Jag måste skjuta in ett kort inlägg här. Förra inlägget om Breivik och extremism sådde många frön, och nytt rekord i “mest antal visningar under en dag” slogs (det förra rekordet var 4 år gammalt vilket säger något om segheten i denna blogg..)
Ämnet är känsligt, därför valde jag att utgå från den vetskapen och fokusera på varför det är känsligt, och jag tror resultatet blev ganska lyckat (i den meningen att jag inte har blivit grillad, än i alla fall). Det är nämligen vi som måste se på oss själva när det gäller detta problem. Hur vi reagerar på extremism är kärnan i alltihopa.
Det finns ett gammalt kinesiskt visdomsord som lyder ungefär ”Det man gör motstånd mot, blir man”, och ibland fungerar det precis så.
Det som inte får hända igen kan hända igen, tack vare att vi gjort aggressivt motstånd mot rasistiska tendenser (som verkar så rätt) – varvid detta motstånd inte är samma sak som att ta ansvar. Så länge det inte tas ett ansvar för ett problem, återkommer samma problem om och om och om och om igen.
Alla krigshärdar är bevis på detta. Kriget mellan Israel och de omgivande länderna, t ex. Ingen av sidorna tar ansvar, därför att det alltid är den andre – och inte vi som borde ta det ansvaret. Och kriget fortsätter, därför att samma problem ligger där hela tiden. ”De utförde den attacken mot oss – därför måste vi slå tillbaka mot denna ondska”. Och då kan den andra sidan säga exakt samma sak, och bägge sidor utvecklar en blindhet för det egna beteendet. Sedan går banker in i detta, och skapar ekonomiska intressen som vilar på att lögnen aldrig exponeras, att det polariserade synsättet bibehålls – och att själva konflikten varar. Och detta är möjligt för bankerna att göra därför att vi är ovilliga att se vårt eget beteende.
Det är alldeles uppenbart att sanningen gått förlorad när det reduceras till den ena sidans RÄTT och den andra sidans FEL. Sanningen blir låst, till endast något som står i relation till det andra. Relativt gott är inte Gott – utan bara polariteten till relativt Ont; det är alltså bara en mental föreställning om vad som är gott, men som man i sin aggression är TOTALT övertygad om.
Alltmedan den äkta opolariserade Sanningen pågår fridfullt och obundet i den rymd som omger hela konflikten. Har man ställt sig här, kan man direkt se att bägge sidorna har fel. Det är dock näst intill omöjligt att få de stridande parterna att förstå det här. Som barn hörde jag mina föräldrar gräla, och jag såg direkt att de bägge hade fel och var blinda för det egna beteendet. När jag förde det på tal, blev jag tillsagd att det var ”komplicerat” och för svårt för mig att förstå – förresten, det är JAG som har rätt och mamma har fel (och vice versa)!
Jag erbjöds alltså här att korrumpera min sanna uppfattning och ta parti för någon av sidorna, bli ett politiskt vapen mot den andre. Det var viktigt för bägge mina föräldrar att få mig över på sin sida, ingen tog någon hänsyn till att ett barn behöver balans mellan Far och Mor. Och jag hävdar att exakt samma mekanismer råder inom storpolitik på internationell nivå. Den som ser Sanningen erbjuds en massa Dollars för att antingen hålla tyst eller säga något helt annat, medan ingen bryr sig om balansen. Men det är alltid en annan sak när barn ser sanningen.
Barn deltar inte i aggressionen, de har inget inom sig ännu, som någon kan hugga klorna i för att dra NER. De står utanför polarisering och därmed smutskastning, och man måste bara lyssna på dem. Se och lyssna här på Victoria Grant, från Canada. Hon är 12 år gammal:
[youtube=http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=axS-QdUkMqk]
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=4YaDD3Dx0FA&feature=watch_response]
2 replies on “Victoria Grant”
Hej igen Per!
Tänk att vi försöker “uppfostra” dessa barn som sedan kommer att bli insyltade i allt det vi nu försöker komma ifrån. I den uppfostran lägger vi just in värderingar omkring ytterligheterna som sedan ställer till både för dem och för oss själva!
Hon är oskyldigt lysande i sina inslag och just därför måste vi lyssna ordentligt på vad hon har att säga. Vi har ofta en tendens att nonchalera vad barn säger. Det är ett stort misstag!
Hej Miguel!
Håller med dig!
Det här är helt unikt! Den här lilla flickan talar oskyldigt och knivskarpt om sådant som de flesta vuxna karlakarlar inte vågar yppa ett ord om.
Somliga har vågat. Jag tänker t ex på de här Zeitgeist-filmerna (jag länkar till en av dem i min länklista). De här filmerna är gjorda med mörka effekter och har fått många att krisa ihop (jag gjorde det själv). Alltså: de här filmerna är inte precis vad man vill visa för ett barn – och nu dyker den här tjejen upp! Sa jag inte att vi lever i makalösa tider?