(Följande kan ses som en allegorisk betraktelse över tingens oordning. Det ser mörkt ut i början, men misströsta icke, ty det ordnar upp sig mot slutet! )
Det hände sig att Vergilius kom och väckte mig mitt i natten. Han gav mig inte mycket tid, och han ville inte förklara. Jag måste med, jag visste inte vart, men hann inte fundera på det så länge.
Med tankens snabbhet fördes jag till en annan galax, till landet Kamahaw där nöden var stor. Folket led helvetets alla kval, och så svårt var det att dess like inte kan jämföras med något som hittills existerat hos oss på jorden. Här fanns ingen kärlek, alla slöt sig inom sina skal. Här rådde terror. Här var mörkt, kallt och hårt.
Stort ve, utbrast Vergilius uppgivet, över denna gudsförgätna plats med dess duperade och förslavade inbyggare, som alla är övervakade varje sekund och hålls i konstant terror där alla deras inre larmklockor gör dem döva och alla deras skräcksyner gör dem blinda!
Han visade mig därpå en märklig byggnad, som han sa att folket inte såg, och inte heller dess förtryckare. Bara vi kunde se den, eftersom vi inte var del av de mörka energier som rådde här.
Det var en gigantisk pyramid, byggd över hela landet.
Man kan säga att den är imaginär, sa Vergilius, Men det gör den inte mindre verklig…
Han pekade uppåt; högt däruppe kunde man se – och den kunde alla se – en svart punkt högt upp i himlavalvet, det var pyramidens topp, en svart sol som existerade jämte den riktiga, men som – Vergilius gav mig en svårmodig blick när han sa det – själv vill vara den riktiga.
Den riktiga solen var nästan helt glömd, därför att folket såg den aldrig. Det var som om till och med vädret hade anpassat sig till den kollektiva misären, och tunga svarta moln tyngde ständigt himlavalvet. Det regnade alltid, ett ledsamt sotfyllt regn.
Allt mörker hålls på plats av dem själva, sa Vergilius. Endast de själva kan lösa det.
Det var faktiskt åratal sedan den riktiga solen hade varit synlig. De äldsta mindes den, men de yngre generationerna hade aldrig sett den. All litteratur där solen omtalades eller avbildades hade samlats in och bränts. Om någon av de äldre nämnde solen, föll han ihop död inom några minuter.
Trots detta gick det inte att helt utrota minnet av solen. Vergilius undervisade mig:
För en tid sedan – innan det blev så här – rådde en vild debatt om det var den sanna ljusa solen eller den mörka antisolen som var den riktiga. Det började breda ut sig en uppfattning att det var den svarta solen som genererade det ljus som trots allt fanns. ”Solsidan” i den vetenskapliga debatten hävdade berättigat tvivel över hur något svart kunde generera ljus, men det besvarades med att den ljusa solen ju generade något som var mindre ljust än den själv – på samma sätt kunde en svart sol generera något mindre svart än den själv – alltså det grådaskiga ljus som rådde i landet.
Det verkade helt absurt i början! Men ett maktspel finansierat av rika aktörer, fick det att verka alltmer logiskt, i linje med att den riktiga solen syntes till alltmer sällan. Antisol-anhängarna blev allt aggressivare, och den svarta solen var närvarande jämt, den var uppenbar och kunde ses av alla, vilket gav Antisol ett retoriskt övertag i alla debatter. Faktum är att antisol drev på en förkrossande kampanj varvid man lyckades bevisa att den svarta solen var den riktiga solen.
Slutligen hävdades sturskt att det var 99.9999% säkert att den riktiga solen inte existerade överhuvudtaget, och till sist löstes sista unset av tvivel med våld. Antisols farligaste motståndare likviderades i tysthet och man kvävde all information om saken.
Antisol tog makten i hela landet. Det visade sig att det som verkade vara bara en vetenskaplig gruppering hade, som ett fåtal anat, en helt annan drivkraft.
De vita solkyrkorna målades om till svarta antisolkyrkor. De vitklädda solprästerna rev unisont av sig sina kappor och de bar svarta kappor under!
Nu måste alla dessutom börja avguda den svarta solen. Ett kontrollsystem skapades. Alla poeter och konstnärer måste hädanefter lovorda och dyrka den svarta solen och de fick inte skriva om något annat. Deras alster lästes upp av de numera svartklädda prästerna. Det ansågs nu som hädelse att ens nämna den sanna solen och det straffades undantagslöst med döden.
Människorna tvingades varje söndag till de svarta kyrkorna. I dessa oheliga antisoltjänster offrades människor, som ryckts ut ur skarorna eller samlats upp bland de som vägrat infinna sig. De offrades till de församlades fasa, medan hatramsor mot den ljusa solen rabblades. De församlade tvingades sedan att dricka de offrades blod, som en ‘svart nattvard’.
”Men varför?? Vad är meningen??”, utbrast jag i bestörtning! Vergilius fortsatte att undervisa:
Det är en gång på det viset i detta kosmos, att vi har fri vilja. Det betyder att vi har fri vilja också att gå emot Naturen och Livet självt. Ett sådant beslut betyder emellertid att man ställer sig utanför Livets flöde, och man ser sig tvungen att ta för sig med våld, försvara och stjäla.Man lämnar det Absoluta. Man går in det relativa.
Lever man å andra sidan i det Absoluta lever man i Livets flöde, man behöver inte ta för sig med våld och försvara, Livet tar hand om dig. Du har allt du behöver inom dig, och behöver inte ständigt jaga något utanför dig, eller kontrollera din omgivning. Detta riktiga tillstånd, detta sanna grundtillstånd, minns vi djupt i vårt inre – allihopa. Med en del arbete med oss själva, och om vi öppnar oss, kan vi komma åt dessa minnen igen.Men ingen kan leva utan att ta emot det kosmiska Livsflödet. Det är därifrån vi får vår livsenergi.
De flesta har bara delvis stängt av flödet. De har fortfarande en öppning för det. De är inte totalt identifierade med det relativa, och det betyder att de kan leva mera självständigt än de som är helt identifierade. Även antisolprästerna måste ta emot detta flöde. Men samtidigt har de gjort sig oemotttagliga för det. Livets flöde i dess rena form har för hög vibration. Vad de måste göra är då att stjäla flöde från andra människor.
Det är därför det finns ett behov av att hålla andra människor under kontroll.
Det rena flödet är för högt för dem, därför måste de sänka vibrationen, och det görs genom att framkalla skräck, vrede, ångest och konflikt hos andra människor, all form av negativ tanke och emotion. Negativa energier. Allt sådant göder besten.De behöver det Goda, men det Goda måste förfulas innan de kan ta emot det. Därför är ondskan aldrig självständig, utan beroende av det som den förbannar. Ondskan är en parasit. Antisol är samtidigt beroende av solen. Men ondskan vill ge intryck av att vara självständig. Den vill skapa bilden av sig själv som inte bara självständig, utan rentav ett bättre alternativ än det sanna! Den vill bevisa att det sanna är falskt. Att lögnen är sanning.
”Men jag fattar inte. Hur kan de gå iland med det? Det är ju så uppenbart fel!!”
Det är möjligt i den relativa världen! Bara i den relativa världen kan något falskt fås att förefalla sant, genom att ställas i kontrast mot något som är mindre sant – och med lite extra självbedrägeri kan det fås att förefalla absolut sant! Vi har lämnat det Absoluta men tror vi kan fixa det ändå, vi kompenserar genom att ha rätt. Vi skapar en lägre version av sanning, men vill inte erkänna att den är lägre! Det är ett högmod här, som gör oss blinda.
”Vadå oss? Dom menar du väl! De där asen!!!”
Tänk efter nu. Om de kan göra dig arg eller rädd, om de kan få dig att engagera dig i ett drama för att krossa dem, så göder du besten. Du ger liv åt dem. Du sänker din energi till deras vibration, och då kan de ta emot den. Därför ska du aldrig besvara våld med våld. Ditt våld blir deras livsenergi. Det finns inga onda och goda människor. Det är den relativa världen som förblindar oss med sin dualism.
Du ser, det är när du har identifierat dig i den relativa världen som det är möjligt att begå det fel du säger är så uppenbart. All konflikt befäster din identitet i den relativa världen. Men din sanna identitet är i den absoluta världen. Det är lätt att glömma det.
Vergilius beskrev nu pyramiden, som var trappstegsvis uppdelad i trettiotre nivåer. Varje nivå hade makt över dess underliggande nivåer, men var totalt omedveten om vad de överordnade nivåerna gjorde. Vad en överordnad nivå gjorde diskuterades aldrig, och rädslan var stor. Paradoxen var att i takt med att makten ökade ju högre upp i pyramiden man avancerade, ju starkare blev samtidigt rädslan. Det alla fruktade mest av allt var, och är, palatset på toppen. Palatset som låg ovanpå det trettiotredje steget. Den svarta solen själv. Därinne sitter den onämnbare Högste. Synbarligen på den Sanne Högstes plats.
Palatset vaktas kontinuerligt av en skara vakter, ingen av dem vågar ens se in i den mörka boningen. Man kan inte se in, utan måste se utåt, och naturligtvis är det absolut otänkbart att gå in i palatset. Det går inte att göra ens, man fryser till is och det går inte att vända sig så att man ser in i palatset. Så stark var rädslan, som fortplantades neråt genom pyramiden och nådde alla landets inbyggare.
Medan solen ännu lyste, fortfor Vergilius, existerade de här stegen – pyramidens trappsteg – som grader i en hemlig rörelse som kallade sig De Invigda. Och alla som invigdes gjorde det i god tro på den sanna Solen, men ju högre de avancerade desto mer uppdagades om antisolen. Vid ett visst skede i pyramiden – när man kommit så högt att ingen återvändo fanns – tvingades man faktiskt att svära sin trohet på antisolen i stället för Solen. Resten av pyramidens steg var grader av “insikt” inom vetenskap, religion, politik och ekonomi, som tillsammans formade en plan för antisols väg till seger. Genom små successiva steg inom dessa områden banades omärkligt vägen. På det högsta steget lärdes allt om dualismens ofrånkomlighet och makt. Och hur saliga de utvalda var som fick lära sig denna hemlighet och använda den för att härska över ’kreaturen’. Folket tror att det finns onda och goda människor. För De Invigda är onda och goda människor bara ett medel. De Invigda finns på bägge sidor av konflikterna som ledare, och samarbetar med varandra fast folket tror de är fiender. De finns på vetenskapens sida OCH religionens sida och de tycks vara i ohjälplig konflikt, men konflikten är medvetet framkallad. Som Invigd på denna högsta nivå, har du makten att vara bägge sidor och helt omfatta folket, som nu kallas kreatur, utan att de begriper någonting. De tror att de lever i ett verkligt drama där gott slåss mot ont, där rätt slåss mot fel, alltmedan du glider där i bakgrunden bakom tonade rutor och ler åt dem, och stjäl deras energi, känner dig mäktig och allvetande.
Kosmos ger oss den upplevelse vi vill ha. Men när vi lämnar det Absoluta lämnar vi också vår sanna identitet. Vi lämnar den identitet som vet att allt finns inom oss och att livet tar hand om oss. Och nu uppstår ett gapande hål inom oss och vi tror att allt finns utanför oss. Och att det gäller att roffa åt sig så att ingen annan hinner före. Vi blir rädda för varandra. Kosmos är så beskaffat att det vi gör mot andra gör vi också mot oss själva. Om vi behandlar andra som mindre värda blir vi själva behandlade så. Det beror på att vi är alla EN, i vårt sanna tillstånd. I den relativa världen lever vi i illusionen av att vi är separerade – och Kosmos ger oss den upplevelsen om vi vill ha den.
Vi skapar vår härskare, som någon utanför oss själva. Vi bygger själva pyramiden, var och en av oss.
”Vi?? Dom menar du väl!”, utbrast jag ytterligare en gång.
Minns att vi är alla EN. Jag menar då alla varelser i universum.
”men JAG är väl inte med och bygger pyramiden??”
Har du en svart sol i ditt inre, som inte vill bli observerad? Som vill att du ser bort ifrån den? Och som vill vara ditt riktiga jag?
Vergilius’ svar fick mig att tappa andan. Jag insåg nu med grafisk tydlighet att vårt inre manifesteras i det yttre, att denna svarta sol bara var en konsekvens, ett resultat av det kollektiva egot hos alla dessa kuvade inbyggare.
Vergilius tog till orda igen:
Om dessa invånare bara kan se sin egen svarta sol, kommer den svarta solen därute att mista sin kraft. Prästerna kommer inte att ha makt längre. Det verkar så hopplöst, men det är lättare än du tror. Inbyggarna måste bara våga inse att de är fria – och att prästerna INTE är fria! De vill bara dra med sig andra ner i sin egen fångenskap. De är fjättrade av sitt hat och kan inget annat göra än att försöka fjättra andra. Deras enda vapen är rädsla. Det du är rädd för tornar upp sig över dig….
”Men pyramiden är ju upp och ner!!! Folk tror att de är högre men de är lägre!!” Det slog mig som en blixt från klar himmel. Den svarta solen är i själva verket botten av en avgrund, som söker suga ner allt folket! Ett svart hål!!
Vergilius såg på mig tankfullt, och nickade instämmande.
”Men vad ska vi göra för att de ska fatta??”’. Jag var som besatt, vad kan vi GÖRA???
Det finns en del individer här, sa Vergilius, som är öppna och som kan se bortom sin rädsla. De kommer att visa vägen. Du skrek att pyramiden är upp och ner. Någon kommer att snappa upp det! Det ligger nu i det kollektiva medvetandet.
Det han sa lät besynnerligt. Men ändå riktigt. Idéer är energi, som inte kan förstöras…
Medan vi var där hände det sig mycket riktigt att en av slavarna därnere fick ett ”anfall” och skrek ”Heureka! Pyramiden är upp och ner!!”. Han blev omedelbart dödad, men det var många som hörde det och en insikt började gro hos folket. Rädslan började gradvis släppa.
Så hände sig en söndag att en antisoltjänst urartade i ett upplopp. En djärv inbyggare sprang fram till offeraltaret och slog omkull prästen som just skulle sänka knivbladet i en darrande man. Det var vad många hade väntat på, den förlösande gnistan. Ett allmänt kaos uppstod, och det egendomliga var att de så mäktiga prästerna och alla vakterna verkade handlingsförlamade. De såg alltmer ut att förblekna; de blev helt enkelt ovidkommande, passé.
Och nu kom slutligen den stora stunden: Folket började se pyramiden! Först nu blev den uppenbar, när de var öppna för det.
En utvald grupp djärva män sprang med kraftfulla steg uppför pyramidens sida ända upp till toppen, där vakterna blev helt tagna på sängen, de var så stela att de inte kunde röra sig ens.
Porten till palatset var nu framför dem. Sanningens ögonblick var inne.
Det var med darrande hand porten öppnades; äntligen skulle den vämjelige tyrannen ut i ljuset.
En stor ekande sal utkristalliserades. I bortre änden sågs en stor tron.
Men ingen satt i den.
Männen sa till varandra: Här finns inte en jävel!
Fast vi trodde precis tvärtom…
De gick ut och ropade ner till allt folket: ”Här finns inte en jävel!”. Och allt folket jublade.
Nu hördes ett muller: Pyramiden började rasa!
Men i stället för att falla ner fördes männen uppåt! Illusionen uppenbarades! Folket trodde i alla år de såg upp mot något, stort och ouppnåeligt, men de hade hela tiden spejat NER i en dyster avgrund, som nu fylldes igen i en stor virvel! Palatset upplöstes som om det aldrig funnits, friska vindar började riva i molntäcket, och se:
Solen sken åter över landet Kamahaw!
Alla svarta kyrkor omvandlades till rent guld, liksom stadens gator. En paradisisk stad uppstod, med dignande trädgårdar. Oro fanns ej längre. Ingen kände längre till ordet rädsla. Det Absoluta rådde åter.
Men vad det är låter sig inte beskrivas med ord, ty språket är relativt…