Tio år sedan

Nu har det gått tio år sedan den där dagen kom som förändrade allt. Alla minns vad de gjorde den dagen då de fick reda på det. Tidigare sådana dagar var Palmemordet 1986, och Kennedymordet 1963. För många kan säkert också Breivikmassakern inräknas här. Men inget kommer i närheten av 9/11.

 Alla dessa händelser kännetecknas av något yttre som brutalt griper in i den värld vi tycker oss ha definierat, och som saboterar vår känsla av säkerhet, kontroll över tillvaron. Det har skett något yttre som vill ta över min inre säkerhet, och det är så för väldigt många. Och media har en central roll i det.

Inget har som 9/11 satt fart på konspirationsteorierna. Livet måste gå vidare, vilket betyder att känslan av säkerhet och kontroll måste leva vidare på något vis, och det här är vad som driver många av konspirationsteorierna. Och de som INTE lyssnar på några konspirationsteorier  kan använda dem för att definiera och bygga sin fortsatta känsla av säkerhet. Jag läser i SvD:

 ” I bakrutan hänger en stor amerikansk flagga. Under den syns ett klistermärke som kräver att sanningen vidhålls, att konspirationsteorierna aldrig ska få vinna.”

 Den här inställningen emanerar givetvis från en konspirationsteori den med, eftersom USA:s regerings officiella förklaring – den ”riktiga” förklaringen – till vad som skedde den 9/11 2001 per definition ÄR en konspirationsteori den också. I sådana här lägen vill vi alltid kunna definiera: ”Det där är det falska. Och det där är det som är riktigt”.

Men är det så säkert, alltid, att det som verkligen ÄR sant alltid segrar?

Eller är det så att vi snarare beslutar oss för vad som är sant, för att därefter forma vårt beteende efter det beslutet, och för att alltid låta det beslutet filtrera all information vi tar in?

Det här kan verka paradoxalt, för vore man mån om sin säkerhet och trygghet, så borde man vara väldigt restriktiv inför vad man betecknar som sant. Men det är inte alltid så det fungerar. Det finns nämligen rädsla. Fast det är egentligen fel att säga att rädsla är något som finns. Vad jag vill diskutera i det här inlägget är om det rentav kan vara så att själva rädslan vill överleva – och därför måste bevisa sin egen realitet. Det finns ett berömt citat av Franklin D. Roosevelt:

 “We have nothing to fear but fear itself!”

 Vad dessa ord antyder är att rädslan inte är kopplad till verkligheten. Rädslan är icke-reell. Det är inte verkligheten som är farlig utan vår reaktion på den. I synnerhet eftersom den här reaktionen kan spinna iväg och bilda ett eget liv i sig självt – och som har en överlevnadsinstinkt! Rädsla uppstår när JAG är hotat. Med andra ord, din identitet. Men vad har vi då identifierat oss med? Vad är JAG? En kroppslig, dödlig varelse som lever endast en gång? I det fallet uppstår rädsla, eftersom vi identifierat oss med något som inte kan bestå, och därmed upphör att existera när kroppen gör det.

 Det uppstår ett klassiskt Moment-22: Egot behöver rädsla för att överleva samtidigt som det räds hot mot dess överlevnad.

Där har vi förklaringen på att koncept som stillhet, frid, kontemplation, lycka och kärlek ses på med en känsla av motstånd. Rentav som ett hot. En film som handlar om terror och våld drar mer folk än en film som handlar om stillhet. Vi omges av löpsedlar som bombarderar oss med våld och ondska. Och vi köper det. Vi har indoktrinerats. Jag lyssnade nyligen på ett föredrag om kostvanor och tillsatser, där föredragshållaren nämnde att barn som vant sig vid artificiell jordgubbssmak tyckt att äkta jordgubbar smakar surt och vidrigt. Lite av samma sak?

 I ett tidigt inlägg skrev jag om när jag som 8-åring försökte sova i vår sommarstuga. Men något knackade i ytterväggen utanför, och skrämde mig. Min fantasi – som var livlig på den tiden – skenade iväg. Jag berättade det för pappa, och resolut tog han tag i det hela och vi gick ut för att se vad det var – och, nej, det var givetvis ingen mördare som stod där, utan en räfsa som stod jingligt i vinden och slog mot väggen – all rädsla borta.

 Men hur hade det blivit om vi aldrig hade vågat gå ut för att konstatera detta faktum?

 Det där fallet löste sig. Men har jag – och kanske andra – flera sådana här zoner där vi aldrig vågat se vad som egentligen finns där? Vad sker med våra JAG när rädslan tillåts leva sitt liv?

 9/11 har lämnat oss i det här stadiet av att inte våga se efter vad som egentligen finns. Därför har liv format sig efter detta. Det livet är grundat på rädsla, vilket inte förhindrar – utan snarare underblåser – fabricerandet av komplexa resonemang och teorier som ter sig så logiska, intelligenta och ’sanna’ att detta faktum – dvs att allt från början kom ur ren rädsla – döljs. Och då har rädslan lyckats bevisa sig själv – genom att dölja sig själv – som reell…

Och är jag då bättre än strutsen? Jag skrev någon gång följande i något annat sammanhang:

 ” Ingen vill köra huvet i sanden som strutsen. Men om det finns en “intelligent” förevändning att göra det är det en annan sak.

 Så kan man använda begreppet “konspirationsteori”. Det låter oss bekvämt definiera något odefinierat för att avfärda hotet mot den trygghet vi tror vi definierat – genom att skicka det odefinierade vidare till en abstraktionsnivå där jag inte har något ansvar. Allt medan vi känner oss intelligenta och medvetna – till skillnad mot strutsen, som vi gärna skrattar åt.”

 ”Men vänta nu: Inte vågar, pratar du om, vi KAN ju för fan inte! Vi KAN inte själva kolla upp om 9/11 var ett insiderjobb, eller om planen aldrig existerade! Vi kan inte själva slutgiltigt kolla om det aldrig fanns några vrakrester någonstans!”

 Det är riktigt. Men du kan bara låta detta vara. Det blir ett problem bara om du anser dig vara beroende av hur det faktiskt ligger till. Det blir ett problem i den mån du är rädd. Du kan aldrig specifikt kolla upp om 9/11 var ett insiderjobb, men du kan komma över den punkt där du tycker dig vara beroende av hur det ligger till med det här, och även om det här var ett insiderjobb och antikrist tar över hela planeten, så kommer rädslan inte längre att kunna dra dig med sig. Vad allt handlar om är din identitet. Om du är ditt sanna jag, så existerar inga problem. Rädsla är konsekvensen av falsk identifikation. Och det här är hela problemet. Det är inte ”bara en tröst” utan hela problemet.

 År 1719 lyckades den danske härföraren Tordenskiöld inta Europas kanske starkaste fästning – Carlstens fästning på Marstrand – genom att låta ett fåtal soldater marschera runt fästningen. Från fästningen sett var det svårt att se om det var samma soldater som kom igen och igen, eller om det var nya soldater hela tiden. Och kommendanten lurades att tro att det var en jättestyrka utanför och gav upp hela fästningen, vilket anses tillhöra det mest förödmjukande i svensk krigshistoria. Kommendanten skulle ha kunnat förvissa sig om vad som fanns där. Men han såg faran därute som reell, introverterade och hemföll åt dividerande om risker hit och dit, och Tordenskiölds villkor att de allesammans skulle gå fria om han gav upp.

 Och många konspirationsteorier idag använder sig av samma mekanism som Tordenskiöld. De försöker lura till sig tillträde till din inre borg, genom att använda din rädsla. Genom att övertyga dig om att rädslan är reell. För då kan du kontrolleras utifrån. Samtidigt som det också finns sanna konspirationsteorier, som redogör för vad som verkligen sker. Fast de kan också vara skrämmande. Och de har inget syfte för dig om du är rädd. Tvärtom, de bara stärker rädslan i dess försök att bevisa sig själv. Om de får dig att grubbla, introvertera, så överge dem. Se istället bjälken i ditt eget öga – din egen rädsla. När du inte längre är rädd, inte förr, kommer du att förstå hur allt ligger till.

 Det finns alltså också en kollektiv aspekt i det här. Ett kollektivt ego, som baserar sig på rädsla, och som alltid måste ha en hotbild som göder den. En sådan hotbild var Sovjetkommunismen, kalla kriget. När detta föll, krävdes något nytt. Det behövdes ett nytt ”krig”. Nu har vi kriget mot terrorismen, som också är kriget mot DIG. DU kan vara terrorist! De som behöver säkerhet är inte vi medborgare, utan en liten elit som försöker övertyga ett stort kollektiv om att de har en fiende! Men den verkliga fienden är den där lilla eliten – som dock kan komma åt DIG bara om du lyssnar på den och dividerar med den. Ett fåtal individer med kontroll över media, kanske 100 personer, kan på så vis kontrollera resten av jordens befolkning. Är detta möjligt? Vad tror du?

“What is the consequence of fear? It is that it diverts your attention from cause to effect. You probably have certain conditions you fear, and thus your attention becomes focused on these conditions. Thereby, your attention is very effectively diverted from focusing on the fear itself. You are fooled into thinking that the cause of your fear is the outer condition that you – supposedly – fear. Thus, your focus is cleverly diverted from your psyche, away from the beam in your own eye. Instead, you focus attention on avoiding the outer condition, thinking that if you can eliminate the threat or protect yourself from it, your fear will go away. Yet in reality this is a lie. ”

…”Let me make it clear that the forces of this world do not have direct power over you. They have only an indirect power because you are the only one who can change your sense of identity. Yet if your conscious self identifies itself with the ego, it will think the ego’s fears are real, and thus the forces of this world can manipulate you into changing your sense of identity. Yet the moment you see through the ego’s illusions, the forces of this world can no longer influence you.”

… So begin by recognizing that you have love and then turn it into a decision to confront your fears, gradually building a momentum that will take you beyond all of your fears. – Kim Michaels (Master Keys to Personal Christhood)

 Jag avslutar med en intervju med Eckhart Tolle som hölls för exakt tio år sedan.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=4iOA7Ih_srY&list=PLA61E6A2F7220D087&feature=plpp]