Ihop

Här följer mina reflektioner över Fredrik Larsons senaste skiva Ihop. Jag vill som vanligt ogärna kalla det en recension eftersom jag hellre vill se mig som en svårmodig poet än en recensent, men OK, för de som vill. Jag har tidigare uttalat mig om Gott Liv.

Den förra plattan anser jag är svår att slå. Det förstår ni att jag tycker om ni läser den recensionen. Men det vore dåraktigt av mig att försöka jämföra dem, för bägge är unika och behövs. Det finns inte EN ENDA låt som ens är lite medelmåttig (“uppifrån” sett) på någon av skivorna. Det är egentligen helt otroligt. Som man säger i andra kretsar: Det råder en hög lägstanivå här.

Ihop, då: Vad sker om man stoppar in den i CD-släden?
Jag möts av ett suggestivt och mystiskt gitarrintro som för tanken till något av Dire Straits, eller kanske Pink Floyd (jag gillar gitarristen, verkligen. Det minns jag att jag gjorde förra gången också).

Och sedan kommer då Fredrik. Han bara är DÄR. Otvunget och helt självklart.
Det är kanske inte lika självklart att lyssnaren är DÄR. Inte med en gång.
Vi lever ju alla i våra drömmar om vad som är verkligt.
Men som det brukar vara med riktigt bra plattor, så ”sätter” den sig inte efter första genomlyssningen, utan den lämnar efter sig en känsla av dyrbarhet, eller äkthet, som gör att man vill slå på den igen, och med tiden tränger den igenom sjoken av våra drömmar och de blir en del av livet. Och det får erkännas att detta skett för undertecknad.

Jag tror det har just med närvaro att göra. Man förnimmer en närvaro som man själv vill nå upp till genom att lyssna på den om och om igen. Nu senast hade jag hörlurarna på mig och det hela blev förstås ännu mer närvarande. Man känner dofter, man hör måsars skrin; det tonar fram något mellan raderna som jag undrar om Fredrik själv är medveten om.

Även i de här synbart vardagliga raderna i stil med: ”Vi rev ut väggar och badrumsgolv, beställde ved och la om gamla lån”, finns något som drar. Det blir episkt; någon vandrar genom detta och man vill följa med.

Texterna blixtrar till då och då med någon samhällskritisk fem-etta, eller någon visdom med Tao Te Ching-skärpa, som får en att haja till – vad sa han där? – och man trycker på rewindknappen; man vill hämta texthäftet och följa med.
Vad sägs t ex om detta från Två Blåa Ögon:

Världen bär sina gåtor, men du har inte ens knäckt din kod. Framför spegeln kan jag se två blåa ögon längta ut.

Det finns några låtar runt 5-minutersstrecket, men också några kortisar. Men de är inte korta för att han inte hade mer inspiration precis. Man i Mina Bästa År är ett exempel – en sån stänkare! – text som slår stenhårt, ett tungt gitarriff, och så det där lilla extra. Den där speciella energin, som bara han och detta band har. Och jag måste alltså framhålla att det inte bara är gitarristen jag gillar! Alla levererar kanon. Ett sånt samspel!

Bland de längre låtarna finner vi den som jag anser har den här ”hitfaktorn”: Om jag Visste Då(Vad Jag Vet Nu). Det är en låt som sjunger än, precis som Neil Youngs Hurricane (underteckad var där också, på Globen)*

Denna låt borde helt klart ha potential att generera det som kunde få Fredrik att slippa tänka så mycket på de där lånen som borde läggas om. Universum är en spegel, sägs det, och det man sänder ut får man tillbaka. Men faktum är att jag tror Fredrik får det redan. Fredrik känns lycklig. Det behöver inte vara den här megaframgången, med stora pengar, kändisskap, TV-soffor…ja den prylen som han absolut är värd, men som han kanske trivs lika bra utan. Det känns nästan så med Fredrik.

*) Neil Youngs konsert på Globen 2001, och låten Like a Hurricane ombesjungs i låten Lång Väg Hem