Det Demonkratiska Kampuchea

Förra inlägget handlade bl a om dualism. Det ska detta också göra.
Få händelser åskådliggör dualismen – vad den kan göra med människor – så obarmhärtigt som den ökända och förfärliga ”revolutionen” i Kambodja på 70-talet. En god vän tipsade mig om detta nyligen, när vi kom in på en diskussion som kom att beröra folk som vägrar inse sanningen när de står inför klara fakta.
De röda khmerernas ”revolution” i Kambodja var i vänsterrörelsens ögon ett ståtligt monument över folkets resning mot den imperialistiska tyrannen, men trots att en svensk journalist åkte dit och var på plats i Phnom Penh när de röda khmererna intog staden, och kunde avge en besk verklighetsskildring över de fasor som hemsökt platsen, trodde ingen på honom hemma i Socialdemokratins Sverige.
De trodde mera på sin idé om vad som måste ha hänt i Kambodja. Journalisten kunde inte ha förstått revolutionen.
Journalisten var den unge Herman Lindqvist i början av sin gärning (som mycket väl kunde ha varit över redan där). Han skriver om det i AB.

Men det riktigt kusliga är att det än idag finns vänsterfolk som vägrar se sanningen om vad som skedde i Kambodja. De har sin förklaringsmodell som de hårdnackat håller fast vid och är lika orubbliga som religiösa fanatiker. Och jag tror faktiskt inte att det är någon skillnad på politik och religion i detta fall.

Till att börja med: inget ont om ”vänsterfolk”. Att jag använder termen ovan betyder inte att jag är ”högerfolk”. Även om det kanske kan vara svårt att se (jag ska komma in på orsaken). Jag är helt opolitisk och torgför på denna märkliga blogg ett icke-dualistiskt sätt att se verkligheten.

Man kan kanske säga: är man inte politisk, lever man inte i verkligheten. Den som känner så, slösa inte bort din tid på detta inlägg, det kommer ändå inte att säga dig någonting.

Jag har haft debatter med religiösa fanatiker. Det är det värsta som finns. Det finns – om vi nu talar om de extrema – en god sida (deras egen sekt), och en ond sida – Satan. Det ÄR hela deras verklighet. Ju mer man ifrågasätter deras ståndpunkt, desto starkare blir glöden i deras ögon, och deras passionerade övertygelse om att de minsann har att göra med ännu en lömsk variant av Satans list.

ALLT ifrågasättande av vad de redan VET är sant, måste uppenbarligen vara attacker från Satan. Det är inte Islamism jag talar om nu, utan kristna fundamentalister i modern tid!

Innan vi går vidare: Jag vill balansera detta inlägg, för att ytterligare understryka att jag inte rackar ner på vänsterrörelsen. Jag vill därför påpeka att vi har exakt samma konflikt t. ex. mellan ”etablerade” läkemedel versus homeopati. Här har vi också en stab av folk som har sin egen mentala bild om vad som måste vara vetenskap, och i ett enda svep avfärdar miljontals och åter miljontals av varandra oberoende vittnesmål från människor som blivit hjälpta av homeopati (jag är själv en av dem).
Handlingen att avfärda alla dessa sanningsvitten är en form av våld mot den enskilde individen.
Icke desto mindre: Föreningen Vetenskap & Folkbildning (VoF) ”vet redan” att homeopati inte kan fungera. Ingen idé att resonera med dem.

Jag sa alltså att jag tror inte det är någon skillnad mellan politik och religion i fallet Kambodja, och kanske överhuvudtaget, i synnerhet när vi talar om extremism. Jag kommer att tänka på detta när jag läser boken Sista Resan till Phnom Penh av svensk-kambodjanen Jesper Huor. Jag var tvungen att sträckläsa den här boken, som gradvis kryper en under skinnet. Och den är sannerligen gripande.

Jesper inleder ett sökande efter sin far Someth Huor, vad som hände honom, efter att han lämnat sitt liv som europeisk vänsterintellektuell i Östberlin, sin svenska fru (Marita Wikander) och sin 2-årige son – dvs Jesper själv – för att följa sitt inre kall: återvända till Kambodja och stödja den ärofulla frihetskampen, och de röda khmererna. Det viktigaste av allt på jorden.
Fyra dagar senare var han arresterad.

Marita gjorde en resa genom vänskapsorganisationen Svenska Kambodjavänner, till Phnom Penh för att få svar på vad som hänt Someth 1979 (alldeles innan Pol Pot-regimen upplöstes). Hon var sannolikt med i samma delegation som Jan Myrdal – som jag ska återkomma till – men de presenterades en tillrättalagd bild av leende, sunda kambodjaner med ”revolutionärt” ansiktsuttryck som kånkade på ris i Folkets Demokratiska Kampuchea. Närmare den kommunistiska drömmen än så vet jag inte om vi någonsin har kommit.

Someth, sas det till Marita, mådde utmärkt och jobbade på ett kollektivjordbruk långt ute på landet, men kunde absolut inte nås. Den sista frasen var rätt.

Det är i Someths brevväxling som det tonar fram en bild av hur han tänkte och fungerade. Han nåddes av oroande nyheter i Östberlin om att ”revolutionen” i Kambodja inte gick som den skulle. Att folk drevs ut ur städerna, och blev dödade, rakt av.

Someth har i detta skede sin far och mor plus tolv syskon kvar i Kambodja och han grips av oro. Men inte så mycket för deras säkerhet som inför driften han känner att få dem att förstå revolutionen , att entusiasmera dem. Det andra han hörde sorterade han undan, eftersom det var helt enkelt inte möjligt. Det fick inte vara möjligt. Sannolikt var det bara amerikansk propaganda.

Vad han inte vet i detta skede är att de redan är döda nästan allihopa. Alla utom två. Hans syster Serei lyckades av en slump undvika nackskott ute i djungeln. En av hans bröder lyckades efter många turer ta sig till Paris.
När planet beträder Demokratiska Kampucheas luftrum ställer han sig stolt upp jämte andra kommunister och sjunger Internationalen – eller någon motsvarighet till den. Han förväntar sig en välkomstkommitté på flygplatsen, och alla ivriga släktingarna med alla sina frågor, om den ärorika revolutionen, om befrielsen.
Men det blir inte som han tänkt sig.

Jag lämnar nu Jesper Huor för tillfället. Här en länk till boken: http://www.adlibris.com/se/bok/sista-resan-till-phnom-penh-9789170372063

En mycket välgjord radiodokumentär gjordes av Bosse Lindquist år 2000: Tystnaden i Phnom Penh:
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/88290?programid=909
En av höjdpunkterna är när han känner Jan Myrdal på pulsen, angående den påstådda ”amerikanska propagandan”.
När Bosse i lugn och saklig ton upplyser Jan om att han trots allt som påståtts om denna propaganda, inte har lyckats finna några belägg för att den ägt rum, visar det sig att Myrdal egentligen inte kan peka på något alls. Kort därefter dröjer det inte länge tills Myrdal ilskar till rejält, varpå han sätter stopp för allt vidare samarbete.

Annika Ström Melin som också intervjuas här anser jag är hedervärd, hon har verkligen insett vad hon en gång stod för, och tar ansvar för det fullt ut. En sådan ”prestigeförlust” har definitivt inte en intellektuell pamp som Myrdal råd med. Och det är just Myrdals skriverier om Kampuchea som också ligger till grund – rent internationellt – för vårt hela kunnande om Kampuchea, då Sverige var det enda land egentligen, som fick tillträde till Kampuchea under den tid då landet annars var hermetiskt tillslutet.
Märkligt.

Av intresse är att Jan Myrdal rentav frågade självaste Pol Pot, och stödjer sig på detta faktum som om det skulle vara det avgörande argumentet, som sätter P för alla vidare frågor…

Du läste rätt: karln frågade alltså – offentligt – Pol Pot rakt ut ”were there any genocides”?
Vad kan Pol Pot möjligen ha svarat? Kanske ”Nä”??
Den heroiske bloggaren Perra J kastas handlöst av stolen inför detta retoriska genidrag. Jag ligger nu på golvet kippande efter andan en kvart innan jag kan samla ihop mig och skriva vidare….

Som Bosse Lindquist konstaterar: ”svenskarnas unika vittnesbörd citeras världen över”.
Birgitta Dahls uttalande är helt hårresande, när hon säger att ”alla vet” att allt som sägs är lögner och spekulation, och att det var ”nödvändigt” att evakuera städerna, och att det inte existerar någon information om vad som faktiskt hänt. Det sa hon efter att Herman Lindqvist gjort vad han kunnat för att informera, efter att ha varit där själv. Det vill hon tydligen inte se.

Men, för nu att återknyta till Herman igen så ser vi något intressant. Kommunisterna – de röda khmererna – verkar ha kommit i två kontingenter. Den första var god, den andra ond. Jag citerar:

” Sista nattens bombardemang var öronbedövande. I gryningen hördes ropet: ”Kommunisterna kommer!” De första gerillasoldaterna möttes med jubel, skratt, applåder och läskedrycker. Alla var lyckliga, kriget var slut. I fem timmar varade lyckan. Sen kom de organiserade kadrerna, de röda khmerernas elit norrifrån. De var klädda i svarta uniformer. De log inte. De beordrade alla att omedelbart lämna Phnom Penh. De möttes med misstro. Vart skulle människorna gå? De svartklädda sköt då rakt in i folkmassan, in i affärer och lägenheter. ”UT!!!” vrålade de i högtalare.”

Denna bild stöds också av Jesper Huor. Det är t o m så att den bror till honom jag nämnt som överlevde, den då 14-årige Sok Thy, mest i nåt slags glädjeyra hoppade upp på en jeep tillhörig den första kontingenten. Sedan drog de iväg snabbt – med honom med – innan de andra, de onda, kom. Sedan fördes han till Thailand, där han satt i fångläger några år, men så småningom kom han till Paris.

De två avdelningarna måste ha känt till varandra. Men varför inte bara vräka på de onda, med en gång, när ändå alla skulle dö?

Ville man redan från början, med den allra första händelsen, visa upp en tillrättalagd bild? En falsk bild av den ärorika, glädjefyllda revolutionen, av befrielsen? Ja, några var det ju trots allt som tog sig därifrån. Sok Thy och Herman Lindqvist kan ha lämnat Phnom Penh samma dag, via Thailand.

I radiodokumentären hör man en progglåt vars skamlöst naiva text – i varje fall från denna synvinkel – är så pinsam att man vrider på sig, men den stämmer ju med vad som skett, om man ser enbart den första, goda kontingenten. Det var glädjeyra och befrielse….i fem timmar.

Mörka makter som vill införa något sinistert vet, att genom att man sätter upp två polariteter, den ena god, den andra ond, kommer uppgifter att stå emot varandra. Samma makt spelade upp dessa två motsatser, samma dag, och efter det. Det blir ett status quo, som de behöver för att överleva. Det gäller alltid att få massorna med sig.

Vi, som goda, behöver detta onda, för det är det vi ÄR, detta drama. Och det är dualism. När Karl Marx skrev Das Kapital, utgick han från en grundläggande dualism, och en konflikt: klass mot klass. Ett ”vi” och ett ”dom”. Och det framställs som en Absolut Sanning, en revolutionerande upptäckt.

Men när arbetarklassen besegrat överklassen (om det någonsin skulle ske), kommer kampen bara att fortsätta. Kampen är ett självändamål. Den blir asymptotisk. Det är dualismen som driver dig fram längs den linje som är tänkt att uppnå målet (fast det aldrig kommer att ske), eftersom man ALLTID kan tillägga något ytterligare, i en dualistisk konflikt: ”Jag har rätt, du har fel”, ”Nej, JAG har rätt, DU har fel, därför att ….”.

Det är exakt samma sak som Guds eviga kamp mot Djävulen. Ingen av dessa kommer någonsin att besegra den andre! Nej! DU måste upp ur det medvetande som behöver två polariteter!
Bägge polariteter är Djävulen.

Du är besatt av ett hägrande, romantiskt, rosenrött mål därframme, där Folket lever i broderskap och harmoni. På vägen dit mördar du Folket men kan inte se detta utan är fortfarande besatt av målet därframme.

Jesper Huor intervjuar Tep Kunnal, Pol Pots lojale kommendant, nu gift med Pol Pots änka. Han lever ännu, i djungeln nära thailändska gränsen. Han visar sig fortfarande vara fast övertygad om Pol Pots vision, och går genast in i den typiska rationella retoriken om fördelning av resurser, arbete etc, men han avfärdar alla miljoner döda med en axelryckning.

Om du kan tillåta en annan definition än den officiellt rådande: Marxismen är en religion. Men som religion sett, saknar den andlig grund. Kristendomen har sin andliga grund i kristen mysticism, Islam har sin sufism, Buddhismen har Zen. Alla de här mysticistiska lärorna kongruerar, de ser till inre frid och liknar alla Taoismen rätt mycket. Det är helt annorlunda än den yttre religionen.
Det är faktiskt sant. Sufismen är en icke-dualistisk lära som Taoismen, medan Islam självt söker mänsklig makt på jorden, och tar sig rätt att döda alla som misstycker. Helst vill de döda alla sufister. Precis som de katolska inkvisitorerna jagade Meister Eckhart med blåslampa på 1200-talet, sedan han tillämpat kristen mysticism, därmed trotsande påvens makt.

Marxismen – som religion – saknar denna sida. Den är en ideologi, skapad av en ekonom. Dess medlemmar beter sig som religiösa fundamentalister, men är materialister, helt identifierade med sitt eget rationella tänkande. Är det bara rationellt, är det OK att döda människor på löpande band, på samma sätt som det varit OK att göra det ”i Guds namn” och nu ”i Allahs namn” eller i ”Muhammeds namn”.
Men det stora problemet är att eftersom den bygger på dualism, måste den i grunden vara irrationell. Med andra ord står porten öppen mot det totala vansinnet. Jag måste nu citera Jesper Huor:

”Ett av revolutionens kännetecken är dess hemlighetsfullhet. Vilka som egentligen styr landet vet ingen med säkerhet, inte ens Someth. En regering tillkännages först långt senare. Den nya, anonyma makten har bara ett namn: Angkar Padevat, den Revolutionära Organisationen”.

Someth förfasar sig över DDRs behandling av t ex Wolf Biermann, muren etc. Men det som sker i Kambodja är han blind för. I förkortningen DDR är Demokrati ett av orden. Liksom i Kampuchea. Det heter Det Demokratiska Kampuchea. Perra har petat in ett ”n” i “Demokratiska” av en orsak.
Lägg också märke till hur emblemen liknar varandra…

Jag har inga problem med kommunism, i bemärkelsen att dela på allt broderligt, mat åt alla. Men du har en anonym makt ovanför ditt huvud, som du inte får ifrågasätta. Ett stort svart hål. Vem eller vad kan komma in där?

En dator utan brandvägg blir så småningom övertagen av virus och malware, beroende på vad den utsätts för. Jag tror att det råder en liknande situation för oss själva, som mänskliga varelser. Jag vet att detta låter läbbigt, men jag tror det existerar kroppslösa entiteter som vill ta över mänskliga varelser, och leva på energin från oss. Demoner. De finns på det astrala planet.
De frossar på negativa, mörka energier, som hat, vrede, förtvivlan, ångest och rädsla. De kan få människor att begå handlingar som genererar alltmera negativa energier, deras aptit är omättlig, de tar INGEN hänsyn. De finns i bakgrunden när det händer otäcka saker, som trafikolyckor, avrättningar, misshandel.. när folk står och bara tittar på. Det finns något som frossar i det; kräver MER, MER…

Med denna kunskap kan man kanske förstå oförmågan att fatta det irrationella, det meningslösa.
I de röda khmerenas tortyrkammare S21 stod porten mot astralplanet på vid gavel. De hantlangare som utförde dåden här, var formbara individer med svag brandvägg. De var ungdomar, rentav barn. Allt som hänt här är dokumenterat med tysk grundlighet. Alla namn finns, foton på alla som varit här, som torterats att ange alla sina kontakter – i sin dödsskräck vrålade de bara ut alla namn de kunde komma på, vilka namn som helst.

Och det är här Jesper till slut hittar bilden av sin far Someth. Han ser förvirrad ut.

Politisk extremism och fanatism har sällan enkla förklaringar, säger Kim Salomon i sin recension av boken. Jag tror själv det är komplicerat om man envisas med att betrakta det ur dualistisk synvinkel.
Det blir komplicerat när man försöker se det rationella i det irrationella. Eller vad tror du?

Kommunismen har lagt beslag på begreppet ”Demokrati”, placerat det på en piedestal, ouppnåeligt.
Precis som kyrkan la beslag på Jesusgestalten, satte honom på en piedestal, ouppnåelig. I bägge fallen dikterar en anonym elit i slutänden vad som gäller – och kräver handlös lydnad. Samma symboler som i DDRs och Demokratiska Kampucheas emblem finner du i kyrkor. I Roms äldsta byggnad, Pantheon, hittar du dem också.

Men allt detta kan förstås vara amerikansk propaganda. Vad tror du?