Month: October 2010

(Jag har inte läst boken som bilden ovan refererar till (däremot länkas till en video av författaren). Jag la in bilden här för att den är vacker, och därför att den kan inspirera folk att skriva rymdoperor…)

Det finns en fantastisk lektion i överlevnad, en övning helt enkelt, som jag var med om för många år sedan men kommer att minnas för alltid. Det sägs vara NASA som skapade den, vet inte om det stämmer men det spelar mindre roll.

Du presenteras inför ett scenario, där du och ett antal andra beger er långt ut på havet i en lustjakt. Allt ser bra ut tills en brand utbryter ombord. Skepparen och besättningen – de enda som har något sånär sjövana – omkommer under släckningsarbetet.

Inte nog med det, båten sjunker sakta och alla överlevande måste ta plats i livbåten. Där är det ont om plats, och det är dessutom ont om tid; ni måste skyndsamt bestämma er för vad som behöver tas med på båten, och uppgiften är att från ett överlevnadsperspektiv rangordna viktigheten hos ett antal föremål. Någon skrev ner det och det ser ut så här:

1: En sextant

2: En rakspegel

3: Moskitnät

4: Några paket av arméns frystorkade matportioner

5: Ca 20 liter vatten i dunkar

6: Kartor (sjökort) över Stilla Havet

7: Flytande sittdynor

8: Ca 8 liter olja

9: En liten transistorradio

10: Några kvadratmeter genomskinlig plast

11: Något medel som avskräcker hajar

12: Halvannan pava rom

13: Ca 3 meter rep av nylon

14: 2 kartonger chokladkakor

15: Ett enkelt fiske-set

För övrigt har ni några fempundssedlar, några paket cigarretter och några paket tändstickor…

Ni har också klart för er att ni befinner er ca 1000 sjömil från land (i Stilla Havet)

Så, hur rankar ni prylarna?

För den som vill fundera på det här själv, sluta läsa här. Jag kommer snart att avslöja det. Övningen finns – så klart – på nätet här:  http://www.training-manager.co.uk/documents/TMSS-LostatSeaExercise.pdf

När du ändå är igång: kolla upp denna länk med Steven Norquist. Eller du kan vänta med att se det. Den här mannen är rätt speciell:

http://www.nevernothere.com/steven-norquist-sig

Vadå? Hur jag lyckades med övningen? Hmmm…

Till mitt försvar ska nämnas att jag begrep att vattnet är viktigt.

Matportionerna och chokladen förtjänar också hög ranking, det är ganska uppenbart. Frågan är bara vad som ska in på första plats. Det man väljer om ENDAST ETT av föremålen får tas med.

Det gäller att verkligen SE situationen. Att SE den verklighet som råder, så här pass långt ute i havet, utlämnad åt elementen. Men förmodligen kommer det val du gör att säga något om dig själv: Är du en person som alltid vill fixa alla problem själv? Eller är du en person som söker hjälp? Kan du ens tänka dig att söka hjälp för någonting alls?

Vad gör du i första hand?

OK, när jag konfronterade övningen var jag en självfixare. ALLT i mitt universum utgick från premissen ”det här klarar jag själv”, och jag satte sextanten som nummer 1. Utan att ens veta hur en sådan mackapär fungerar (men jag trodde att jag visste).

Men det är rakspegeln som ska in på första plats. Tvåa kommer oljan. Viktigare än vattnet och maten. Oljan kan hällas ut på vattnet, antändas med tändstickorna och fempundssedlarna, för att påkalla uppmärksamhet från något flygplan. Och visst, båten kan brinna upp den med – det är en risk! Och solen kan gå i moln så spegeln blir värdelös! Men dessa argument faller ändå inför verkligheten:

Detta är din chans, du måste lita på försynen nu, annars är du rökt.

Men det ser man inte om man är en person som resonerar: ”Om inte jag kan fixa det här, så dör jag!”

Att ens ta in i min tankevärld att mina chanser är förbannat små; att ENDA HOPPET är att påkalla uppmärksamhet från något flygplan (något borde sändas ut mycket snart för att spana!) – var otänkbart för mig.

Att postulera mig själv som beroende av något, i synnerhet försynen, var mer än jag kunde klara av!

Egot måste alltid ha säkerhet. Även om säkerheten är fullkomligt vansinnig.

Även  om det kan demonstreras att säkerheten är en illusion, att det inte är mer än sanden för strutshuvudet, så väljer egot det ändå med furiöst ursinne –  bara det tillåter ett uppskjutande av det grymma ödet, bara det ger en respit från avgörandet.

Egot vägrar konsekvent att ta ansvar över situationen. Avgörandet är alltid någon annanstans, i tid och i rum! Avgörandet MÅSTE alltid vara nån annanstans! Därför serverades gratis champagne under slagsida medan Titanic sjönk. Inte för att det var sista glaset, utan mera för att det var sista gången man lever efter illusionen att avgörandet är någon annanstans i tid och rum.

Det finns utan tvivel djupare dimensioner i det här. Exemplet säger så mycket om våra betingelser, de doktriner vi vuxit upp med. Kommer du från en vetenskaplig bakgrund eller en religiös? Jag påstår inte att det är så enkelt att personer som brukar be till högre makter lättare ser rakspegeln än en som litar till vetenskapliga landvinningar – undantag finns gudskelov alltid.

Kan man säga att det ”råder en iskall verklighet därute”, utan att i detsamma skapa denna verklighet? Är verkligheten som upplevs bara ett resultat av det man hittills byggt upp, genom vana och doktrin, genom medgångar och motgångar. Genom reaktioner på det och det?

Kan någon egentligen uttala sig om det RENA ofärgade verkligheten? Kan någon addressera denna verklighet direkt?

Det beror kanske på om du är en person som fixar det själv? Definitionen blir det viktiga, inte sanningen. Men du tror det är sanningen. Nej, du vet! Du vill distansera dig från “troende”. Du presenterar “fakta”!

…all philosophy is pseudo-philosophy

and all science is pseudo-science because, as a precondition of their very

existence, they accept the make-believe reality of the dreamstate as real

reality. And erect their systems of knowledge on that baseless basis.

-Jed McKenna

Man kan aldrig göra detta, så att någon annan begriper. Verkligheten måste direktupplevas.

Man kan däremot försöka skapa en bubbla att fånga andra i, skapa en verklighet inom denna bubbla som folk tror är den faktiska, rena verkligheten! Det går att skapa en virtuell värld inom en sannare värld, och totalt identifiera sig i denna, så till den grad att den sannare världen utanför upphör att existera. Sedan är det nästan omöjligt att få den här personen att se den sannare verkligheten – han kommer hela tiden att projicera något annat: ”Jag är inte vilsen – dom där borta (inom samma bubbla!) däremot…!”. Han kommer alltid att skjuta upp sitt seende: Han ska ”ta itu med det någon gång, men…inte nu”.  Alltid inte nu. Alltid inte här.

Och så somnar han om fast han tror han vaknar.

Det här är identifikationens kraft. Du skapar din verklighet. Universum är en ”experience machine”, som Kim Michaels säger.

Och egots drift att överleva skyr inga medel…

Det värsta är att egot inte är självständigt, utan det bygger sitt  ”ego” på andra. ”Bättre än” andra, ”mäktigare än” andra….osv. Egot parasiterar på andra, stjäl energi. Egot definierar sig själv genom andra.

Anta att du och ett antal andra lever fånga i en virtuell värld utan att veta om det. Men så börjar du och några till att se igenom falsariet, revan i himmelsduken. Skulle ni ostört få hålla på med era avslöjanden?

Växande skaror av människor börjar ansluta sig till er; ni ser att ni levat i en bubbla!

Men andra skaror börjar samtidigt bygga upp en motpropaganda – bevis för att bubblan är den enda sanna verkligheten, de förlöjligar och förföljer de här ”aktivisterna” eller vad de ska kallas, faktum är att de håller på med samhällsfarlig verksamhet som måste stoppas. De har identifierat sig totalt i bubblan och är oförmögna till annat – därför är din ”sanningsverksamhet” ett direkt hot mot deras liv! De lever i mörker, som vampyrer! Du får fan inte komma och lysa upp!

I motpropagandan ingår även att skildra ”uppvaknandet” som något som man bör undvika, som något farligt, som något som skulle kosta dig all glädje, all kärlek till nära och kära – kort sagt Livet. De skapar en alternativ väg, som verkar vara den riktiga men som tillåter fortsatt mörker, helst förstärker det.

Jag använde övningen om rakspegeln som modell för en mera generell verklighet. Är vi inte alla överlag utsatta mitt i elementens raseri på en livbåt? Hur många av oss har tagit med oss det vi verkligen behöver? Och: Hur många bedyrar uppgivet, genom sediment av dold bitterhet:

Det kommer inget flygplan.

…varpå de utgår från detta statement, bygger upp hela sin världsbild på det.

Hoppet om något kommande flygplan försvinner helt, glöms bort totalt.

I stället för rakspeglar har vi med oss elektroniska gimmickar som ger oss distraktion från verkligheten! Varenda millisekund av vår uppmärksamhet är fångad, och bara få av oss vågar konfrontera hur rädda vi är för nuet. Vi vägrar se vår situation.

Steven Norquist är en person för vilken det inte kommer något flygplan. Han kallar det uppvaknande att konfrontera en verklighet där det är uteslutet att ett flygplan kommer. Således varnar han för det han vill säga (Se videon på egen risk. (nej, det är inte videon du ser här nere, förra länken alltså)). På något märkligt vis hajar man ändå till, men på grund av det han inte säger.

Det finns två typer av andliga lärare: De för vilka ett flygplan kan komma och de för vilka ett flygplan inte kan komma.

Många av dem säljer rakspeglar, men få fattar hur de ska användas…

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=5O5TJFw2CXc]

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=8uvavCc2lTo&feature=related]

Det vaknande ögat öppnades, sedan jag slutat drömma om uppvaknandet

Den som öppnar är utanför om vi dömt oss så

Vem går där med nycklarna

Till cellerna,

som vi dömt oss – drömt oss – att hållas i

Många sitter här så länge

Många många år

Många många många livstider

 

För länge

 

Och ändå, det är bara att gå

Han står där med nycklarna

När du slutat drömma

Om friheten

 

Det är bara att gå

Har han ens några nycklar,

var det olåst  hela denna tid?

 

Kan du ta det?

Eller jagar du iväg befriaren?

 

Du är nyckelmannen

Vill du gå eller ha en giltig orsak

Till fångenskapen,

 

Till all denna tid, förslösad!

 

Vill du hålla domen vid liv,

Har domen ett värde

Större än friheten

 

Är det drömmen som är domen?

 

Och du din egen domare, så mycket hårdare

Än dessa cellväggar,

som begränsar din sikt

 

Du river ut dina ögon!

För att slippa se mera

 

Dina ögon rullar runt på cellgolvet,

Bland kackerlackor och damm

 

Men de söker, som målsökande missiler

In sig, tills de glor storögt på dig

 

Vem ser den ögonlöse?

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=IZqAnIp5dMQ&feature=player_embedded]
Det sägs att astronauter som lämnat Moder Jord aldrig blir desamma igen.

De har sett henne som en liten blå boll, allt mindre. De har cirklat ensamma i en kapsel på månens baksida (höjden av ensamhet?). De har kunnat dölja hela världen bakom sin tumme.

”I was overwhelmed by the certainty that what I was witnessing was part of the universality of God.”

–          Charles Duke, Apollo 16

“You don’t look down at the world as an American but as a human being.”

–          Tom Stafford, Gemini 6, 9 and Apollo 1

De flesta av dem har engagerat sig i viktiga saker efteråt. Jag väljer att ta med ett citat till som belyser det så bra:

” Before the flight he was totally committed to his life as an astronaut. But as he floated outside Apollo 9 on his space walk 160 miles above the earth, he was overwhelmed by emotion. “I completely lost my identity as an American astronaut,” he says. “I felt a part of everyone and everything sweeping past me below.” Now he spends long hours at a Houston clinic for drug addicts, takes part in a volunteer telephone-counseling service for troubled youngsters, and is involved in a local chapter of practitioners of transcendental meditation.”

–          Om Rusty Schweickart, Apollo 9

(Hela artikeln finns här:  http://www.time.com/time/magazine/article/0,9171,878100-2,00.html#ixzz0p9Sh50Kc )

Jag har inte åkt med själv, men jag vet en sak. Det handlar om Identitet. Man släpper sina gamla identifikationer, med allt man hade där nere.  Man är mitt ute i Void. Men nu är det inte längre skrämmande utan det händer något annat. Därnere på jorden satt man fast i hierarkier. Hur ter sig detta nu, på månens baksida?

Är det verkligen det okända vi är rädda för?

Nej. Vi är rädda därför att vi – i våra dagliga liv – tror att vi är något mycket mindre än det vi faktiskt är. Det okända är känt, rädslan uppstår när vi glömt att det är känt. Rädsla uppstår när vi glömmer vad vi är, identifierar oss med något annat.

Härute i rymden finns ingen överhet som kontrollerar oss. OK, de kanske hörs över radion. Men de förbleknar inför en väldighet, som inte finns ”över” oss på något vis alls – utan vi ÄR den. Om antikrist ska drabba oss, är vi fria från det här ute. Vi har mod att vidga vår syn, så att vi SER det bräckliga käril vi tvingat ner oss själva i så effektivt att vi inte märkt det, och först nu ser vi hur bräckligt det är. Vi låter det spricka. I tusen bitar. Vi låter oss bli ETT med väldigheten.

Färden tillbaka ner till jorden kommer att bli en återfärd ner i vårt sinne (som nu ter sig som ett vansinne). Vi kommer att känna trycket öka; att det blir tyngre, tätare. Kvävande. Det kollektiva medvetandet som omger jorden pressar på, men vi inser att det vill till ett medvetet beslut från vår sida, om vi ska återfalla till våra bräckliga tidigare ”jag” igen – eller om vi ska fortsätta vara fria från det. På motsvarande vis vill det till att vi tillåter oss att vara öppna för intrycken som strömmar in här ute, i en bana runt månen, om vi vill ha denna upplevelse.

För visst går det att stänga det ute.

Visst går det att åka hit ut och likafullt sitta fast i sina jordiska band, och då får vi den upplevelsen – som inte skiljer sig från den som upplevs på jorden.

En del av oss kan aldrig någonsin släppa den falska identifikationen; det filter som vi ser världen genom. En del av oss är totalt identifierade med egot. De har något förtorkat i blicken.

Jag vill försöka komma fram till om det är den faktiska, fysiska resan i sig som utlöser det som beskrivs så euforiskt ovan, eller om vi i själva verket också måste göra en annan resa för att kunna uppleva det. Och om det i så fall ens är nödvändigt att tillhöra de försvinnande få som kvalificerar som astronauter.

Jag tror vi måste göra en inre resa. Det verkar som Rusty Schweickart som nämns här tror det också, eftersom han började med transcendental meditation efteråt.

När vi ser ner på Moder Jord, vad ser vi då? Allt vi någonsin har identifierat oss med finns där nere! Våra Liv! Hela karusellen med jobb, stress, familj, hopp, glädje och motgångar och rädslor finns långt, långt därnere. Men här ute finns bara en monumental Stillhet.

En stillhet som får oss att inse – om vi är öppna – att det går att låta det VARA.

Att rentav lösningen på alla problemen kan vara att låta problemen vara. Förstå språket rätt nu: Jag menar inte låta det vara i den bemärkelsen att strunta i det!

Det är den medvetna processen att se sin identifikation långt där nere, för att sedan tillåta sig att låta det vara. Det här är just den process som sker under meditation. Medvetet låter man allt vara som det ÄR.

Om du låter all vara som det är, vad är då DU? Försök att inte generera något svar på den frågan, med ditt intellekt!

Tillåt dig att inte veta. Så mycket lidande på jorden kommer ur det faktum att vi tror vi vet.

Att veta har blivit till att skaffa sig en mental bild, som gör att man kan skapa ett koncept, så att man kan sortera in sin vetskap någonstans. När vi har gjort detta tycker vi att vi vet.

Vi ser inte varandra. Vi ser våra egna mentala bilder av varandra. Vi projicerar våra bilder på andra.

Se till exempel de muslimska extremisterna (och jag vill hastigt påpeka att det finns verkligen kristna extremister också), som så övermåttan aggressivt anklagar den danske tecknaren för hädelse efter att han tecknat en karikatyr av profeten Mohammed. Som om Mohammed inte skulle stå över ett mänskligt litet skämt (och för den delen: Som om Mohammed inte skulle kunna ha sinne för humor!). Och ändå är Koranen bara ett långt aktstycke om inre frid och kontemplation, det handlar bara om att ödmjukt söka fridfulla vägar ut ur alla konflikter. Och det är Mohammeds budskap.

Men extremisterna projicerar sitt ego på Mohammed.

Bara för att de själva är arga tror de att Mohammed är arg – och de blir i själva verket hädare själva, eftersom de sänker sin Mohammed – och rentav Allah – ner till egots nivå.

Och det här tror jag Gamla Testamentet handlar om också. Det är inte Gud som skildras, utan mänskligt ego, projicerat på Gud.

Jag hade själv en mycket märklig upplevelse på 70-talet, som förmodligen har format hela mitt fortsatta liv. Jag lånade hem en bok från biblioteket om transcendental meditation. Jag blev mycket intresserad, men det stod uttryckligen i boken att man ALDRIG fick testa det här på eget initiativ, utan att man måste uppsöka en särskild vägledare som är kunnig i processen.

Men det sket jag i. Jag tänkte bara att ”man kan ju alltid bara sätta sig och låta allt vara som det är, det kan väl inte skada?”. Det hade jag bara så rätt i.

Det här är just precis vad t ex Adyashanti talar om idag: Att bara sätta sig och låta allt VARA!

Det jag gjorde var alltså INTE transcendental meditation.  Men det jag upplevde var att allt som hittills legat över mig som ett tungt sjok, bara släppte. Jag kom i kontakt med en inre urkraft, som bara var total frid. Jag höjde alla mina betyg i skolan. Allt i mitt liv gick rätt.

Utan att jag alls på något vis hade ”löst” något av de många problem jag hade med mig själv, utan allt det där var bara ovidkommande nu!

Med tiden bleknade effekten, och jag ”återinsjuknade”, men aldrig till samma nivå som jag var på innan. Jag tror inte jag ens hade levat idag om det inte varit för den här upplevelsen.

Jag tror faktiskt att jag hade ungefär samma upplevelse som astronauterna.

Jag gjorde en resa i mitt inre, tills jag kunde dölja mig själv (mitt ego-själv) bakom min tumme. Det är sedan dess helt uppenbart för mig att jag inte är min hjärna eller min kropp. Har man nått (snuddat vid räcker) tankens källa, då står detta fulkomligt klart. Och man kan ALDRIG bevisa det för någon. Aldrig. Det är omöjligt.

Vad som sker när man upplever sådant här, är att man ser sin egen mentala box. Och när man gör det, spricker den i tusen bitar.

När man sedan ska bevisa det, är det inför folk som fortfarande sitter i sina mentala boxar, som de är identifierade med. Allt jag säger genererar mentala bilder för dem som de förpassar i något fack, eller de ska ”titta på det här senare nån gång”. Det enda de kan ta emot är information som relaterar till något de redan vet, och som de förkastar eller acceptera. De är databaser, fungerar bara utifrån de data som finns lagrat. De fattar inte. Men det hade jag inte heller gjort.

För när jag aldrig hade haft en sån här upplevelse, var jag HELT övertygad om att jag hade 100% koll, och att det inte fanns något som jag – med denna koll – inte kunde vara medveten om.

Det enda jag kunde erkänna var att det kanske fanns sådant som översteg min intelligens. Men det är en bragd för de flesta, eftersom det är mycket svårt att inse att man inte är ”intelligent” nog! Men intelligens är bara förmåga att urskilja, förkasta och acceptera ting – att  relatera data – inom en ram, inom ett framework! Inom en mental box.

Och det finns en helt annan dimension av intelligens.

I stället för att stånga pannan blodig i sina försök att tänka ännu mera komplicerat – varför inte låta det VARA, och därmed nå Tankens Källa? Vi förväxlar intelligens med tanke! Men det är få genidrag som kommer som resultatet av mödosamma tankeprocesser – de kommer snarare ur tomma intet, som glimrande insikter. Ur en stillhet, och ju mer stillhet desto klarare insikt.

Tankens källa ligger på en högre frekvens än det materiella universum. En högre frekvens än den som är mätbar med dagens vetenskap. Den ligger högre än det frekvensspektrum inom vilken den synliga världen existerar.

Alla våra repetitiva tankar, och sådant som vrede, stress och rädsla – ligger på en lägre frekvens än tankens källa.

Buddhister som mediterar djupt och når en djup stillhet, talar om en kosmisk ton. De förnimmer den inom sig, ett subtilt ”OOOOOOOOOOOOOMMMMMMMMM”.

Vad är detta? Varför existerar det?

The breeze at dawn has secrets to tell you.
Don’t go back to sleep.
You must ask for what you really want.
Don’t go back to sleep.
People are going back and forth across the doorsill
where the two worlds touch.
The door is round and open.
Don’t go back to sleep.

– Jalal al-din Rumi (1207-1273)

Rumi talar om två världar. Det är formens värld, det som vi upplever som det materiella universum. Och så är det något annat. En dimension till. Har man vaknat till och upplevt den, om än som en nanosekundlång glimt bara, är det svårt att somna om igen.

Jag avslutar med ett citat till, som jag tycker är lysande:

“Only that day dawns to which we are awake.”

-Thoreau