Det gick en mycket intressant film på UR för ett tag sedan; länk ges här:
http://urplay.se/Produkter/170919-Varlden-Systemfel-som-hotar-varlden
Jag tror det är första gången jag ser whistleblowers som Noam Chomsky och John Perkins i mainstream media, måhända är det ett hälsotecken? Redan för sisådär fem år sedan sa dessa gubbar det dom säger här, men då ansågs det förstås som konspirationsteorier. Men nu är det så många som har vaknat upp till de insikter som ges här att det inte längre går att hålla locket över det.
En gång i tiden ställde Gutenbergs tryckpress till med problem för makthavarna. Det trycktes överallt, det gick inte att hemlighålla saker längre. Nu är det Internet som är problemet för dem. Nu börjar kontrasten mellan mainstream media och Internet bli så påtaglig att de förstnämnda alltmer exponeras. Det går inte att bara tiga om sådana här saker. Se filmen, jag ska inte gå in i detalj på vad som sägs här. Jag ska däremot ta upp själva andemeningen i det som nämns i själva titeln (Systemfel som hotar världen). En utveckling av tanken – som följer här – är frågan om människor blir goda om systemet förändras, eller om systemet förändras till det bättre först efter det att människor förändrats till det bättre(?)
John Perkins säger att han träffat många ”terrorister”, som inte alls vill vara det. De har blivit tvingade till det av omständigheter de inte kunnat råda över. Ett exempel: USA har exploaterat något fattigt land i Sydamerika, ett stort dammbygge har svämmat över och sköljt bort byarna de fram tills nu levat fridfullt i. Nu tvingas de till kriminella utvägar för att överleva, och i mainstream media läser vi om dessa avskyvärda ”terrorister” och förfasar oss över deras framfart. Vi ifrågasätter inte att mainstream media ger oss en korrekt bild av verkligheten, eftersom vi lever i demokrati, vi är fria och media har inget tvång över sig, som i diktaturer. Tror vi. Vi VILL tro det. Men det finns två typer av terrorister, bara den ena typen rapporteras i media (men saker förändras också här). Det är den lilla människan i periferin, som löper amok efter att ha blivit orättvist behandlad. Den här terroristen syns väl, han är lätt att peka ut, och han har ingen makt att tala om. Han kan dock framhållas i media som ett så stort hot att det hotar mänskligheten. Han kan framställas som en galning besatt av hat, och tillhörandes nåt sinistert ”nätverk” av likasinnade. De kan smälla av en bomb i vilken gränd som helst och kanske döda dina barn!! Sånt tar skruv.
Den andra typen av terrorist är inte så lätt att peka ut. Det är makthavaren som inte kan få nog av makt, han är besatt av girighet och använder sin makt att köra över den lilla människan och förslava honom, han anser sig ha självklar rätt till det. Man ser honom inte, eftersom han verkar genom så många mellanled av uppenbart hyggliga människor som bara gör sin plikt. Och eftersom man inte ser honom kan det inte vara någons fel, utan det blir då i stället fel på Systemet.
Det här är ett stort framsteg: vi går från att anklaga ”terrorismen” till att anklaga Systemet. Nu är det bara det att media inte bedrivit samma kampanj mot den mäktige terroristen som man gjort mot den typiske terroristen (vilket kan bero på att den mäktige terroristen äger media), och det är också därför vi (de flesta av oss) inte ser. Vi är indoktrinerade att sköta vårt och inte rikta blicken uppåt i hierarkin. Media har format oss under många år. Även om det är demokrati. I demokratier finns taggtråden bara lite längre bort.
Om inte Internet hade existerat, hade vi satt full tilltro till mainstream media. Vi hade aldrig ifrågasatt USA:s rätt att agera som de gör, därför att de bekämpar ju den där hemska terrorismen, och då är det för vårt eget bästa. Hade vi på något vis protesterat hade vi själva genast blivit terrorister, och kanske utlämnade åt ”legal torture”.
Måhända står vi nu inför ett nytt System. Det vi har håller inte längre, avhoppade höjdare bekänner galenskapen i det. Evig tillväxt funkar inte. Det funkar inte att skapa pengar ur tomma intet och pumpa ut i marknaden i evighet. Det nya Systemet måste präglas av omtanke, respekt och jämlikhet. Ingen mer rovdrift på människor och natur kommer det att vara. Nu blir allt bra. Hierarkin rasar, nu är det vi, folket, som tar över. Så här är det jämt när ett system rasar, folket tar över. Oavsett var det är. Men är det så självklart att det blir det blir bra? Historien lär oss att nya system ofta blivit ännu värre än de som var innan. ”Folket” som tar över är de flesta av oss, men de flesta av oss lever kvar i den självbild vi formats till. Få vill förändra sig själva, de flesta vill bara ha nya ledare och kunna fortsätta vara de dom är. I såna här lägen finns det ofta ”karismatiska” aktörer bakom hörnet som vädrar morgonluft. Oftast med en hög grad inom frimureriet.
Ett systemskifte hade vi i Tyskland, när kejsardömet föll och många år av kaos och stridigheter följde. När det dök upp en stark ledare såg folk honom som Gud. Behöver jag berätta vem det var? I Ryssland föll tsardömet. Nu skulle vi få ett nytt System, utan maktmissbruk och klyftor mellan fattiga och rika. Folket skulle styra. Planekonomin tillät inte att folk kunde bli stormrika och andra utfattiga. Förvisso inte. Men det går att ta makt och bygga hierarkier på andra sätt, och även här ville folk bara fortsätta vara de dom var, och överlåta ansvaret på ledare, som också kom, och blev dyrkade som gudar. Och eftersom de ånjöt sådan status var det heller ingen som vågade ifrågasätta hur mycket pengar de hade. Terroristerna här var – i bägge fallen – de som ansågs fientliga mot det nya fina och dyrbara Systemet. Det fanns hur många som helst överallt – uppenbarligen ett stort hot mot folket, som givetvis då förstår varför ledarna måste finnas till. Det handlar alltid om att få folket med sig. Rädsla är ett perfekt medel.
Men det systemskifte vi står inför denna gång kommer ändå att stå i särklass. Det är inte en enskild nation det handlar om utan, om inte hela världen så åtminstone hela västvärlden. Grundbyggstenen i alla System är hierarki. Och den är på någon nivå alltid baserad på rädsla. Även i så kallade demokratier. Även i Sovjet – som skulle vara folkets jämlika Sovjet där alla skulle vara varandras kamrater – uppstod en hierarki, som dessutom var oerhört stark och rädslobaserad.
Jag tror för egen del att vi rör oss mot en verklighet liknande den som William Gibson beskriver i sina böcker. Det finns väldigt starka krafter som bara väntar på en chans att göra business inom neuroscience. Darwinism är på stark frammarsch, jämte en materiell livsåskådning och hela du-är-din-kropp-kittet. Samtidigt tror jag att påvedömet kommer att röra på sig – för det måste alltid finnas två polariteter. Annars kan man inte ha kontroll över folket. I en hierarkisk rädslobaserad struktur är det nödvändigt med ett dualistiskt medvetandetillstånd. Vilken sida du än väljer, är den andra sidan ett hot mot det du gör och den du är. Och så länge de flesta människor är kvar i detta medvetandetillstånd, kommer alla system att vara rädslobaserade hierarkier. Kolera kommer att ersättas med pest, även om det kan se lovande ut i början.
Jag hade tänkt avsluta detta inlägg med ett tankeexperiment (jag är säker på att den kommer att bli minst lika klassisk som Platons grottliknelse eller något):
Tänk dig världen som ett hus. I varsin ände av huset finns ett rum. I det ena rummet sitter vetenskapsmännen. I det andra sitter de religiösa. I bägge rum finns ett fönster ut mot tillvaron, som både vetenskapsmännen och prästerna hävdar är Verkligheten. Från inget av fönstren kan man se solen, annat än indirekt, som ett sken på en avlägsen bergstopp. Såväl prästerna som vetenskapsmännen har en bestämd uppfattning om att de själva har ensamrätt på att förklara vad detta mystiska sken är, eller vad det inte är – eller att auktoritärt hävda att ”ingen kan någonsin veta vad det är, men man kan forska och komma närmare”. Varken vetenskapsmännen eller prästerna har varit utanför – eller kommer att gå utanför – sina rum. I resten av huset, i en stor dunkel sal mellan rummen, finns världens befolkning. De är fångade här, i ett kraftfält genererat av de bägge polerna som rummen utgör. Bägge polerna säger: ”den här polen är RÄTT. Den andra polen är FEL”. I den spänning som dallrar mellan polerna går folket nedböjda och grubblande. Inte för att alla nödvändigtvis går och grubblar på om vetenskap är rätt och om religionen är fel, utan de är fångade i dualism, i någon form av ”mindre” polaritet som på någon nivå har sitt ursprung i den stora polariten. För innerst inne har alla har sin verklighetsuppfattning. Och då måste man ha någon uppfattning om vad som är är rätt och vad som är fel.
Huset far illa av den konstanta spänningen. Så illa att sprickor uppstått i taket, och de släpper igenom solljus. Från vissa vinklar är det rentav möjligt att se själva solen. Men eftersom nästan alla går nedböjda är det nästan ingen som ser den. Dock finns det ett fåtal modiga och alerta världsmedborgare här, som förundrat ser uppåt. Dessa vakna individer kan komma från bägge läger; såväl den som anser sig mest tillhöra den vetenskapliga sidan eller den religiösa, kan se sprickorna och dra sina egna slutsatser. Så mycket mera kan de i nuläget inte göra, för tiden är inte mogen. Det är alltjämt Rummens polaritet som har makten i huset. Och över folket. Det gäller att inte reta dem som har makt – bättre då att stillsamt bedriva sina iakttagelser, i avvaktan på bättre tider.
Nära dörrarna, i dunklet vid bägge sidor, håller de argaste till. Här har vi de religiösa fanatikerna å ena sidan och materialisterna å den andra. Sedan blir det successivt ljusare ju närmare mitten man kommer. Och här, om man ser precis rakt uppåt i mitten, kan man se solen genom en öppning långt däruppe. Det är här, ganska nära mitten men inte i mitten, majoriteten av folket håller till. Man kan tro att de är lite mer ”upplysta”, och det är sant bara i den mån att de är lite mera balanserade än de arga i dunklet. Närmare sanningen är att de inte vill sticka ut åt något håll, utan hellre sköta sitt och inte bry sig. Ignorance is Bliss. Om man inte skapar problem slipper man problem, är mottot. Bäst att tiga och lyda auktoriteten.
Auktoriteten (i de två rummen) talar till folket genom TV-skärmar som finns överallt i salen. Inte direkt dock, utan alltid genom olika mellanled, det finns betrodda personer som rör sig ute i salen och vinner respekt, politiker t ex. Egentligen är det nästan ingen som känner till existensen av auktoriteten i de två rummen. Det är bara för de orädda som tittar uppåt och kan se sprickorna i taket och solen därute, som den blir mycket tydlig.
Auktoriteten gör allt för att hålla folket i tron att huset är allt som finns. I varje fall allt som är någon mening i. Men de djärva – det sägs att somliga t o m har tagit sig ut ur huset, sett solen och ett underbart landskap – ser tydligt att folket lever i en kapsel, en illusion. Ett statiskt, stagnerat dödläge, men som ger folket illusionen att de är på väg någonstans. Det verkar som att huset har tröttnat på att hålla folket i mörker, men samtidigt kan endast folket ta sig ur det. Så fort någon riktar uppmärksamheten uppåt, släpper huset beredvilligt ännu en bräda, och lite mera ljus släpps in. Det här märker auktoriteten i rummen också, och de intensifierar sin propaganda.
Vi avbryter här, för ungefär här är vi nu. Vad jag vill åskådliggöra med liknelsen är två möjliga systemskiften – varav ett definitivt är att föredra. Kan du se vilket?
Det sämre systemskiftet vore ett där den här polariteten kvarhålls – det spelar ingen roll om auktoriteterna byts ut eller om polariteten ändrar namn. Vi byter pest mot kolera. Även om det kanske kostar ett enormt lidande efter det att de bägge polariteterna möjligen (och troligen) drabbat samman i en global konflikt, kanske ett tredje världskrig.
Det bättre systemskiftet vore om polariteten och huset helt enkelt klappade ihop. Och visst, det här kan också bli besvärligt, men det leder någonstans. Är det Systemet som är problemet, om Systemet kan bytas ut under bibehållande av en dualistisk polaritet, vilket uppenbarligen betyder att inget nytt egentligen hänt under solen. Bara andras tur att ha det bra, andras tur att lida?
Liknelsen att rikta blicken upp mot taket symboliserar ett icke-dualistiskt sätt att tänka. Niels Bohr var en fysiker som tidigt anammade detta, jag citerar:
” A Great Truth is a truth whose opposite is also a Great Truth” Eller: “Contraria sunt complementa” ( ’’opposites complement each other” )
Detta får mig osökt att tänka på Yin och Yang, där Yin – samtidigt som den bildar polaritet med Yang – också innefattar Yang. Och vice versa! Överhuvudtaget är Österns filosofi mycket tillämpbar på den ”nya” fysiken, som Bohr, Einstein, Heisenberg och andra torgförde. I väst har vi dock alltid genom media fått inhamrat att i en dualistisk konflikt måste förr eller senare den ena parten utplåna den andra.
Filosofen Hegel har dessutom myntat begreppet Hegelsk dualism, där en tes alltid står mot en antites, och i den resulterande striden föds en syntes. Det här ekar också av Darwin. Den starkes seger över den svage. I västs kultur finns alltså ingen naturlig polaritet som bygger upp harmoni, utan strid är en nödvändighet. Alla totalitära regimer tillämpar dualism med nödvändig konflikt, det är alltid en ”strid för det goda” och ”ändamålet helgar medlen”. Och det finns nästan alltid ett mytomspunnet Högre Mål någonstans i framtiden, men som aldrig nås.
-Men Perra, vadå ”två sidor som ska besegra varandra”? Livet är mycket mera mångfacetterat än dina ”två sidor”. Det är ett myller av komplexa skillnader och man vet egentligen ingenting.Varken ut eller in!
Jag menar principen med två motsatser, som tillämpas i det oändliga. Det upplevs till slut som att det blir ett hönshus, en konflikt där tusen parter är i konflikt. Zenons paradox beskriver detta bra: Om man från en punkt A ska ta sig till en punkt B, genom att halvera avståndet från A till B, och sedan halvera det, och sedan halvera det…så får du två nya halvor i det oändliga och når aldrig B, fastän du hela tiden kommer närmare. Och överfört till vårt problem: Det går alltid att skapa en polaritet till. Om någon säger ”det är så”, kan man alltid säga ”nej det är inte så”. I konflikter där vi har extremistiska motparter med stor aggression, håller detta på i evighet – eller tills fan avlöser. Folket hamnar i en kapsel, där det som är RÄTT bara är rätt i förhållande till den andra parten, som är FEL och måste bekämpas. De identitierar sig själva totalt häri. Men om du transcenderar allt detta (går utanför konflikten), ser du klart att bägge sidor har fel. Dessutom ser du att de är så lika varandra att de är identiska. RÄTT har blivit FEL, och FEL har blivit RÄTT. Det du bekämpar, blir du själv. What you fight, you become.
-Men om man aldrig kommer fram till målet, kan man inte komma såpass nära att man kan göra som Kapten Jack Sparrow gjorde? Hans fartyg nådde aldrig bryggan innan det sjönk, men han var tillräckligt nära för att kliva över!
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=R7m5Int1hAA]
Absolut! Men, överfört till detta problem igen, du måste våga se uppåt, annars kommer du inte att se bryggan hur nära den än kommer. De som ser bryggan i liknelsen är de som förstått att verkligheten finns utanför huset, att man kan ta sig ut ur huset. Men vad du egentligen ska se är dig själv. Det här huset är i din skalle. Och i alla andras skallar. Och då speglas det i en yttre verklighet.
-Att ”se uppåt” är att se sig själv?
Yep. Du är i ditt eget rum, liknande de rum som de två polariteterna befinner sig i. Rummen är mentala boxar. En del är totalt instängda i mentala boxar, och det är de som är absolut säkra på att de ser den korrekta verkligheten. Inom vetenskapen finns en sådan falang. Men det är inget riktig vetenskap, utan vetenskaplig materialism. Den bildar polaritet med religiös fundamentalism. Men du är inte så sluten som de är, du kan ifrågasätta dig själv. Och då ser du att det finns ytterligare en dimension. Du har ett högre medvetandetillstånd! Du ser det här, som så många inte ser ännu. I detta läge ska man släppa allt det man trodde var sant. Man ska inte ”ta strid”, och ”kämpa för ett bättre system” (hur rätt det än kan låta), då är du fortfarande fast, du förlorar dig i dunklet.
Sammanfattingsvis: Det finns systemskiften som inte betyder att medvetandenivån höjs. Många sådana systemskiften har ägt rum, uppenbarligen utan att något har blivit bättre. Varje sådan gång har det berott på att vissa individer lyckats skapa en ny dualistisk polaritet att fånga folket i. Idag kan vi se en febril aktivitet vad gäller att skapa polariteter. Det finns tendenser att hetsa Islam och Kristendom mot varandra, ateister och troende osv, och så länge du inte bryr dig kommer du att vara fångad. Tro inte att utvecklingen automatiskt kommer att leda dig någonstans, om du inte ser bryggan och tar steget över, som gamle Jack…