en kyrka ”vet” att just hans kyrka är den enda sanna kyrkan, tror scientisten att just hans vetenskap är den enda sanna vetenskapen – samtidigt som han ser ner på religiösa troende i kyrkor – de tror ju!

En scientist vet alltså inget själv, men har totalblockerat sig själv inför denna förfärliga eventualitet. En scientist har istället identifierat sig själv med de som VET. Och han/hon pumpar gärna upp sitt ego med detta, och tillhör därmed en exklusiv grupp; ”det bättre folket”. En scientist är en subjektiv person som kallar sig objektiv, och kritiskt tänkande, som gärna vill drämma till andra i kraft av sitt jäsande ego.

Bland de religiösa ser vi också den tendensen. Många ”vet” att de själva tillhör den rätta kyrkan, och att de med enbart medelst detta medlemsskap, är garanterade en plats i himmelriket. Det här är mycket vanligt.

Jag har haft debatter med religiösa troende, och med scientister. Det är exakt samma debatt. De funkar på exakt samma sätt. Strukturerna de sitter i kallas bara något annat men det är ingen reell skillnad.

Fanatiskt religiöst troende rättare sagt. Det är nämligen så, att eftersom en scientist tycker sig VETA, ger det honom/henne rätten att sätta sig över andra, och helst tvinga på andra sin ”vetenskapliga sanning”. Arrogansen har stigit till en extra nivå.

Det här är naturligtvis mycket farligt. En religiös fanatiker VET också att han har rätt. Så till den grad att han kan spränga sig i luften och dra med sig andra. Här är dock en skillnad. Den religiöse ”vet” att han ska välkomnas i ett himmelrike och få den högste gudens tack för sitt dåd, och kanske en extra bonus för alla otrogna som dras med.

Vi har inga scientister (som är mera emotionellt modererade) bland självmordsbombare, utan det tar sig andra uttryck. Såsom åtgärder i det fördolda, som att censurera information, ryktesspridning mot folk som de ”vet” har fel, etc.

Som sant vetenskaplig, måste jag hålla en balans mellan det subjektiva och det objektiva. Även inom vetenskap måste man kunna vara subjektiv ibland. Man måste få tro på att en idé kan ha relevans, varpå man skapar en teori, så testar man den teorin och om det inte håller förkastas teorin.

För en fanatisk scientist (som själv är totalt subjektiv men det ser han inte) står det subjektiva i konflikt med det objektiva. FAKTA ska styra. Som om fakta i sig själv skulle kunna ha någon bärighet. Vetenskap och fakta ska råda, som om det vore en fristående process, fri från subjektivitet, fri från mänsklig inblandning.

En extrem scientist kan inte förstå ett klassiskt trick som cherry-picking. Om jag, för att påvisa något, samlar in mina data från enbart Sibirien, får jag ett annat utfall än om jag skulle samla in data slumpmässigt från hela världen.

Det kallas alltså cherry-picking.

Om jag vill visa medellängden för människor i Zimbabwe, och plockar bort alla längder under 1,75, kommer resultatet att påvisa en högre medellängd än om jag inte filtrerat. Ändå har jag följt den vetenskapliga metoden. Det blinkar inte rött nånstans.

Det här fattar inte en scientist överhuvudtaget. Han tror inte sånt här KAN hända.

Han ber mig om vetenskapliga belägg för mitt påstående. Alltså för att sånt KAN hända. Och visst, att filtrera sina data på detta vis, är ju moraliskt, etiskt felaktigt, eftersom det faktiskt förleder.

Men en scientist befattar sig ENBART med det som är objektivt.

Moral och etik är subjektiva saker, och faller helt utanför hans ram!

Scientisten ber dig – papegojaktigt – redovisa objektiva FAKTA som backar upp påståendet. Om jag hänvisar till något subjektivt, som i detta fall, kan han alltså avfärda mig såsom ovetenskaplig.

Sådana här människor existerar faktiskt. Jag har haft debatter med dem, och man kommer naturligtvis ingen vart. Naturligtvis förlorade jag dessa Kafka-artade debatter. Tyvärr vinner de oftast debatter. Nästan alltid, faktiskt. Varför vinner de tror du?