Jag hörde om far hur han hade stannat förstenad
vid vägens kant
Där låg två liar, lagda i kors
Och rödvingetrasten tystnade i sitt vemod, lierade sig med myrarnas väsen,
Som lierade sig med bygden där man gillrar och vaktar, räknar och viskar
Bygden, där gamla som skulle vara de visa
Bara sår ogräs med rötter som utvecklar nätverk
Som stelnar i tjälen
Blir permanent
Bygden som ger dig igen det du skapar
Där blott den som kan låta allt vara vad det är,
finner ro, djupare än tjärnen
Och jag erinrar mig ett tidigare kors längs samma väg,
Hur jag hade berättat för far den gången
Om den där tavlan jag sett, med dödskallen,
Invid den en såpbubbla som speglade ett kors – hoppet – så skört!
Far hade stannat förstenad även då, kanske på samma plats,
Eller var det korset ett förebud, viskande om ett annat,
Längre fram?
Jag greps av dramat, som levde av far
Allt runt far fick en dovare klang
Det var som om någon utifrån myrarna kallade honom,
Ville korsa hans väg
Och som vi har viskat om det som varit,
Vi som mollstämda drog ut från bygden
Långt ut, långt bort därifrån i tid och i rum,
Till annan trakt
Och långt därborta, i glammet och stojet
Har jag understundom tystnat i vemod
Och för att inte bubblan ska spricka
Med Nåden,
Har jag hörts ropa i natten
Efter Ärkeängeln med blåelden
Och en gång kom han,
Högrest och klar
Han lät mig veta att han inget får göra
Förrän jag kan låta bubblan vara
Förrän jag är redo
Att släppa dramat
7 replies on “De Korslagda Liarna”
Lite dunkelt här och var, på det hela dock starka bilder = strong imagery.
Detta är tonträff, det är orubblig centrallyrik = “sådant som bara går att uttrycka i poetisk form”.
Tack Lennart,
Lite dunkelt, medges…
Dunkelhet i poesin kan ibland vara bra också. Möjligen bör du låta dikten vara som den är, låta dunkelheten spela med i helheten som nu. Annars finns ju mången centrallyrik av andra författare där man måste gissa sig fram hela tiden. Då blir det dunkelhet som självändamål.
Intressant med dikt om en fader, en “norrlandsbjörn”, en gestalt. Får mig att tänka på min egen far och hur han liksom “sammanfattar landskapet” där han går, sammanfattar sin tid, sin värld. Ett vandrande lokalhistoriskt emansuniversitet.
Den är rätt så personlig, skrev den för ett antal år sedan, för min egen skull, och då kommer klarheten i andra hand. Fick ett ryck, att lägga ut den nu.
Min far var den typ av person som skildras här. Enormt komplex, levde med omen och järtecken omkring sig; han var liksom i förbund med något som skrämde oss, inklusive honom själv.
Beträffande tavlan med dödskallen, så såg jag något på TV (då, på 70-talet); man talade om en målning som föreställde ett kranium, några dyrbara ting, och en såpbubbla. I den såpbubblan speglades ett fönster, vars spröjsar bildade ett kors, vilket tolkades som det kristna korset, hoppet om frälsning, som allltid finns – om än skört – i alla situationer.
Under en promenad i vinternatten talade jag om detta för far, och då stannade han som förstenad, blev mycket berörd av det jag sa.
Många år senare – efter att jag lämnat Norrland – hörde jag talas om att han hade sett de här två liarna, och det hade tagit honom mycket hårt.
Det var mycket intriger i byn, skvaller och sådant, man befarade att nån lagt ut dem för att skrämma, eller varna… men det fanns även många övernaturliga övertoner i byn, varsel och sådant var vardagsmat… sådant kan man göra dikter av…!
En hel värld, koncentrerad i en dikt. Och det, kan man säga, är poesins själ: tätheten av fakta. Innebördsdigerheten. Jag kan bara hurtigt säga: skriv mer sådant här, fånga det ofångbara. Det har du gjort förr i dikter här på bloggen vill jag minnas. Skapa en kategori för dikter, ha dem inte bara i “uncategorized”.
Tack igen,
Det kanske man skulle göra! Samtidigt tror jag risken att folk läser dikten är större om den kommer okategoriserad. För få läsare söker medvetet upp en lyrik-kategori. Folk i allmänhet har svårt för poesi.
Vilket jag tycker är både synd, och märkligt. Jag kan själv känna motstånd inför en väldig massa text, men inte inför en dikt. En dikt är som du säger “så innehållsdiger”, på så få rader. Den borde vara mera “internetmässig”, kan man tycka.
Men OK, ska jag vara helt ärlig så kände nog jag med ett visst motstånd inför dikt, för sådär 10-20 år sedan. Nu anser jag att poesi är den ädlaste formen av litteratur. Poesi ska vara på liv och död, full koncentration – eller inte alls.
Skönlitteratur dras med ett besvärande inslag av verbal logistik (eller hur jag ska uttrycka det…). Borges sa nåt träffande om detta, som jag far efter…
Koncentrerad prosa, “kortprosa” i alla dess former ligger i tiden. Man talar om en renässans för novellen idag t ex. Romanen kommer väl inte att dö men det skrivs för mycket banala romaner idag. Det är antingen ren underhållning (med dragning åt tegelsten) eller omtuggande relationsromaner om folk det är lite synd om…
Nåväl, romaner kanske fortsätter leva. Men om vi ser till nätet så går noveller och dikter förträffligt bra där. De lever kanske att liv i det tysta men dock. Re noveller så publiceras det mycket sf-noveller på nätet t ex. Och dikter går nog bra också. Folk kanske inte kommenterar så mycket men det ligger i sakens natur. Det är lätt att ha åsikter om Breivik och Libyenkriget, svårt att ha åsikter om det där svårdefinierbara dikten försöker fånga.