Att Tro, och att Veta

Det pågår en intensiv diskussion om mediet Terry Evans just nu. Och det är han själv som har startat den. Han har fått nog nu, av förföljelse från materialistiska fraktioner som Vetenskap och Folkbildning (VoF), och Humanisterna.

Jag har studerat debatten, och hur Evans’ motståndare arbetar. Somliga har redan bestämt sig; de kategoriserar ohämmat och hävdar att det är uppenbart för varje förnuftig människa att det Terry Evans torgför är humbug. Bland andra Christer Sturmark (ordf för Humanisterna) uttrycker sig i dessa termer. Sedan har vi folk som är lite mindre aggressiva, och som blott hävdar behovet av en granskning av Terry Evans’ påstådda förmågor. Och detta är intressant, för vem är granskaren?

Granskaren är den som bevarar det rådande paradigmet. Granskaren skall representera essensen av mänsklighetens intellektuella och vetenskapliga utveckling fram tills nu, det kollektiva medvetande av vetenskap och förnuft, som är rådande och vägledande. Men i svårare fall måste det finnas en domare. För så är vårt samhälle skapat. Vårt samhälle är hierarkiskt, och blir ännu mera hierarkiskt om en ”fara” hotar. Då finns det en domare överst vars ord avgör alla debatter. Det betyder att det är en enda människa, eller ett fåtal människor, som bestämmer hur verkligheten ska se ut. Och det är överhuvudtaget intressant att vetenskapen kan hamna i fara.

Men hur ska man granska det Terry Evans gör? Medan jag funderar på det kan jag berätta om en nära släkting till mig (vi kan kalla henne Pia), som besökte ett av Terry Evans föredrag (jag tror inte det var en ”seans”, men det är av mindre betydelse här).

Det var en lokal, full med folk, och man kunde ställa frågor efteråt; och Pia ställde frågan om det kunde vara så att de avlidna andarna kunde känna sig motvilliga att ta kontakt med oss levande, på grund av tidigare konflikter och aggressioner hos de nu levande. Terry tyckte frågan var smart, eftersom den ”tvingade” honom att ta kontakt med någon ur andevärlden.

Dialogen fortsatte, jag ska inte gå in på vad som sades, det som är intressant för detta inlägg är att Terry plötsligt, rakt ut från det blå, sa: ”Say hello to your ma”.

Pias mor lever inte längre, men det hade ingen sagt till Terry

Märk, att detta pågick i ett fullsatt auditorium, där det säkert också fanns en hel del skeptiker. En hälsning exekverades alltså mellan Pia och hennes mor genom Terry, vilken Terry inte alls visste på förhand var avliden.

Jag menar: om så inte hade varit fallet, hade Pia förstås sagt direkt: ”but my ma is alive!” till Terry, inför flera hundra människor.

För mig och Pia är nog detta bevis nog. Men det är inget bevis för alla andra som satt i lokalen.

Vetenskapliga bevis, vänder sig till kollektivet, till alla.

Men hur skulle ett sådant bevis se ut, som direkt bevisar att Terry kan tala med andar, för alla människor? Går det överhuvudtaget att genomföra? Nej, det går inte.

 Terry Evans har verkligen oddsen emot sig, för den som insisterar på ett objektivt synsätt.

Hade han gjort en miss och Pia hade sagt ”my ma is still alive!”, hade någon smygfilmare i lokalen med en kobras hastighet åberopat det som bevis att Terry bluffar. Och då är det ingen som kräver ett vetenskapligt korrekt genomfört bevis, eftersom det går rätt väg för det rådande paradigmet.

Och ingen av dessa hundra kan veta om Pia inte är ”någon ur publiken bara” fast som Terry redan känner, och använder för att bevisa något. Den sortens bondfångeri förekommer på andra håll.

Men åter till granskarens roll. Vi har en hierarkisk struktur, det är helt klart. Det har alltid funnits sådana hierarkier som ytterst bestämmer vad som är verklighet och vad som inte är det. Katolska kyrkan var en. Vi har också Sovjetstaten, DDR, Nazityskland. En del av dessa totalitära stater anställde bokbål, vilket är det starkaste tecknet på förtryck mot individens medvetande.

Men Perra, detta är klart odemokratiska exempel, är det rimligt att jämföra dem med den rådande vetenskapliga hierarkin? Dessutom är vetenskapen inte politisk utan bygger på fakta.

 Förvisso. Men likheterna är den hierarkiska strukturen (som alltid är i fara), med en liten elit som styr, samt att det kollektiva medvetandet (i dessa fall staten, eller kyrkan) är starkare än individen. Det yttre är överordnat det inre. Om du vet att något är svart, kan du tvingas att säga att det är vitt.

En aspekt till är att odemokratiska och maktlystna krafter gärna gömmer sig bakom allmänt respekterade auktoriteter, och vetenskapen är en fullkomligt idealisk sådan. “Gud” var en annan, liksom “Jesus”. “Demokrati” är en till.

Och som sagt; var det ingen uttalad hierarkisk struktur innan, så blir det det, om en ”fara” uppstår, eftersom det då fordras någon som tar kontroll, för att ”skydda folket”, som skrämts upp genom media.

Vad skulle kunna vara ett hot mot rådande vetenskap?

Jo, om vetenskapen är materialistisk, skulle hotet vara ett budskap som visar att just materialism är en illusion, att vi i själva verket är mera än våra kroppar, att det rentav finns en andevärld. Och där har vi Terry Evans.

Men det är egentligen inte vetenskap som vi har att göra med här, utan scientism. Det är därför jag tar till jämförelsen med tidigare ”ismer” som dikterat människors verklighet. Detta är en varning för en eventuell upprepning av ”det som aldrig mer får hända”.

Någon har sagt till mig att det inte är möjligt. Och vi får hoppas att det är det så. Men det som gör att det inte är möjligt kan inte vara något annat än medvetenhet.

Och det är inte bara i Sverige vi har det här fenomenet. Det är en global våg av materialism som väller över oss, och som kräver att allt ska vara ”vetenskapligt bevisat”. Richard Dawkins skrev en bok som heter The God Delusion, som jag tror har startat den vågen.

Jag tror definitivt på att det existerar en förljugen bild av Gud. Men den här rörelsen river inte bara med sig den bilden utan allt annat. Nyandliga uppfattningar som tar klart avstånd från all slags religiöst dogma, som t ex Eckhart Tolle, åker med också. Och Terry Evans. Det projiceras en bild på honom som han inte alls är. Terry ses om en religiös förkunnare, som ”hävdar” saker, som får stå oemotsagda.

 Men, OK då: Hur granskar man Terry Evans? Eller först: Hur granskar granskaren (som vi definerat ovan) Terry Evans?

Robert Hahn skriver om det här också. Han nämner Edgar Cayce, ett annat medium som granskades på 40-talet. Han lär ha haft många bevis, men den vetenskapliga auktoriteten krävde bara nya hela tiden.

Det här är ett exempel på ett ”vapen” som etablerad makt använder för att bevara status quo, och för att utöva mera makt: Att applicera en standard på utmanaren som är omöjlig att leva upp till. För det går att göra. Det är bara att avfärda bevisen ,och säga: ”kom med något bättre”, precis hela tiden. Och det förefaller dessutom som att det är utmanaren som inte lyckas; att han inte är bra nog. Samtidigt har makthavaren media till sitt förfogande som rapporterar att ”inget har kunnat bevisas…”, vilket indoktrinerar folket i falsk tro på det rådande systemet.

Ser ni hur scientismen använder samma instrument som katolska kyrkan? Kyrkan applicerade en gudomlig standard, som det ”syndiga” folket omöjligen kunde leva upp till. För det är det som är själva poängen. Det gjorde folket totalt beroende av prästerskapet, eftersom de också hade indoktrinerats i tron att prästerna var de enda som kunde frälsa dem från helvetet – genom att ge ”nåd”.

Och visst finns det också ett ”önskemål” från vetenskapen (scientismen) att vi ska vara totalt beroende av den? Se på läkemedelsindustrin. De vill att vi ser på oss själva som enbart biologiska maskiner som kan gå sönder, och som då måste ha medicin, och läkemedelsbolagen är de enda som kan ge oss den.

Förfarandet med denna omöjliga standard är troligen förklaringen till varför inte en enda hittills lyckats klara James Randi’s beviskrav för att något ”övernaturligt” existerar.

Tricket är bara att lägga sig på en sådan nivå att man alltid kan säga att beviset inte var tillräckligt övertygande – och eventuella protester från den som genomskådar det slår obönhörligt tillbaka på utmanaren själv.

Randi förs ofta på tal när Terry Evans diskuteras, och många anser att Terry inte skulle våga ställa upp på ett test hos Randi, eftersom han då skulle bli avslöjad. Ser ni hur psykologin fungererar? Man utgår automatiskt från att makten står för det rättvisa testet

-Nej, det är inte ALLTID så, för såpass medvetna är vi nog att vi kan slå hål på maktpotentater då och då. Men vad jag menar är vad som sker när makten har ”vetenskap” bakom sig. För vetenskap har samma tyngd idag som Gud hade.

I detta sammanhang vill jag nämna John Perkins, som i sin utmärkta och viktiga bok

Confessions of an Economic Hit Man, skriver:

“It was exactly what we wanted: a tool that scientifically “proved” we were doing countries a favor by helping them incur debts they would never be able to pay off”

Detta handlar om hur USA systematiskt tar kontroll över länder med stora naturtillgångar, genom att de skuldsätts. Dessa länder kan sedan inte betala tillbaka (vilket är uträknat) och USA lägger då beslag på naturtillgångarna, samt tar kontroll över landet.

Det här är ett modernt rövartåg och imperiebygge som inte står korsfarartiden efter, och precis som att Gud behövdes för dem, för att ursäkta den gärningen, behövs vetenskap för denna. För det handlar om att övertyga massorna.

Och ser ni också att detta på sätt och vis är en version av ”Att applicera en standard som är omöjlig att leva upp till”? Det är ett slags skuldsättning det här också!

Sammanfattningsvis menar jag att det är nödvändigt att veta vem granskaren är, innan man kräver att Terry Evans ska granskas. Den som verkligen vill få något bevisat ger jag rådet: Åk ut till honom själv, ta ett snack med honom. Men det kommer du aldrig att göra förrän du besvarat frågan för dig själv: vill jag detta? Eller vill jag fortsätta veta?

När katolska präster inbjöds av vetenskapsmännen att själva titta i periskopen och konstatera sanningen, vägrade prästerna. De valde att fortsätta veta.

Men idag är polariteten ombytt. En ”övernaturlig” begåvning jag har är att jag kan använda slagruta. Men jag kan även få en icke-emottaglig person att känna den här kraften som drar i klykan, om jag går jämte honom och håller tag i hans handleder. En gammal slagruteman i Norrland gjorde själv detta på mig när jag var 11 år. Och sedan hade jag själv ”gåvan”.

Och det är ett helvetes rabalder om slagrutemän, ska ni veta! De attackeras lika intensivt som medier, eller homeopati. Men vid ett tillfälle hade jag att göra med en sådan skeptiker, och jag erbjöd honom att gå med honom och hålla hans handleder, så han själv fick uppleva det. Det här var en akademiker i 30-årsåldern, en docent i biologi. Han vägrade, och blev ganska aggressiv. Han valde att fortsätta veta.

Att veta ger egot en känsla av säkerhet.

Det finns en riktig vetenskap bortom scientismen. Men det är den senare som gör väsen av sig och hävdar att den är den riktiga vetenskapen.

Den materiella vetenskapen firade sin stora triumf när den uppdagade att jorden är rund. Sedan följde några hundra år då den uträttade rätt mycket. Men sedan uppnåddes  en gräns. Idag har den stagnerat, och blivit lika rigid som katolska kyrkan. Den kommer inte längre, därför att dess utövare har bestämt att de redan vet.

Medan den delen av vetenskapen som har kommit vidare, har öppnat sig för möjligheten att vi inget vet. Detta är så otroligt vackert. Alltså: när vetenskapen öppnar sig för eventualiteten att den ingen vet.  Det finns någon strof i Tao Te Ching som säger att den sanna vetskapen inte kommer förrän man släppt allt man tror man vet.

De (den delen av vetenskapen) har förstått att vi själva är en del av verkligheten, och för att vetenskapen ska kunna gå vidare, måste vi förändras. Vi måste ändra vårt sätt att se på verkligheten. Om vi ändrar på det subjektiva, ändras också det objektiva.