Om Hädelse

Händelserna i Frankrike väcker förfäran och avsky. Vilket troligen just är meningen. De skulle inte göra det om vi inte reagerade negativt på det. Episoden med Rondellhundarna och Lars Vilks 2007 har nu drivits till sin spets, föga förvånande men så tröttsamt. Föga förvånande därför att det är så det är. Finns det en möjlighet att skaffa sig makt genom rädsla, finns det alltid element som kommer att använda sig av den. Tröttsamt, därför att detta har kunnat pågå så länge.

Katolska kyrkan har skapat sig positionen som Västvärldens största struktur, mycket genom att använda rädsla. Islam har skapat sig den position den har genom rädsla. Men religioner handlar inte om Gud, eller om Allah. Det handlar om människor härnere på jorden som vill använda sig av gudarna för att utöva makt och skaffa sig höga positioner på jorden, samt säkerställa sina positioner – sina egon – genom kontroll över folket.

Varken Gud eller Allah förespråkar våld. Både Gud och Allah säger att man ska inte döda. När man ändå gör detta – och till råga på allt hävdar att det är i Guds namn, eller i Allahs namn – är det då inte en större hädelse än att skissa en karikatyr av Profeten? Med vilken rätt hävdar en människa på jorden hädelse? Och för den delen: Med vilken rätt hävdar en människa på jorden att Gud, eller Allah, inte skulle kunna ha sinne för humor?

Som om de gudomliga inte skulle kunna stå över sådana här så löjliga mänskliga påfund utan att reagera med vrede? Det här är väldigt intressant. Vi vet alla att vrede är ett omisskännligt tecken på svaghet. En stark person är i harmoni med sig själv, och har överseende med andras drifter om ens egen person. Han uppskattar det oftast, t.o.m. Vrede är snarast den reaktion vi finner hos en pubertal yngling som är extremt osäker på sig själv.

Och denna reaktion – och omogenhet – tillskrivs självaste Gud ha! Vem hädar egentligen?

Det är för det första Gud, eller Allah (de två är samma) som är ”hädad”. Är det då inte en sak mellan Gud och den som hädar?

Men allt vilar på grundtesen att Gud/Allah inte är nåbar för vanligt folk, utan att Gud/Allah kan nås enbart genom en mänsklig elit på jorden. Vem har sagt att det ska vara så?

Jesus sa att Gud är inom oss. Kyrkor behövs inte. Han vände sig emot prästerskapet, utmanade den högsta makten på jorden, just genom att säga att Gud är inom oss, nåbar för vem som helst. Jovisst, Jesus stod också han anklagad för hädelse. Hans attityd och åsikter hotade dem som vill ställa sig mellan folket och Gud och utropa sig själva som de enda kanalerna till Gud. Så att folket ser dem som Gud!

Ingen – mer än Jesus – genomskådar det, på grund av rädsla för de mest ohyggliga repressalier. En hierarki baserad enbart på rädsla byggs, och den upprätthålls i evinnerliga tider. All väsentlig kreativitet stagnerar. Katolska Kyrkan håll Europa i ett skruvstäd i 1700 år. Människor är människor, med sina egon, överallt på jorden. Det är ingen skillnad på muslimer och kristna i det här fallet. Det är samma hierarkiska struktur, samma intressen av makt och kontroll över folket. Högst upp sitter en elit. Vilka är de? Det vet vi inte. Vi skulle bara våga att ens ställa frågan! Vi ser denna mekanism i mindre skala som den tyranniske familjefadern som håller resten av familjen under kontroll genom att använda rädsla för att väcka hans vrede. Han tål inte att bli emotsagd och utövar hänsynlöst våld om han blir det. Vi vet alla att det är sjuka människor som beter sig så. Somliga av dem går i terapi, där de kommer underfund med sig själva och förvandlas till goda och ömsinta människor. Hädelse vilar på antagandet att det finns en entitet utanför dig som du borde vara rädd för. Hädelse kan inte hävdas om inte detta antagande gäller. Och som jag sagt så många gånger förr: När man inte ifrågasätter auktoritet blir auktoriteten utbytbar. Vem och vad som helst kan hoppa in och ta kontroll över dig.

Du sitter omtöcknad i baksätet i din egen bil, där nycklarna sitter i och dörren är olåst. Därför går samma mekanism igen i mycket annat.

Hädelse är ett sätt att komma åt indviden genom att klandra denne för något, så att andra ska kunna sätta sig över individen, på höga piedestaler. Familjemedlemmen som vuxit upp med den tyranniske fadern låter i hela sitt vuxna liv andra entiteter ta hans plats, och han beter sig på exakt samma sätt. På ett annat plan kan Gud bytas mot vetenskap och vi beter oss på samma sätt. Terrorism är också det en entitet därute som du borde vara rädd för. Feta svarta rubriker om terroristdåd skapar just rädsla, och det är därför rubrikerna skapas. Samtidigt som vi tror att rubriker skrivs i fria samhällen, där man rapporterar allting. Men om tidningarna inte alls skulle skriva, vad skulle man uppnå med terrordåd? När tidningarna inte skriver, har terrorn redan uppnått sitt mål. Terroristerna är då inte några enstaka galningar ute i periferin utan terrorn är legaliserad uppifrån. Och du tittar aldrig uppåt därför att du inte ifrågasätter auktoritet. Men om vi antar ett utopiskt, harmoniskt samhälle, där demokrati och jämlikhet råder: Om media inte skulle rapportera terrordåd här – skulle det skada samhället mera än om det skulle rapporteras (och på det sätt som görs nu)? Det är en intressant fråga. Vad tror du?