Jakten mot Nollpunkten

Jag tror mig ha sett den gamla kultfilmen med samma namn som detta inlägg men är inte säker. Vet inte varför titeln ständigt dyker upp i skallen nuförtiden. Det är onekligen något som fascinerar: vad är det för jakt som går mot noll? Något mer är det troligen (för mig) än bara en biljakt. Obs att detta inte är en regelrätt recension av filmen!

( Jag kommer att beröra skeenden i filmen kort. Här ett sammandrag av handlingen, från Wikipedia:

Före detta racerföraren Kowalski ska köra en bil från Denver till San Francisco. Innan han lämnar staden köper han tjack och slår vad med säljaren att han är i San Francisco inom 15 timmar. Bilen han kör är en Mopar-trimmad Dodge Challenger från 1970 som mer eller mindre har huvudrollen. På vägen möter han underliga personer i sin ständiga kamp mot polisen och sömnen.
)

Jag tror det ligger något i faktum att jag alltmer börjar vakna upp till ett slags nödvändighet att hitta stillhet. Möjligen just Nollpunkten. Men i takt med detta uppvaknande är det något annat, som intensifieras. Detta något i mig vill TILL VARJE PRIS undvika stillheten.
Såhär har det egentligen alltid varit, men jag har aldrig varit riktigt medveten om det förrän nu. Jag ser mig själv nu.

Det är stillheten som är noll. Nollpunkten. The vanishing point. Det låter bättre på engelska.

Jag har en visshet om att ALLT vi gör, i alla verksamheter, gör vi för att uppleva och återuppleva oss själva. I grunden är det alltid så.
För att bekräfta den identitet vi valt, den roll vi spelar.
Alla söker vi oss själva, ända tills vi någon gång fått nog. Kanske tills vi genomskådat en illusion.
Det börjar med våra lekar som barn. Vi leker tjuv och polis, indianer och vita. I vuxen ålder gör vi också sådant… vi vill uppleva oss själva i intressanta roller. Inte bara i våra lekar.
Direktören med sitt företag vill inte bara expandera företaget, han söker sig själv. Drinkaren på baren vill inte bara fly något för stunden. Han söker sig själv i botten på glaset…
Alla dessa roller är bara roller. Även när det tycks gälla ALLT. När det gäller liv eller död. När du tar dem på blodigt allvar.

Utan tvivel är världen, vi, tillvaron som vi upplever den, på väg in i en ny fas. Inget är sig likt. Allt står på ända. Jag vet inte vad som är vad: om det inre manifesterar sig i det yttre eller om det är tvärtom. Det är tvivelsutan samma jakt därute som jag känner inom mig. Ingen har tid med något längre, men måste hinna allt mera. Allt mera ska packa in sig på allt mindre tidsrutor. Den logistiken blir allt mindre möjlig. Tiden får då spatt och skenar iväg som en speedad…. dromedar. Eller kanske som den där bilen i filmen? En trimmad Dodge Challenger, som kunde göra 240 knyck. Det var fort det, 1970.

Vad är det egentligen som bygger upp denna stress, denna jakt? Är det mediaflödet, med den ena oroväckande nyheten efter den andra? Flyktingströmmen? ISIS? Är det allas ständigt accelererande fascination av allehanda devices, som mobiler, iPads, där allt bara flimrar förbi..? Är det Facebookflödet som suger in oss i ett svart hål? Flyr vi in i våra elektroniska gimmickar för att slippa vanvettet därute? Skicka en Like på moster Märtas senaste inlägg, om hennes granne som målat staketet på tok för rött, när det kan bli världskrig därute när som helst?

Blir vi som vandrande zombier, så inneslutna i våra interna flöden att vi blir överkörda av spårvagnar? Detta hände möjligen häromveckan. Ironiskt nog cirkulerar en bild på Facebook av en varningsskylt med en man och en kvinna, bägge försjunkna i sina mobiler. Den har fått tusentals Likes på någon FB-grupp för roliga skyltar.

En starkt bidragande orsak är naturligtvis arbetstakten. Alla måste jobba allt hårdare. Alltmer måste göras på allt mindre tid, och kanske för allt mindre betalt. Ingen hinner med att reflektera.
Bara Perra.
Jag är själv arbetslös just nu. På min senaste intervju fick jag höra att den arbetsgivaren saknade kollektivavtal, hade ingen övertidsersättning – och mycket att göra. Upplagt för att ta med sig jobbet hem, jobba i princip 24×7. Det är många som gör så, fast få talar om det. Börjar en, måste resten också göra det. Det vet arbetsgivaren, som uppmuntrar det (indirekt) och förväntar sig det, och sätter ribban där.

Det är ett fullt utvecklat slaveri. Men vi ser inte slavdrivaren. Det är inte bara arbetsgivaren. I första hand, kanske, visst. Men det är något mera. Det är jakten mot nollpunkten.

Som sagt: jag har tid att reflektera. Men bara lite. Lånad tid. Varenda dag är räknad. Jag måste snarast in i flödet igen, och tappa bort mig igen. Eller också behöver jag inte det. Vad händer då?
Om jag tappar bort mig själv därinne, är det uppenbarligen någon – eller något – annat därinne som blir mig själv. Denne någon – eller något – blir uppenbarligen väldigt ilsket när det fråntas mig. Det är så det känns. Som ett rovdjur därinne som blir utan mat.

Kritisk fråga #1: Nollpunkten är kanske i själva verket härute, nu, helt utanför flödet, utanför själva jakten på den?

Kritisk fråga #2: Är det så att jakten närmar sig nollpunkten asymptotiskt? Det vill säga: än fast den hela tiden närmar sig, kan den matematiskt aldrig någonsin nå fram till nollpunkten. Just nu verkar det vara rätt nära. Om fem miljoner år är det så väldigt nära men ändå en bit kvar. Fascinerande. Kowalski bara kör, kör, kör… mot något därframme… och han fattar ingenting annat. Hans blick blir alltmer glasartad, hans leende allt bredare.

Här, utanför flödet, kan jag se Kowalski och hans öde. Men jag söker med ljus och lykta efter första chans att få sätta mig på passagerarsätet bredvid honom, eller få tag i en egen Dodge Challenger. Fast jag egentligen vet vart det bär.

Som arbetslös är jag också före detta racerförare och vill nu bevisa att jag kan köra ännu fortare. För något annat duger ju inte.Jag har papper som bevisar att jag har filat ner topplocket, för att öka kompressionen, så att jag borde vara kapabel till 300 knyck nu.

Och när jag väl sitter där kommer jag inte att kunna se mig själv och vart det bär. Det är egalt vart det bär. Jag kommer inte ha tid att tänka på det.

Men vänta nu Perra: ” Om jag tappar bort mig själv därinne, är det uppenbarligen någon – eller något – annat därinne som blir mig själv”? Det låter mystiskt. Och rätt creepy.

Jag menar att jag identifierar mig med något som egentligen inte är jag. När jag identifierar mig i något går jag in i en bubbla, om vilket man kan säga att det existerar något utanför den – men det kan jag inte se när jag ÄR inne i den. Inne i bubblan är t o m tiden annorlunda, än den är utanför bubblan. Det finns psykologisk tid. Och det finns klockor. Men egentligen finns ingetdera. Det enda som finns är Nuet. Nej, det enda som ÄR, är Nuet.
Det förflutna och framtiden, är mentala skapelser. Tankar. Och man kan identifiera sig med Tanke.
Det är drömmens anatomi. Man går in i en tankeström. In i en bubbla. Alla försök i den bubblan att hitta något som ligger utanför bubblan, blir asymptotiska.
Tills man vaknar upp ur drömmen?
-Ja.
Jag hittar aldrig mig själv i drömmen. Det är alltid mig själv jag söker. Jag är Noll.
Även Kowalski?
-Även han. Kowalski är redan Noll. Han behöver inte sätta sig i sin trimmade Dodge. Han kan lika gärna sätta sig på en parkbänk här i Majorna och varsebliva den spröda ringningen från en blåklocka på en fjärran hed.

Francis Lucille har en intressant vinkel. Om du tänker dig ALLT, dvs hela ditt universum, som en tavla som du ser framför dig, som inte nödvändigtvis är tvådimensionell, men den har en ram (det är viktigt)…

Jag gör det nu
…så är ramen DU. Men du ser ändå hela tavlan – motivet – framför dig.
Ingenting som händer inne i motivet påverkar ramen. MEN: du kan bli så engagerad i något som sker inne i tavlan att du vill ingripa, och du glömmer att du är ramen och ramlar in i tavlan. Då tappar du bort dig själv därinne och sökandet efter ramen – jakten mot nollpunkten – börjar.
Men sökandet blir asymptotiskt?
-Exakt.

Du måste ALLTID ha en identitet! Men nu tappade du ju den när du ramlade in i tavlan. Vem blir du inne i tavlan?
Något slags pseudo-identitet?
-Vad som helst som inger någon känsla av säkerhet. Alla väljer detta själv! Men du har tappat känslan av helhet, och allt blir fragmenterat. Som ram var du i ett Absolut medvetande. Inne i tavlan hamnar du i ett dualistiskt medvetande.

Men hur vaknar jag?
-Svaret på den frågan är lösningen på alla problem. Inse att vad som är ”därute” för dig inne i tavlan inte är vad som var ”därute” när du var ramen. Den insikten finns inom dig. Var annars?

Om du inte inser detta, står vi nu inför en rad intressanta konsekvenser..

Gud (dvs religion), vetenskap, politik och all auktoritet som du upplever ske ”därute” inne i tavlan, måste uppenbarligen arbeta för att du ska vara kvar i drömmen, i tavlan, eller hur?
Hmmm…

Och nästan ALLT som du och dom andra klantskallarna som fallit ur ramen någonsin kan komma fram till – inklusive att lösa alla världsproblemen – bara tjänar till att hålla er kvar i drömmen.
Hmmmm….

I själva verket finns en hel hierarki inne i tavlan – drömmen – som DESPERAT MED ALLA TÄNKBARA MEDEL vill hålla dig kvar i drömmen.
Kyrkan inne i drömmen brände dig levande om du sökte Gud inom dig på egen hand i stället för att lyda prästerna ”därute”. Inom Islam hittar vi precis samma typ av grymheter. Vetenskapen inne i drömmen hamrar också in att sanningen är ”därute”.
Och du är omsorgsfullt och metodiskt hjärntvättad, under en följd av inkarnationer.
Hmmm… men jag fattar inte, vadå DESPERAT.. varför inte bara inse det?

-Därför att all identitet – även en falsk sådan – erhåller en överlevnadsdrift. I den falska finns rädslan för döden, vilket är en tung post. Men döden är bara en i raden av intressanta konsekvenser. Döden är i sig en konsekvens av att identifiera sig med något som inte kan vara för evigt. Detta ”något” är alltså inte DU. Du är ju ramen.

Men gjort är gjort. Vi föll ur ramen och det är inget att göra nåt åt, så jag antar att vi är rökta?
-Du har fel. Tiden – den psykologiska tiden – är en mental skapelse. Det förflutna är en tanke. Och du identifierar dig med tanken. Descartes hade fel när han sa ”jag tänker, alltså ÄR jag”. Han borde hellre sagt: ”Jag ÄR, och tänker utifrån det”. Och detta ÄR behöver inte vara så ”andligt”. Inte sedan du föll ur ramen.
Men NU är allt som VERKLIGEN ÄR. Nu är ramen.

Vad sa du nu?
-Nuet är ramen. Sluta jaga.

Fattar inte det här med dualism. Hur funkar det?
Det är perversionen av den naturliga polariteten. I den naturliga polariteten bygger de två polariteterna varandra till en enhet som kan bli större än summan av de två polariteterna. Som Yin och Yang. Alfa och Omega. Man och kvinna. I dualism hamnar polariteterna i konflikt med varandra. I extremfallet söker de utplåna varandra. Du kan aldrig gå in i något episkt drama inne i tavlan, där du tycker dig kämpa för det goda, eftersom även DET tjänar till att hålla dig kvar i drömmen. Jag skrev mer om detta här.

DEN SOM TÄNKTE SE FILMEN, SLUTA LÄS HÄR

Jakten mot Nollpunkten lär ska ha ett ”Beckett-artat” slut, har någon sagt. Det är med viss förväntan jag spelar upp slutscenen på Youtube.
Men jag vet inte. Kowalski rammar helt enkelt två bulldozers som ställts upp för att blockera hans framfart, med den högsta speed Dodgen är värd, i en praktfull eruption av eld, rök och kringflygande skrot. That’s it. Helt brutalt.

Och så synd. Han var ju så himla nära… :-\