Vår medbloggare, tillika författare, Lennart Svensson har gjort det igen. Förra gången det begav sig skrev jag om hans Antropolis; denna gång är det Till Smaragdeburg som tilldrager sig intresse.
Den här boken är inte särskilt tjock, ca 130 sidor, men den kan ta tid att läsa. Inte för att den är svårläst – vilket den definitivt inte är – utan för att den väcker tankar till liv, som gör att man sitter och funderar, kanske drömmer sig bort ett tag, för att sedan återgå till handlingen, som torde beskrivas som en resa. En livsresa om man så vill, som förefaller geografisk, men det är bara en imaginär struktur; resan är en inre resa genom ideologier, filosofier, vetenskap, roller, rädslor, milstolpar, identifikationer, avgrunder – kort sagt genom livet som det kan te sig för en sökare. Huvudpersonen Pilgrim fattar tag i sin vandringsstav och beger sig iväg mot Sanningen (?) – ett till synes fjärran, mytiskt Smaragdeburg – och stöter på sin väg till detta mål (som även innefattar en ruggig avstickare till Helvetet och dödsriket) på karaktärer alltifrån regelrätta kufar till intellektuella tungviktare och rentav andliga vägvisare. Många av dessa karaktärer betecknar typiska livsåskådningar/livslögner (de kan heta t ex ”Cyniker”, ”Sentimental”), medan andra är mer utarbetade och har förebilder i verkligheten; den som tycker sig klura ut vilka kända gestalter som gömmer sig bakom de spetsfundiga namnen torde sedan läsa författarens efterord där ”facit” ges – så inga namn nämnda här – jag har ju inte utfärdat någon spoilervarning! Själv lärde jag mig en hel del nytt av den här boken, samtidigt som jag fick lust att kolla upp både det ena och det andra, helt enkelt läsa vidare.
Det hela framförs på ett språk som i mångt och mycket liknar språket i Antropolis – jag beskrev en lättsamhet i framförandet som jag återfinner här. Och här blir det också (som jag upplever det) meditativt, understundom drömskt, men det är alltid optimistiskt. Och det bjuder ändå på ett läsmotstånd för den som finner det. Man kan se boken som en guide, där man följer en rutt, och där de flesta av tillvarons komplexiteter utpekas kristallklart utan att det gås in i det – då hade denna bok sannolikt blivit väldigt tjock! Men bara för att författaren aldrig fastnar någonstans betyder det inte att han tar lätt på saker och ting – snarare att han har en intuitiv känsla för vad som verkligen är väsentligt. Han har kommit över mycket av sådant som de flesta av oss är totalt identifierade i. Det finns ett slags mystisk grundtrygghet i den här historien – som om han redan är i Smaragdeburg. Han är i nuet, och har sedan länge insett – fast kanske bara undermedvetet – att det ÄR ingen resa – det bara ÄR! Det handlar bara om att släppa allt straggel och strul, släppa allt som verkar ”viktigt”, all konflikt, all oro.
Som när han mot slutet nämner en man som har funnit en labyrint, och som säger att han ska gå in och söka mitten, varpå huvudpersonen Pilgrim säger.
”Dåre! Vet du inte att mitten är du själv…?”
Svaret blir ”Nej”. Och han måste få gå. Vi har fri vilja. Vi har t o m fri vilja att inte ha fri vilja. Man måste själv komma till insikt att man inte behöver gå någonstans för att finna sig själv.
Smaragdeburg är mitten av dig själv.