Ett Gott Liv

Under denna julhelg har knappt någon julmusik spelats här hemma, förutom Celine Dions julskiva som är omistlig. Nej, vad som mest har roterat i CD-släden är Ängelholmspågen Fredrik Larsons senaste platta, som heter Gott Liv. Jag har hört den om och om igen, och den växer hela tiden.

Första gången jag hörde den tyckte jag det var ett par låtar som ”fastnade”. Men senare lyssningar har gett mig mig andra favoriter. Just nu kan jag inte för mitt liv utse någon svag låt på denna skiva. Alla ska vara där. Det finns inget överflödigt. Alla låtar har sin egen gnista. Alla har något särskilt att säga och alla låtar liksom harmonierar med varandra.

 Detta är ingen skiva som lever på en hitlåt, där resten är medioker utfyllnad. Nej, här föreligger kvalitet. Rakt igenom. Jag har inte hört de tidigare plattorna men ändå tror jag att jag kan säga: Fredrik Larson släpper inte ifrån sig något halvhjärtat. Det är egentligen bara självaste Neil Young som man kan säga något liknande om.

 Man frågar sig: Varför är han inte mera känd än han är? Det här är ju en artist som utan vidare ska nämnas jämte LeMarc, Plura och de där. Men även om det finns kultureliter i detta land som sätter villkoren och bestämmer hur det ska se ut, så finns det en sprängkraft här som bara måste segra i slutänden. Och jag tror det kommer att ske.

 Det är inte bara Fredrik. Bakom den skånska stämman huserar ett band som är samspelt och proffsigt, och jag tycker plattan bjuder på stor musikalisk variation, och några riktigt goa gitarrsolon (särskilt gillar jag solot i ”Jag måste vara fri”).

För mig, som också har läst Fredriks bok, är det särskilt givande att höra detta band, med Limme, Pierre och de andra. Detta är alltså ett gäng som har gått igenom en del tillsammans. Och sannolikt vuxit tillsammans.

 Jag saknar ett namn på bandet, erinrar mig att det förr har hetat ”Fredrik Larson och Dom Andra”, vilket tydligen har frångåtts?

 ”Pengarna är slut igen, ändå har jag allt man kan önska” är bland det första man får höra sedan man tryckt på PLAY-knappen, och det liksom sätter kursen för resten av materialet, som betonar vårt inre värde och de yttre tingens ihålighet: Här avhandlas Livet, Döden, Gud och Kärleken. Vi behöver inte springa efter dessa saker. Då springer vi troligen ifrån dem. Fredrik och Dom Andra försöker inte vara något. De har passerat det stadiet. De springer ingenstans. De ÄR.