Efter senaste valet, vars resultat jag fann en smula märkligt, slogs jag av en tanke: Det är möjligt att presentera opinionsmätningar för folket, varefter ett valresultat som överensstämmer med mätningarna inte kommer som en överraskning. En makt som vill ha ett specifikt valresultat kan alltså fabricera mätresultat, utan att någon ifrågasätter det.
Detta har gjorts, och på mycket hög nivå. Vi känner t ex till att vetenskapliga data under allsmäktiga FN:s miljöpanel har fabricerats, därför att man ville ha ett specifikt resultat (Climategate). Och när jag läser i dagens tidning om valet i Vitryssland inser jag att det är exakt vad som har skett där: opinionsmätningar har presenterats där den sittande diktatorn har 72% av väljarna på sin sida – men ingen tror på dessa mätningar. Man rasar och kräver omval – eller vädjar till EU att inte acceptera denna fars.
Nu är alltså Vitryssland en diktatur. Sverige är ingen diktatur, det kan inte hända här. Men jag talar inte om Sverige utan om en ny världsbild. Och det som händer i världen, händer i Sverige.
Det har alltid funnits två drivande krafter i världen: Centraliserande krafter och decentraliserande. Till den första hör alla diktaturer, kommunism, nazism, fascism. Till den senare hör de som propagerar demokrati, yttrandefrihet, fördelat ansvar.
I den första handlar det om en liten klick av makthavare som styr resten av befolkningen, i den senare har folket ansvar och öppenhet råder. Det är ingen skillnad på höger – resp vänsterextremism – kommunism eller fascism. Det enda viktiga är att det är en liten grupp som utövar makt över många – dvs centraliserande krafter. Man kan säga att höger-vänsterextremism är två verktyg för centraliseringen, där den ena kan skylla på den andra när så behövs, eller när så är till fördel…
Och även om demokratin generellt har övertaget över de centraliserande strävandena, så förekommer att de senare maskerar sig bakom en demokratisk etikett. En diktatur kallades t ex Tyska Demokratiska Republiken. Dessa makthavare förnekade alla anklagelser om förtryck och maktfullkomlighet, och kunde hela tiden hänvisa till nazismen: ”DÄR hade vi förtryck!”. Det är viktigt: Att kunna hänvisa till något värre.
Vad som alltid också har funnits i alla tider är strävan efter världsherravälde. Se på Romarriket, Djingis Kahn, Alexander den Store, Napoleon, Hitler, Stalin. Alla (nästan) försökte att med våld inta hela världen. Det gick inte. Nu använder man mera sofistikerade medel. Men det kan inte lyckas, säger vi. Vi är så demokratiska och upplysta nu att det inte är möjligt. Och visst är det så att en ökad medvetenhet är på frammarsch: Se bara på WikiLeaks. Det är intressant att våra medier inte handlöst följer maktens pekfinger utan att WikiLeaks ofta behandlas i vår nyhetsrapportering, trots att USA vill radera ut all information om saken. När det gällde Climategate höll media dock (nästan) totalt tyst. All information fanns på nätet. Detsamma gäller svininfluensaskandalen, där globala stenrika (och åtalsimmuna) läkemedelsföretags förehavanden avhandlades enbart på Internet.
Men är det USA? Alla talar om USA. Vad som är alltmer tydligt är att någon yttre makt har en självklar rätt att köra över alla andra länders lagar (eller få dem att stifta lagar efter sina önskemål). Vid klimatkonferensen i Köpenhamn hade polisen plötsligt helt nya slags befogenheter, som aldrig borde tillåtas i en demokrati. Demonstranter tvangs att sitta på gatan i smällkylan i 8 timmar och tilläts inte att gå på toaletten. Detta skulle kunna hända i Kina, inte i Danmark.
Klimatfrågan är intressant, därför att ett problem gestaltas vars lösning beror på en global enighet. Det finns helt klart intressen av att styra propagandan i riktning mot en lika global folklig överenskommelse: Det är OK att någon tar världsherraväldet, alla måste vara eniga om vi ska få någon fart på minskningen av utsläpp – för annars går världen under.
Frågan är dock vilken av de två strävandena – den centraliserande eller den decentraliserande – som kommer att styra. Svaret är alldeles uppenbart: det blir den centraliserande. Men, bryr de sig verkligen om klimatet, eller använder de bara problemet som hävstång? Det var sådana här frågor demonstranterna i Köpenhamn ställde.
När Sovjet upplöstes fanns det ingen konflikt längre. Därför pågår ständiga försök att återuppliva besten, man vill resa Berijas staty igen, och Stalin framställs när tillfälle ges i en ny förskönad dager. 9-11 var säkert en mycket välkommen händelse för de centraliserande krafterna. En ny fiende introducerades: terrorismen. Och ännu viktigare – något att hänvisa till: ”ni vill väl inte att något sådant ska kunna hända igen!?”.
Enda hotet mot centraliseringen är ökad medvetenhet. Därför är det viktigt för dem att strypa tillgången på information och dölja sammanhang. I nyhetsflödena runt Wikileaks kan man med grafisk tydlighet urskilja de centraliserande resp de decentraliserande krafterna. De första resonerar envist i termer av att ”terrorister använder sig av Wikileaks”, och vill därigenom skapa ett globalt alibi att reglera Internet – de senare ifrågasätter nyfiket de rön som kommer upp, och drar med sig andra som kommer att fortsätta att vända på stenar. De är vårt hopp…
