Folk, sekunder från Evigheten

 Vi går mot vår, något börjar spira och den Skånske Barden har ånyo talat. Jo det är sant, en CD damp ner här mitt i vårruset, avsändaren är omisskänlig. Jag anar ett leende, någon vet att detta är bra. Inget följebrev. Jag har under en längre tid understundom uppfattat fragment från det mödosamma arbete som legat bakom. Jag tror få vet detta. Det är liksom inte bara att gå in i studion och riva av en platta. Men när man lyssnar på den känns allt (igen) så enkelt, så självklart.

Jo, detta är bra.

Fan vet om inte…

Jag nämnde vårruset. Det finns vissa plattor som fungerar som katalysatorer för vårrruset.

Shamanerna har sina kristaller, som kan förstärka energierna. Plattor som gör det med samma magi är t ex Bruce Springsteens Greetings From Asbury Park, N.J (och Born to Run), Ulf Lundells Törst, Ola Magnells Nya Perspektiv eller vilken Håkan Hellström-platta som helst. Jag kommer också att tänka på salige Lou Reed, och Walk on the Wild Side. Nånstans här, i detta celebra sällskap, landar Folk, tar sig plats och sitter som smäck. Har han lyckats igen? Svaret är Ja (och bränn in svaret i granit medelst ett atombrännjärn…)

Som vanligt vill jag säga att detta är ingen ”recension” i ordets rätta bemärkelse, utan mera ett blogginlägg, inspirerat av en platta.

Jag började med att läsa igenom texthäftet. Det kan även denna gång stå på egna ben, den kan läsas fristående som en diktsamling av Öijer eller Tranströmer. Larson tillhör de poeter som inte backar för något. Han lindar inte in i någon kokong, skapar ingen falsk trygg hölja att gömma sig i. Han spränger ramar, får läsaren att reflektera, att växa, detta kanske inte är så populärt för vissa. Men poesi måste alltid vara på liv eller död, det kan vara vackert ändå. Det är vackrare, ty det är äkta!

Det finns en förundran här, inför Ögonblicket. Stillheten som alltid råder där, bakom kaoset, framför kaoset, under kaoset och över. Allt det här vi kallar Livet, som tiden av allt att döma tar ifrån oss med accelererande fart, och som vi försöker få fatt i – är det så viktigt?

Måste vi vara på väg nånstans? Är det rentav så att det är när vi håller oss stilla, som vi verkligen är på väg nånstans? Upp ur ängsliga käril som media slussar in oss i – i synnerhet efter 9/11. Rädsla. Måste vi rusa iväg? För vem? Vart? Försöker en yttre makt därute fånga oss (Folk) i en tidsström? Kan vi inte bara:

Sekunder från en evighet går du in och bryter strömmen. Du släcker ner rum efter rum, jag måste vakna och gnugga mig ur sömnen.

Vilka är ”Folk”? Är det den mentala bilden ”som folk”? Vem skapar den? Vad har DU att göra med ”Folk”? Vem är DU?

De stora männen vrider klockorna, fast att tiden spirar in mot noll. Alla dagar lämnas bakom oss, den resan har ingen passkontroll. Och varför söka något som alltid finns, varför vänta när man funnit sig?

 Naturligtvis. ”Folk” – i synnerhet titellåten Folk – är om folkhemmet. Vad har hänt med det? Existerar det ännu? Jag tror inte det. Jag tror inte att det kan återskapas, inte ens att det ska återskapas. Accepterar man inte det utan försöker förlänga den illusionen, börjar det snart dra snålkallt genom stora glipor i väggarna. Fredrik försöker inte lappa igen dem, utan han ruskar tag i DIG. Se det som är väsentligt. Han pekar på gliporna, och han pekar på DIG.

Låt tystnaden tala, glöm bort vad du lärt.

Damma av dina böcker, riv ut dom sidor som är någonting värt

…

Om man blickar ifrån himmelen ser man folk vältra sig i skräp

Folkhemmet i all ära. Fredrik beklagar förfallet av det generationer byggt upp, dock utan bitterhet, som t ex Wiehe kan uppvisa i detta fall.

Men det är passerat nu. Folkhemmet vilade på några ”självklara” grundantaganden som en gång var sanna och dyrkade men som inte längre fungerar. Vi är inte materiella varelser som bara lever ett liv, vi är här för att hitta reda på oss själva. Det vi hittar kommer att få konsekvenser. Nu har vi hittat, och vi måste vidare; den gamla skolan lärde att vi är produkter av vår omgivning, produkter av samhället. Men är det inte tvärtom? Hierarkier har icke desto mindre byggts på dessa grundantaganden; vi lever nu i tider där ALLA av dem ifrågasätts, inget går att dölja längre, hierarkierna vacklar som fyllon. Hela världen är en ristande, brölande skräcködla som inte vet vart den den ska ta vägen; i desperation försöker den hugga efter än den ena överlevande illusionen, än den andra – allt kommer att passera. Om än under stort rabalder.

Men vi måste bara hålla oss stilla. Fredrik tar ingen politisk ställning, som Wiehe, Hoola Bandola Band och salige Afzelius, fastän många tycker han påminner om dessa. Och jag undrar medan Folk spelar i mina hörlurar, om inte politiken som sådan också är passerad, enär den håller Folk kvar i ett dualistiskt medvetandetillstånd som gör att Folk blir manipulerbara. Men folk är inte som folk längre. Det ser Folk till. Folkplattan och Fredrik ekar mera Eckhart Tolle, buddhism och nyandlighet. Lite som jag själv ekar på denna blogg. Det fanns kanske tider då det var läge att agitera, slåss på barrikaderna, kämpa för demokratin, demonstrera. Men inte den här gången. Politik är rimligt bara sedan man antagit att man är en materiell kropp, som lever bara en gång. Folk känner inombords att vi bara skulle klä om samma problem i ny skrud ytterligare en gång. Det finns en Närvaro nu, en punkt av absolut stillhet. Inte alla av oss kan se den, de allra flesta faktiskt.

Så vi går sönder igen och slår sista spiken i kistan. Vi har levt i denna återvändsgränd så många år att det nästan är löjligt. Jag tar bilen ner mot mitt gym och kör två timmars yoga. Tills att stillheten genomsköljer mig och slår upp som en blånande låga.

Nej, världen är på väg i det största paradigmskiftet sedan jorden befanns vara rund och inte platt. Det blir alltmera tydligt. Det känns mellan raderna i texthäftet. Rusa inte in i det, försök inte kontrollera, försök inte kämpa emot, då dras du bara med och förlorar dig. Låt världen vara. Det betyder inte att ignorera världen. Låt världen hitta hem, genom att själv hitta hem. Spring inte handlöst in i kaoset med rädsla i kroppen och försök peka ut vägen dit.

Närheten till ett uppvaknande är större nu än det tidigare varit. Vi kan inte leva längre i illusionen att drömmen är verklighet. Alla uppvaknanden förstör drömvärldarna. Det är Shivas lag. Det måste få vara så.

Alla kursiverade citat är Copyright Fredrik Larson – från plattan Folk.

 

Övriga plattor av Fredrik Larson har recenserats här

http://perraj.wordpress.com/2009/12/27/ett-gott-liv/

http://perraj.wordpress.com/2012/05/16/ihop/