Mellan Stationerna

Anders, jag har läst igenom…
Vi måste se en helhet i bilden, när det handlar om frågan om vår existens. Det finns makthierarkier som bygger sin verksamhet på grundantaganden som de beslutat är SANNA. Det betyder inte att de är intresserade av den faktiska sanningen.
Vi kan se två sidor med rot i Descartes dualism – kroppen och själen som två väsensskilda storheter – som idag utmynnat i den materialistiska kontra den andliga livsåskådningen. Eller den objektiva versus den subjektiva verkligheten.

Den materialistiska sidan utgår från två saker: hjärnan och evolutionen. Hjärnan producerar medvetande. Och Metzingers böcker verkar inom samma ram. Neorovetenskapen, på vilken sida står den? Det beror alldeles på vem som finansierar den.

Vad vet vi om dessa tjocka böcker som skrivs, detta skapande av allt djupare komplexitet? Tjänar det bara till att befästa positionen hos ett ledarskikt som tycks bemästra denna komplexitet och därmed vara herrar över oss andra?

Vi måste vara vaksamma inför yttrande som detta:
“En fördel med just Metzingers tänkande är också att det är djupt förankrat i den snabbt framåtskridande neurovetenskap som gör att vi idag kan ersätta mycket av vårt gissande och troende om hur hjärnan producerar medvetande med beprövade kunskaper.”

Här utgår författaren blint från att det finns ett FAKTISKT VETANDE. Men det är vid närmare studium bara “mainstream science”, som har makt nog att framhålla sig självt som Det Rådande.
Egentligen är det helt enkelt en av två sidor, som befinner sig i konflikt. Det råder konflikt mellan den objektiva versus den subjektiva verkligheten. Om konflikten går överstyr söker den ena utplåna den andra, om vi lyckas införa en balans finns det hopp.

Endast du själv kan veta vad du är. Och det är inte att veta, utan att uppleva.
För vem annars, skulle du vara du? Kan du se att det finns ett intresse av att passivisera individen? Du kan aldrig göra ett koncept av dig själv.