Jag såg den ryska filmen Stalker igen. Ett mästerverk av Andrei Tarkovsky. Köpte DVD:n, och den var dyr, över 300 kronor för två timmar film. Kvalitetsfilm av den här kalibern har börjat bli svår att få tag i, även som nedladdning. Priset spelade alltså ingen roll; jag skulle bara se den nu igen. Senaste gången var i början av 90-talet. Förstod jag nåt av den då? Jag vet egentligen inte. Men jag tror inte jag uppskattade den lika mycket som jag gör 20 år senare. En sådan oerhört bra film detta är. Klart är att jag inte ångrar de 315 kronorna, även fast jag nu upptäcker att den finns på Youtube. (Engelsktextad, och inte samma bildkvalitet, dock. Men den GÅR alltså att se där…)
(Edit 2012-01-13: Inser att upphovsrättsnissar har plockat bort allt från Youtube…)
Edit 2021-11-09: Här finns den igen: https://www.youtube.com/watch?v=TGRDYpCmMcM
Zonen: Ett gåtfullt område, bevakat av gränsposteringar, som man måste ta sig förbi för att komma in i. Varför vill man det? Ty väl härinne finns – ingen. Här är du totalt ansvarig. Ingen skyddar dig här, inga försäkringar gäller nu. Någon gång landade en meteorit här, vilket fick konsekvenser som ingen vet något om, det viskas om det. Enstaka rapporter har skrivits. Man sände trupper ut hit, som aldrig kom tillbaka. Okända väsen sägs behärska området, ingen finns här, likväl är det något som iakttar varje steg du tar. (Ska jag spoilervarna förresten? Alltså, jag tror inte det. Man kan inte ”spoila” en sådan här film. Den är så mångbottnad att man kan se den varje dag och hitta nya nyanser varje gång, eller för den delen – se tjugo minuter av den innan man stänger av utan att fatta nånting.)
Tre män tar sig förbi vakterna, de tar en gammal dressin och drar iväg på en rostig järnväg. De beskjuts men vet att de inte kommer att följa dem in. Ingen vågar. Så småningom kliver de av. Stalker skickar dressinen tillbaka. Hur ska vi nu komma tillbaka själva? blir frågan…
-Man kommer inte tillbaka härifrån, blir svaret.
Stalker är vägvisaren. De två andra har lejt honom. Betalt honom. Han vet vägen till Zonens förborgade inre, där man kan få sina önskningar uppfyllda.
Men bara om uppsåtet är ärligt.
En författare och en vetenskapsman har bestämt sig; de vill sätta allt på spel. Men de förstår inte att de inte kan förstå vad de önskar, om de ska vara ärliga. På en dunkel bar har de styrkt sig lite, trots Stalkers protester. För härute måste du låta din styrka falla, annars är du inte ärlig. Styrkor krossas härute, endast skalen blir kvar.
På en dimhöljd äng står en grupp stridsvagnar, övergivna, övervuxna, genomrostade, mossbelupna, bisarrt overkliga – och så vackra i detta. Maktens attribut lämnade att vara. Eldrör en gång så hotfulla och viktiga pekar dött ut i evigheten, som klockvisare vars urtavla vittrat bort. En gång i en annan tid ville några vara starka härute. Vad har hänt med dem?
Männen var talföra i början men blir allt tystare. Det talades nog för att vattna murarna, för att skydda sig mot önskningarna. Inre gränsposteringar. Och yttre ting. Ryggsäcken kvarglömd. Prata om den mycket. Jag måste ha den. Men det går inte, härute går man aldrig samma väg tillbaka någonstans. En medsmugglad spritflaska åker fram. Stalker beslagtar den, häller ut innehållet. Våra liv hänger på det. Den slutar dricka som förstått att ansvaret är hans. Männens oärliga identiteter skriker i tystnad men Zonen måste få se om de är värdiga. Man kommer till ställen där många strukit med, varnar Stalker. Zonen vredgades.
Låt det som var förutbestämt ske. Låt dem tro på det. Och låt dem skratta över sin skräck.
Ty det som kallas skräck är egentligen inte själslig energi, utan friktion mellan själen och världen utanför den. Det viktigaste: Låt dem tro på sig själva, och de blir hjälplösa som barn! För svagheten är stor och kraften obefintlig.
När en människa föds är hon svag och böjlig, och när hon dör är hon stark och hård.
När ett träd växer är det skört och böjligt, och när det är torrt och hårt dör det.
Hårdhet och kraft är dödens följeslagare. Svaghet och böjlighet föreställer Tillvarons friskhet. Därför kan det som hårdnat aldrig segra.
-Stalkers monolog
Vad Zonen lär är att inte göra motstånd i Nuet. Konflikter uppstår likafullt mellan männen, men läxan är att lämna sina stridsvagnar bakom sig. Och med dem alla önskningar de hade med sig, de som de kan ha funderat över innan de ens åkte, kanske på den där baren. Vad önskar man sig då egentligen, på den där fantastiska Platsen Där Alla Önskningar Går I Uppfyllelse? Den där Platsen som de SKA nå, oavsett alla motgångar och alla hinder som kan uppkomma. VAD önskar man sig? Härute blir man ju snarare av med sådant som man alltid önskat sig.
Vad ÄR det egentligen som är något värt?
Insikten att det inte finns något som är något värt, utan den Inre Frid som mirakulöst börjar anas bakom allt bara sedan man lyckats släppa det, och som kan hänföra mer än alla pengar i hela världen, allt guld i hela världen, all makt i hela världen?
Zonen är Döden. Och Zonen låter dig lämna allt bakom dig. Även Döden själv. Zonen är Livet.
Det är vad som sker när man dör, befrielsen från alla ok, all falsk identifikation. Men egot skriker. Skapar konflikt, så att det får anledning att existera. I något nedgånget rum börjar de diskutera högljutt. Det står en gammal telefon på golvet. Mitt i den heta diskussionen börjar den ringa. Men männen märker inget på ett bra tag, förrän alla tre slås som blixten och stirrar på telefonen:
Vem ringer?
Zonen ger tillbaka det man sänder ut. Och därför måste man göra samma resa inom sig som utom sig. På det inre planet märker man mycket väl hur fel det blir när man går tillbaka samma väg; man är inte längre närvarande, i Nuet. Att gå tillbaka är rädsla, att vilja ha tillbaka kontroll. Att utifrån detta önska sig något, vore att välja en stridsvagnsönskan. Stridsvagnar skapas av egot för att ge säkerhet, kontroll och makt. Vilka önskningar kan inte hänföras till detta?
Zonen är Upplysning. Men Upplysning är det mest seriösa du någonsin, någonsin, kan ge dig in på. Upplysning är att lämna rädsla bakom dig. Då behövs inget pansar. Har du valt vägen till Upplysning måste du lämna det ramverk som människor skapat. Och du kan ALDRIG gå tillbaka igen.
Det betyder också att ramverket inte längre närs av dig och därför måste söka förhindra tilltaget. Gränsposteringar är inte till för att skydda dig utan makten.
Och vi har våra inre gränsposteringar! För mig är detta förutsättningen för att ta till sig en film som Stalker – att spela upp dramat i mitt inre, översätta det yttre till det inre. Jag tror inte jag begrep detta första gången jag såg den. Nej, då var man nog mera fokuserad på filmens tekniska kvaliteer, såsom kameraåkningar, ljussättningen, skådespeleriet… allt sådant är lysande i denna film, men budskapet är viktigare.
Särskilt i tider som dessa. Jag befarar att Zonen är här, nu, hos oss. Och att det finns Stalkers lite här och var. Undrar om jag inte just snackade med en, på krogen? Saker och ting förändras i en accelererande takt nu, precis som i Zonen i filmen.
