Att resa till hit

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=IZqAnIp5dMQ&feature=player_embedded]
Det sägs att astronauter som lämnat Moder Jord aldrig blir desamma igen.

De har sett henne som en liten blå boll, allt mindre. De har cirklat ensamma i en kapsel på månens baksida (höjden av ensamhet?). De har kunnat dölja hela världen bakom sin tumme.

”I was overwhelmed by the certainty that what I was witnessing was part of the universality of God.”

–          Charles Duke, Apollo 16

“You don’t look down at the world as an American but as a human being.”

–          Tom Stafford, Gemini 6, 9 and Apollo 1

De flesta av dem har engagerat sig i viktiga saker efteråt. Jag väljer att ta med ett citat till som belyser det så bra:

” Before the flight he was totally committed to his life as an astronaut. But as he floated outside Apollo 9 on his space walk 160 miles above the earth, he was overwhelmed by emotion. “I completely lost my identity as an American astronaut,” he says. “I felt a part of everyone and everything sweeping past me below.” Now he spends long hours at a Houston clinic for drug addicts, takes part in a volunteer telephone-counseling service for troubled youngsters, and is involved in a local chapter of practitioners of transcendental meditation.”

–          Om Rusty Schweickart, Apollo 9

(Hela artikeln finns här:  http://www.time.com/time/magazine/article/0,9171,878100-2,00.html#ixzz0p9Sh50Kc )

Jag har inte åkt med själv, men jag vet en sak. Det handlar om Identitet. Man släpper sina gamla identifikationer, med allt man hade där nere.  Man är mitt ute i Void. Men nu är det inte längre skrämmande utan det händer något annat. Därnere på jorden satt man fast i hierarkier. Hur ter sig detta nu, på månens baksida?

Är det verkligen det okända vi är rädda för?

Nej. Vi är rädda därför att vi – i våra dagliga liv – tror att vi är något mycket mindre än det vi faktiskt är. Det okända är känt, rädslan uppstår när vi glömt att det är känt. Rädsla uppstår när vi glömmer vad vi är, identifierar oss med något annat.

Härute i rymden finns ingen överhet som kontrollerar oss. OK, de kanske hörs över radion. Men de förbleknar inför en väldighet, som inte finns ”över” oss på något vis alls – utan vi ÄR den. Om antikrist ska drabba oss, är vi fria från det här ute. Vi har mod att vidga vår syn, så att vi SER det bräckliga käril vi tvingat ner oss själva i så effektivt att vi inte märkt det, och först nu ser vi hur bräckligt det är. Vi låter det spricka. I tusen bitar. Vi låter oss bli ETT med väldigheten.

Färden tillbaka ner till jorden kommer att bli en återfärd ner i vårt sinne (som nu ter sig som ett vansinne). Vi kommer att känna trycket öka; att det blir tyngre, tätare. Kvävande. Det kollektiva medvetandet som omger jorden pressar på, men vi inser att det vill till ett medvetet beslut från vår sida, om vi ska återfalla till våra bräckliga tidigare ”jag” igen – eller om vi ska fortsätta vara fria från det. På motsvarande vis vill det till att vi tillåter oss att vara öppna för intrycken som strömmar in här ute, i en bana runt månen, om vi vill ha denna upplevelse.

För visst går det att stänga det ute.

Visst går det att åka hit ut och likafullt sitta fast i sina jordiska band, och då får vi den upplevelsen – som inte skiljer sig från den som upplevs på jorden.

En del av oss kan aldrig någonsin släppa den falska identifikationen; det filter som vi ser världen genom. En del av oss är totalt identifierade med egot. De har något förtorkat i blicken.

Jag vill försöka komma fram till om det är den faktiska, fysiska resan i sig som utlöser det som beskrivs så euforiskt ovan, eller om vi i själva verket också måste göra en annan resa för att kunna uppleva det. Och om det i så fall ens är nödvändigt att tillhöra de försvinnande få som kvalificerar som astronauter.

Jag tror vi måste göra en inre resa. Det verkar som Rusty Schweickart som nämns här tror det också, eftersom han började med transcendental meditation efteråt.

När vi ser ner på Moder Jord, vad ser vi då? Allt vi någonsin har identifierat oss med finns där nere! Våra Liv! Hela karusellen med jobb, stress, familj, hopp, glädje och motgångar och rädslor finns långt, långt därnere. Men här ute finns bara en monumental Stillhet.

En stillhet som får oss att inse – om vi är öppna – att det går att låta det VARA.

Att rentav lösningen på alla problemen kan vara att låta problemen vara. Förstå språket rätt nu: Jag menar inte låta det vara i den bemärkelsen att strunta i det!

Det är den medvetna processen att se sin identifikation långt där nere, för att sedan tillåta sig att låta det vara. Det här är just den process som sker under meditation. Medvetet låter man allt vara som det ÄR.

Om du låter all vara som det är, vad är då DU? Försök att inte generera något svar på den frågan, med ditt intellekt!

Tillåt dig att inte veta. Så mycket lidande på jorden kommer ur det faktum att vi tror vi vet.

Att veta har blivit till att skaffa sig en mental bild, som gör att man kan skapa ett koncept, så att man kan sortera in sin vetskap någonstans. När vi har gjort detta tycker vi att vi vet.

Vi ser inte varandra. Vi ser våra egna mentala bilder av varandra. Vi projicerar våra bilder på andra.

Se till exempel de muslimska extremisterna (och jag vill hastigt påpeka att det finns verkligen kristna extremister också), som så övermåttan aggressivt anklagar den danske tecknaren för hädelse efter att han tecknat en karikatyr av profeten Mohammed. Som om Mohammed inte skulle stå över ett mänskligt litet skämt (och för den delen: Som om Mohammed inte skulle kunna ha sinne för humor!). Och ändå är Koranen bara ett långt aktstycke om inre frid och kontemplation, det handlar bara om att ödmjukt söka fridfulla vägar ut ur alla konflikter. Och det är Mohammeds budskap.

Men extremisterna projicerar sitt ego på Mohammed.

Bara för att de själva är arga tror de att Mohammed är arg – och de blir i själva verket hädare själva, eftersom de sänker sin Mohammed – och rentav Allah – ner till egots nivå.

Och det här tror jag Gamla Testamentet handlar om också. Det är inte Gud som skildras, utan mänskligt ego, projicerat på Gud.

Jag hade själv en mycket märklig upplevelse på 70-talet, som förmodligen har format hela mitt fortsatta liv. Jag lånade hem en bok från biblioteket om transcendental meditation. Jag blev mycket intresserad, men det stod uttryckligen i boken att man ALDRIG fick testa det här på eget initiativ, utan att man måste uppsöka en särskild vägledare som är kunnig i processen.

Men det sket jag i. Jag tänkte bara att ”man kan ju alltid bara sätta sig och låta allt vara som det är, det kan väl inte skada?”. Det hade jag bara så rätt i.

Det här är just precis vad t ex Adyashanti talar om idag: Att bara sätta sig och låta allt VARA!

Det jag gjorde var alltså INTE transcendental meditation.  Men det jag upplevde var att allt som hittills legat över mig som ett tungt sjok, bara släppte. Jag kom i kontakt med en inre urkraft, som bara var total frid. Jag höjde alla mina betyg i skolan. Allt i mitt liv gick rätt.

Utan att jag alls på något vis hade ”löst” något av de många problem jag hade med mig själv, utan allt det där var bara ovidkommande nu!

Med tiden bleknade effekten, och jag ”återinsjuknade”, men aldrig till samma nivå som jag var på innan. Jag tror inte jag ens hade levat idag om det inte varit för den här upplevelsen.

Jag tror faktiskt att jag hade ungefär samma upplevelse som astronauterna.

Jag gjorde en resa i mitt inre, tills jag kunde dölja mig själv (mitt ego-själv) bakom min tumme. Det är sedan dess helt uppenbart för mig att jag inte är min hjärna eller min kropp. Har man nått (snuddat vid räcker) tankens källa, då står detta fulkomligt klart. Och man kan ALDRIG bevisa det för någon. Aldrig. Det är omöjligt.

Vad som sker när man upplever sådant här, är att man ser sin egen mentala box. Och när man gör det, spricker den i tusen bitar.

När man sedan ska bevisa det, är det inför folk som fortfarande sitter i sina mentala boxar, som de är identifierade med. Allt jag säger genererar mentala bilder för dem som de förpassar i något fack, eller de ska ”titta på det här senare nån gång”. Det enda de kan ta emot är information som relaterar till något de redan vet, och som de förkastar eller acceptera. De är databaser, fungerar bara utifrån de data som finns lagrat. De fattar inte. Men det hade jag inte heller gjort.

För när jag aldrig hade haft en sån här upplevelse, var jag HELT övertygad om att jag hade 100% koll, och att det inte fanns något som jag – med denna koll – inte kunde vara medveten om.

Det enda jag kunde erkänna var att det kanske fanns sådant som översteg min intelligens. Men det är en bragd för de flesta, eftersom det är mycket svårt att inse att man inte är ”intelligent” nog! Men intelligens är bara förmåga att urskilja, förkasta och acceptera ting – att  relatera data – inom en ram, inom ett framework! Inom en mental box.

Och det finns en helt annan dimension av intelligens.

I stället för att stånga pannan blodig i sina försök att tänka ännu mera komplicerat – varför inte låta det VARA, och därmed nå Tankens Källa? Vi förväxlar intelligens med tanke! Men det är få genidrag som kommer som resultatet av mödosamma tankeprocesser – de kommer snarare ur tomma intet, som glimrande insikter. Ur en stillhet, och ju mer stillhet desto klarare insikt.

Tankens källa ligger på en högre frekvens än det materiella universum. En högre frekvens än den som är mätbar med dagens vetenskap. Den ligger högre än det frekvensspektrum inom vilken den synliga världen existerar.

Alla våra repetitiva tankar, och sådant som vrede, stress och rädsla – ligger på en lägre frekvens än tankens källa.

Buddhister som mediterar djupt och når en djup stillhet, talar om en kosmisk ton. De förnimmer den inom sig, ett subtilt ”OOOOOOOOOOOOOMMMMMMMMM”.

Vad är detta? Varför existerar det?

The breeze at dawn has secrets to tell you.
Don’t go back to sleep.
You must ask for what you really want.
Don’t go back to sleep.
People are going back and forth across the doorsill
where the two worlds touch.
The door is round and open.
Don’t go back to sleep.

– Jalal al-din Rumi (1207-1273)

Rumi talar om två världar. Det är formens värld, det som vi upplever som det materiella universum. Och så är det något annat. En dimension till. Har man vaknat till och upplevt den, om än som en nanosekundlång glimt bara, är det svårt att somna om igen.

Jag avslutar med ett citat till, som jag tycker är lysande:

“Only that day dawns to which we are awake.”

-Thoreau