Det tredje perspektivet

Nu blir det politik här. Fast på mitt sätt…

Juholt bekänner färg i partiledardebatten. Socialistiskt rött mot modererat blått. Något verkar stå på spel här. Min verklighet? Någons säkerhet? Något vi inte alls trodde?

Juholt liknar någon gammal karlakarlspastisch, från den tid då män gärna underströk sin manlighet med en präktig mustasch (jag gjorde själv så ett tag, tills jag insåg att det är något suspekt med det), han påminner om Världens Starkaste Man från något obskyrt kringresande tivoli från svunna tider, han som basunerades ut under stort spektakel: ”Mina herrar, vem vill utmana Vääääärldens Starkaste Maaaan!?” – Tadaaaa! Där kommer han nu iförd randig trikå, ett sorl stiger i publiken! Någon stark dräng känner sig manad och försöker lyfta en vikt som han inte rubbar en millimeter, varpå Världens Starkaste Man lyfter sin vikt (som senare visade sig vara gjord av skumplast), lätt som en plätt, medan hans blick är stint fixerad, som vid någon vision – kanske bara en illusion – den om den egna viktigheten?

Det finns en komprimerad idioti i detta maskulina jämförande som barn ofta ser tydligt, eller kanske bara känner. En liten grabb i publiken säger högt och ljudligt: ”Pappa, farbrorns vikt är inte på riktigt!”, varpå han genast hyschas ner av sin far – som på kuppen blev ännu rödare än Juholt.

Samma slags idioti – och samma typ av bondfångeri – finns i den politiska debatten idag. Den kan lättas upp lite när kvinnor deltar i den, men tyvärr inte mycket eftersom de är så ”förmanligade” – ta en sådan som Margaret Thatcher t ex, en kvinna som lyckades bli mer maskulin än de flesta män. Jag minns t ex när Stina Dabrowski förgäves försökte få henne att utföra ett fånigt hopp framför TV-kameran, om ni minns det där, från 80-talet, alla hon intervjuade gjorde det utom Thatcher (det skulle betyda att rentav Muammar Khadaffi gjorde hoppet!? Rätta mig om jag har fel!)

Det är ett sundhetstecken att alltfler genomskådar det dualistiska spelet mellan politiker, och börjar se bortom det. Många går inte och röstar – det behöver inte vara tecken på att man inte längre bryr sig, utan att man höjt sitt medvetande över detta käbbel, och den engagerande känslan av att det som sker är viktigt. Viktigare än något annat, något som avgör hela vår framtid. Men vad är det då som är viktigt? Att någon part i konflikten neutraliseras? Att Sverigedemokraterna inte tillåts sticka upp? Den eviga kampen för något, mot något? Mänskliga rättigheter? Grundläggande demokratiska värderingar?

Det här är argument som kan greppa tag i oss och engagera oss för livet, fast övertygade om att vi ser en verklighet som alla andra inte ser, och att vi måste kämpa. Men politiska falanger som vinner folkmassors förtroende genom att appellera till ren girighet eller populism, kommer alltid att ha sina anhängare. Och att engagera sig hårt i kampen kan snart leda till att man blir blind för sådant som sker utanför konflikten – utanför den politiska debatten. Det kommer förr eller snarare att leda till att du tycker dig veta att du tillhör en kategori som är ”bättre än” andra – att det är andra som har problem. Vilket kanske är fallet, men det är inte det som är poängen. Poängen – problemet – är att du skapar din identitet i allt detta. Engagemanget blir till vad du ÄR. Och då är du också hotad, eftersom du ÄR något som skulle kunna besegras – och du kan därmed dö (fundera på det ett tag, det är djupt som fan…)

Jag minns nu ett av mina första inlägg på denna blogg, där jag och min kompis vid 4-5 års ålder plötsligt hamnade i en konflikt med varandra över vad som är höger och vänster. Vi satt mitt emot varandra, så hans höger blev mitt vänster. Men det var vi blinda för. Det enda jag (och han) såg var en ”fiende” framför mig som så uppenbart hade FEL. Det var ju så TYDLIGT! Men en gammal man som betraktade oss såg det hela, och han kunde rädda oss. Det tog lång tid innan jag kunde se mig själv utanför den konflikt jag hade identifierat mig i, och där jag kunde släppa känslan av att vara hotad. Och detta glömmer jag aldrig. Jag tror denna incident har format mig till att bli den jag är. Jag har alltid velat se saker från det där tredje perspektivet. Det har kanske gjort mig till lite av en outsider. Man blir medveten – i alla fall öppen för – sådant som sker bakom kulisserna. Och bortom vår ignoranströskel. Jag säger inte att detta är ett särskilt behagligt sätt att leva.

Men när Juholts socialiströda ansikte övergår i ilsket matadorrött under det att snäser åt Reinfeldt att han inte ska läxa upp en socialdemokrat om ekonomi (Juholt själv var inte påläst, så han var hotad), saknar jag det tredje perspektivet. Det är också det icke-dualistiska perspektivet. Det andliga perspektivet. När detta perspektiv går förlorat övergår andligheten i religion – som också är en version av – och kanske en föregångare till – den politiska debatten, där någon grupp har RÄTT, och andra FEL. Men där konsekvenserna är dragna till sin spets. Men politik kan bli väl så obehagligt. Se denna video från nämnda intervju:

https://www.youtube.com/watch?v=cMJf-EoRc1g