Sanningens pris

Följande kan ses som ett svar på alla frågor jag brukar få om huruvida jag är “religiös” eller på annat vis troende. Med en gång ska sägas att jag är mycket intresserad av sådana här frågor, och jag har ett motto för denna blogg – att vara öppen för ALLT. Jag är helt enkelt intresserad av sanningen, oavsett hur smärtsam den kan vara.

Det ska också sägas att jag på frågan ”är du religiös?” alltid svarar nej. Jag brukar också säga att jag är ateist, vilket jag också är om man tolkar ordet exakt. Jag tror alltså inte på den teistiska Gud ”uppe i himlen” som dogmatisk kristendom torgför, vars bud man ska åtlyda och vars nåd man kan undfå genom ett mekaniskt utförande av ritualer och kyrkobesök och ta för givet att Jesus därför förlåter alla synder. Jag går aldrig i kyrkan, och jag anser att präster är onödiga (även om det finns präster som är varma och godhjärtade). Jag har alltid haft en känsla av att något inte stämmer med kristendomen, helt enkelt.

Jag är dock konfirmerad – det var svårt att komma förbi detta i den stad jag är uppvuxen i, och då min farmor var djupt religiös. Men det var på väg att förvägras mig eftersom konfirmationsprästen inte kunde finna bevis på att jag var döpt (ett misstag), men alla turerna kring det här var något som än djupare stärkte min uppfattning om att något med kristendomen är fundamentalt fel – som om man inte skulle vara välkommen hos denna Gud, för att en rent mekanisk, yttre ritual – som man omöjligen kan ha kunnat påverka – ej utfördes! Det är ganska horribelt när man tänker på det. Och när man studerar kristendomen närmare finner man den katolska doktrinen att vi är födda i synd, inget vi kan göra något åt! Såvida inte man vänder sig till Jesus som kan förlåta alla synder. Vilka synder förresten?? Om vi redan är födda i synd, och när reinkarnation bestämt förnekas av katolska kyrkan? När begick vi synderna?

Det här är helt vansinnigt. En yttre auktoritet säger mig att jag inte har levt förut, som om denna auktoritet skulle ha inflytande över mina egna minnesbilder (jo, jag har sådana, och väldigt många andra bär på minnen från tidigare liv)!

Buddhismen känns ärligare och mer harmonisk än kristendomen. Där råder ingen konflikt mellan inre och yttre. Men katolska kyrkan stämplar Buddism som hedendom. Det är de tvungna till, eftersom de bejakar reinkarnation.

Återigen kommer vi in på det faktum att kristendomen uppstod ur romarriket. Jag har skrivit om det mycket redan. Men här uppstod troligen det fundamentala felet med kristendomen. Kejsaren av Rom var redan Gud på jorden. Han skulle ses som Gud själv – då kom Jesus och sa att Gud är inom oss. Faktum är att de första kristna jagades med blåslampa. De offrades framför lejonen på Colosseum, torterades till att förneka denna Gud inom, för att i stället erkänna Gud utom (dvs kejsarens, och sedermera även påvens, totala makt)

Det är när Gud används av makteliter för att stärka deras egen makt som något går fel. Det här är möjligt bara när Gud defineras som en entitet utanför oss, och inte inom oss. Det är bara då man kan lägga beslag på denna yttre entitet och använda auktoritet, rida på folkets rädsla, utge sig för att vara den enda kanalen till Gud! Detta var det drivande konceptet bakom den mörka medeltiden. Och som det har använts alltsedan dess, till att manipulera och ruinera folk!

Makt var ordet. Jag har redan varit inne på det. Söker man sanningen stöter man förr eller senare på makt, och man börjar se dessa osynliga pyramider, där varje våning lyder under våningen ovanför, och ingen av våningarna vet, vågar ens tänka på, vad den översta våningen (spetsen) sysslar med. Hela pyramiden hålls ihop av rädsla. Toppen går alltid fri oavsett vad som händer, utom det fall när de underlydande kommer över sin rädsla. Jag menar med detta den överdrivna respekten för auktoriteter.

Det här är grunden, som format oss i västvärlden under 2000 års tid, skapat denna fixering vid yttre ting (Gud utom) och rädslan inför att se inom oss. Det spelar ingen roll om man är ateist eller troende, för det handlar bara om makt.

Vetenskapen är inget avståndstagande till religionen. Rättare sagt: Den försöker ta avstånd till religionen men blir samma sak, blir samma pyramid den med, eftersom det är det mänskliga egot som bygger pyramiderna. Och det gör det överallt, de finns redan på skolgårdarna.

Eftersom materialistisk vetenskap (märk att jag inte ser all vetenskap som materialistisk) förnekar och tar avstånd från något, och kallar det subjektivitet, vidskepelse, tro… så kommer det som förnekas alltid att vidhäfta vetenskapen, som ett olöst problem, och hejda dess utveckling.

Så länge vetenskapen har denna attityd kommer begreppet vidskepelse alltid att leva, och det kommer att bromsa utvecklingen, vilken bara är möjlig om man är öppen, och inte behöver ta avstånd från något beroende på att man befinner sig i en konflikt.

Det finns egentligen inget som är övernaturligt, utan begreppet lever kvar, endast beroende på den här konflikten, som kvarhåller det olöst för att bevara det som ett argument mot motståndaren.

Det man attackerar, blir man. Det finns något kinesiskt ordspråk som säger detta, som jag aldrig riktigt har förstått men som jag ser nu. Den vetenskap som mest ihärdigt försökt ta avstånd från kyrkan – materialistisk vetenskap – framstår nu själva som den makt som aggressivt tar avstånd från något inom, och som också förnekar reinkarnation!

Materialister och religiösa fundamentalister är precis samma slags folk. Bägge hänvisar till en fullkomlig entitet – den yttersta rätten – utanför oss. I ena fallet är det Gud, i andra fallet är det den objektiva verkligheten. Och eftersom ingen av dem vet vad Gud är, eller vad den objektiva verkligheten är, så måste det anses att bägge tror på sina mentala bilder av desamma så starkt att de får raserianfall när dessa bilder ifrågasätts det allra minsta.

Där säkerheten är som störst är kunskapen som minst.

På samma sätt som de höga prästerna var den enda kanalen till Gud, är nu vetenskapsmännen – eller de makter som finansierar dem – de enda kanalerna till den objektiva verkligheten, vilken gärna framställs som alltmer komplex och svårbegriplig, utom räckhåll för gemene man. Men den åtnjuter erkännande och respekt hos folket (”vetenskapligt bevisat” gör dig oantastlig!). Nu kan en elit sätta sig på toppen av denna pyramid, och styra och ställa i det fördolda. Som t ex de globala läkemedelsföretagen gör utan att någon ifrågasätter dem. De åtnjuter total immunitet, anonymitet och diskretion, och de har sådan makt att de kan korrumpera och manipulera vilka regeringar som helst, och styra media.

Det är inget fel på vetenskap eller religion, men bägge lider av korruption, vilket tar sig uttryck i att bromsa utvecklingen intill stagnation, för att bevara en maktstruktur. Det vill säga att om toppen av pyramiden anser att de har makt, så kommer resten av pyramiden att låsas, mer eller mindre. Medan mannen på gatan tror att ”vetenskapen” pågår i något underbart befriat, upplyst, sakralt space någonstans, bortom all konflikt och allt beroende, och att det sker ett självklart framåtskridande för mänsklighetens bästa! Det här är mycket vanligt hos materialister.

Materialister ser överhuvudtaget inte sådant som hör det mänskliga sinnet till (det är ju ”inom”), och de gör sig därmed blinda för de ränksmiderier som auktoriteter bedriver bakom kulisserna. De blir lydiga schackpjäser, utan att någonsin se det själva. Precis som religiösa fanatiker som sänds ut i krig, programmerade att tro att de slåss för Gud.

I krig är sanningen första offret, heter det. Ingenstans är detta så tydligt som i kriget mellan religion och vetenskap (detta krig är vi alla (under)medvetna om). Det sker helt enkelt ingen utveckling, därför att de ena sidan behöver något från den andra och vice versa, men bägge vägrar erkänna det.

Varken den yttre Guden, eller den objektiva verkligheten – de två så hyllade och respekterade sidorna i konflikten inför vilka folk knäböjt – existerar! Bägge är mentala projektioner, från början skapade ur rädsla.

Den som försöker stå utanför konflikten för att fokusera på vad som verkligen är sant, blir också utsatt för projektioner. För att någon ska lyssna på dig krävs att du säger precis sådant som denne anser är rätt, annars är du en ”agent” från fiendesidan, vad du säger nagelfars efter första bästa avvikelse från en standard, och därefter etiketteras du för att aldrig mer bli tagen notis om. Eller blir mål för en raseriattack. Det här är eldfängt så det förslår.

Jag har alltså sagt mig vara ateist. Det betyder att jag inte tror på den teistiska gud som utgör en part i den här konflikten. För den skull allena betyder det inte att jag går över till den andra sidan och blir materialist, utan jag tror att Gud kan vara något helt annorlunda, totalt utanför konflikten, utanför de dualistiska polariteter som egot fabricerar. Jag vill inte säga något mera, eller försöka definiera det. Det handlar om medvetande. Medan man drömmer ska man inte definiera hur det är att vakna. När du en gång vaknar visar sig allt det du drömt ihop vara totalt meningslöst, det försvinner bara… ”POP!”. Det existerade bara som en mental bild. Inget man ska ta på dödligt allvar… eller hur?