Tyskland har genererat en och annan osympatisk person genom åren. Men nu finns det en, som jag hävdar kan väga upp den negativa karmaskuld (om man tror på sånt) som detta land kan ha åsamkat sig. Jag har en favorittysk. Visst, vi ska inte glömma giganter som Beethoven, Goethe, Heinrich Böll, Hermann Hesse och några till, men över alla står Eckhart Tolle. Är det att ”ta i”? Ja, jag undrar jag…
Jag ska fatta mig kort i detta inlägg. Tolle är nämnd här sedan tidigare. Författare till böckerna The Power of NOW, A New World, Stillness Speaks, vilka alla är makalösa…
Det handlar om Identitet. Just det. Vem fan du tror att du ÄR. Och att detta troligen är något du borde lägga ner. Hur kan han veta vem du ÄR? Han vet inte! Du projicerar något här, eller hur? Är det nåt freudianskt? Nåt religiöst? Ingetdera. Man kan kanske säga andligt. Men egentligen inte ens det heller. Det handlar om Identitet, det räcker så…
Men nu till Konsten att vara närvarande. The Art of Presence.
Denna Youtube är en serie 10-minutersvideor från en sk Retreat han höll för några år sedan. Och den är helt enkelt otrolig. Se och fatta varför jag ogärna vill försöka förklara vad han håller på med… han är dessutom alldeles vanvettigt rolig mellan varven. Det saknas några delar. Men det spelar ingen roll, det här är så bra ändå!
Det är en lång serie avsnitt som du kan se i etapper givetvis. Använd gärna automatisk uppspelning. Klicka två gånger så öppnas den riktiga Youtubesidan… men det bästa är om du skriver in “eckhart tolle the art of presence” i youtubes sökruta. Då kommer man till en sida där man hittar färdiga spellistor (om inte, klicka “spellistor” och “spela upp alla”)
Läs gärna minrecension av Power of Now (på svenska: Att Leva Livet Fullt Ut)!
Uppdatering 2010-07-05: Upphovsrättsnissar har plockat bort “The art of Presence” från Youtube. Jag lägger istället in denna, som är mycket bra också. Den är på fyra delar:
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=EzNGDk-mP74]
EDIT 2013-01-15: Här finns nu The Art of Presence återigen tillgänglig:
26 replies on “Eckhart Tolle – Om konsten att vara närvarande”
Du har rätt. Tolle är bra.
Han pekar på och utvecklar den sak som gör att jag bland annat håller på med bågskytte.
(Jag började i en klubb och där lärde man mig att skjuta helt statiskt för att raskt uppnå det ‘heliga målet’ att träffa prick, igen och igen. Hemma skjuter jag helt fritt. Jag siktar inte, jag drar upp bågen, håller den mot målet utan att sikta, sen släpper jag strängen utan att själv veta när eller varför, det händer när kroppen eller sinnet eller ‘närvaron i stunden tror/upplever’ det som ett bra tillfälle att släppa).
Jag har efter detta mitt spontanupptäckta intuitiva skytte fått reda på att man i Japan har en form av bågskytte som utförs rituellt på liknande vis av vissa buddistmunkar.
Jag har nu sett de 9 första delarna av Tolle “The Art of Presense”.
Min tolkning just nu är att han på ett bättre sätt än någon jag tidigare stött på talar om det sköna tillstånd jag hamnar i vid intuitivt bågskytte.
Det handlar om att släppa allt och bara erfara närvaro.
Jag skjuter alltså inte pilbåge för att tävla eller träffa tavlan. Bågskyttet är ett redskap, en sorts teknik alltså, för att tränga undan det du och Tolle kallar egot.
I klara stunder har både jag och de japanska munkarna upptäckt att när man ger upp all sin vilja och ansträngning att träffa så händer “det”.
Munkarna lägger något mystiskt andligt i detta, de säger att “Det” släpper pilen åt dem och därmed blir de ett med hela världsaltet och pilen kan bara träffa där den ska, det finns ingen annan flyktväg för pilen.
När detta händer, när jag lyckas vara närvarande och egot för en sekund har tystnat så känner man sig förklarad.
Pilen träffar där den ska, men man blir inte förvånad.
Allt är som det ska.
Det är den skönaste och naturligaste känsla man kan äga. Allt är som det ska. Det finns ingen störning.
Alltså har jag använd bågskytte som rekreation o avkoppling. Det har inte slagit mig att man skulle kunna ta med sig denna känsla, detta tillstånd till andra delar av livet.
Att utveckla “The Art of Presense”.
Det är ju också så att jag stora delar av tiden vill ha mina tankar. Utan tankar kan jag inte hitta på storys och skriva böcker! Detta är ju också behagliga och kreativa och roliga tankar. När jag har dem vill jag absolut inte sitta och “bara vara i nuet”.
Däremot, när tankarna skenar, vilket ofta sker i oro, oro över framtiden, oro över ekonomin, oro, oro, oro. Kort sagt, rätt som det är speedar man i oro… då skulle det vara bra att tränga undan det där egot…
Det skulle också vara bra både ur ett filosofiskt och politiskt socialt perspektiv. Våra hetsiga egon ställer till oreda i världen. Oro och rädsla driver våra stackars folkvalda att skapa skentryggheter i form av atombomber och vapen, man låter stora delar av BNP gå till sådana förgörande apparater och ändå räcker det inte, misstänksamheten bara växer och då inför man massavlyssning av sina befolkningar genom FRA-lagar, Echelon, NSA osv.
Oro och rädsla och osäkerhet håller på att få vår civilisation att gå under.
En smula närvaro skulle göra stor skillnad.
Hej
Tack för bra kommentar.
Trodde först att felstavningen “Presense” var avsiktlig, men så är inte fallet, stavningen korrigeras på de senare delarna…
Alla idrottsmän på elitnivå tror jag instämmer till 110 % med Tolle. Så ofta handlar det ju om koncentration, att vara HÄR, men samtidigt kunna koppla bort allting omkring sig.
Det fanns säkert en tid då man inte kunde se denna koncentration som resultatet av en enorm ansträngning, något man presterar. Åtminstone att det är något man blir bra på efter år av övning, övning och åter övning, och vi kallar det “mental träning”, eller nåt i den stilen…
Vissa, de som lyckas med detta, har i själva verket omedvetet kanske lyckats komma in i “The Now”, som Tolle beskriver, eller något i närheten av det. Men det är mycket mer i det här än bara nåt man kan göra för att bli bra på bågskytte eller nåt annat.
Jag tror att det här också är vad om kallas Tao, eller t o m Nirvana. Allt det här är samma sak. Och vad det egentligen är, är vår sanna Identitet.
Vår falska identitet är egot. Det är en surrogatidentitet som vi skaffade oss när vi förlorade kontakten med ursprunget. Egot har bara ett mål: att stärka sin identitet. Så att det känner säkerhet. Helst ska det vara bättre än andra.
Nästan allt i livet handlar om Identitet, har du tänkt på detta? Identitetskris är den stora folksjukdomen. Vi investerar Identitet i det ena, än det andra. Och den måste försvaras: “Det här är JAG, Passa dig!”. Vi tror vi är vårt liv! Den där packen av hopp, rädsla, mål och drömmar tror vi är VI. Och vi lägger ner en ENORM massa energi i det här. I USA är det här säkert tydligare. Det är viktigt att du ÄR något. Och det måste bevisas!
Men så bara: Vi kan släppa alltsammans. Då finns det något annat!
Vår sanna identitet är inom oss. Incredible…
Och då finns ingen rädsla längre! Rädsla är något som uppstår när du är hotad. Men ditt sanna jag är aldrig någonsin hotat, därför att vi är i själva verket odödliga varelser.
Rädsla uppstår efter att du glömt detta, och identifierar dig med något som inte är du!
Man identifierar sig med sin kropp. Kroppen ska dö, därmed också jag!
Men det är samma sak med allt man investerar identitet i!
En diskussion som måste vinnas, att förlora den är som att dö! En mikrodöd, men ändå kännbar. Huset brinner ner, det är också som en död. Alla misslyckanden, att tappa sin plånbok, tänk så mycket identitet det var i den!
Och ju mera pengar du har, desto starkare blir din identitet. Dvs din ego-identitet.
Alla gräl, strider, allt handlar om identet som måste försvaras. Och alla identiteter som måste försvaras är falska.
Släpp alltsammans! Egot fnyser föraktfullt, tror det är svaghet, men det är tvärtom.
Egot ska ha och ha. Mer och mer. Det finns ingen gräns. Därför att det handlar om identitet!
Släpp!
Det finns inget som egot kan göra bättre än ditt sanna jag. Det gäller också att skriva storys!
Du “tappar” ingenting. Det är bara det här tvångsmässiga som är borta. Man blir 100000 gånger bättre på allting, typ. Du bara sätter pilarna där. Pow!
Hur kan jag veta det? Därför att jag har upplevt detta sanna jag, glimtvis. Men du vet ju också.
För många år sedan lyssnade jag på en antropolog som vistats en längre tid bland amazonindianer i regnskogen.
De levde halvt kollektivt i sina hyddor, låg o slöade stora delar av dagen i sina hängmattor. Nyförlälskade fick dela hängmatta lite längre bort så de inte störde hela byn…
Man arbetade/jagade max 4 timmar dag.
På det hela taget levde man ett bättre liv än vi…
Men det intressanta i vårt sammanhang är att när de skulle ut o jaga så hjälpte medicinmannen och eventuellt ytterligare någon trummare till att försätta alla i rätt stämning.
Vi i västerlandet är hela tiden fokuserade, ska läsa texter, trycka på rätt knappar på datorn osv. Mäter man hjänraktiviteten hos oss i väst har vi “alfavågor” i hjärnan minst åtta timmar om dagen. Hårdkoncentrationsvågor.
Infödingarnas hjärnor är redan från början i ensnäppta i en skönare våglängd än vad vi någonsin uppnår, men för att gå på lyckad jakt ska man hamna riktigt ordentligt i “betavågor” eller förmodligen i det tillstånd av “närvaro/vakenhet” som Tolle snackar om.
Alltså trummar man innan man går ut på jakt. Långsamt rytmiskt försätts hela jägarsällskapet i yttersta närvaro. Sen går de ut i djungeln och upplever sig som ett med den.
De stirrar sig inte vilt omkring. De bara går och “känner” in djungeln.
På så sätt känner de in var viltet är och det är först när de ska sikta som de fokuserar sin blick och troligen får lite “alfavåg” i skallen för någon sekund.
Dessa, som vi kallar det primitiva människor, har alltså skapat ett liv där de inte sliter ut vare sig sina sinnen eller kroppar med fel sorts stresshormon.
De befinner sig någon sekund i den sorts koncentration som vi badar i hela dagarna.
* * *
(Bågskytte igen. Och det är det här jag försöker uppnå även med mitt bågskytte. total avslappning/närvaro, men också ett sorts avslappat totalfokus just när pilen släpps).
Jag är med dig. I det här totala nolläget, när man släpper strängen som skjuter iväg pilen. POW!
Det är inget man presterar, utan det handlar bara om att vara DÄR – man är ett med allt.
Men det fattar vi endast under dessa sällsamma andlösa ögonblick då Gud verkar ge oss ett slags tillfällig dispens från det vi tror oss förstå, det vi har “uppnått”. Det handlar mer om att känna in, VARA DÄR. Men vi “civiliserade” månniskor, vad gör vi?
Skapar oss gimmickar via vilka i uppfattar världen. Vi blir kaxiga, tror vi har fattat det och det, och ser ner på de här infödingarna såsom vore de “primitiva”! Vi tror oss att vi, med våra datorer, kan se saker som de inte kan se.
Vi är fångna i ett tillstånd av jämförande! Det är ett ständigt “bättre än”, “mera rätt än”, “fördelaktigare än”, osv, osv… och vad sker? Vi erkänner oss slutgiltigt fångna i den relativa världen. Och vilka kan dra nytta av det här? För visst finns det väl ett intresse som vill hålla oss i det här tillståndet? Jag vet att du vet, Anders. Du, om någon, vet.
Och jag avskyr allt prat om hjärnan. Men OK, om man säger så här: jag tycker det överdrivs. Hjärnan har blivit centrum för så mycket, allt för mycket. Men hjärnan är bara centrat för nervsystemet. Vetenskapen vill dock gärna säga att hjärnan genererar allting! Religionen och “andliga upplevelser”, t ex, är enligt vissa auktoriteteter blott ett symptom på prefrontal epilepsi…!
Hjärnan är liksom allt vetenskapen har – därför måste det försvaras! Och då är hjärnan ett “via”! En sak! Ett objekt!
Vetenskapen är en institution som tycker sig ha ensamrätt på att förklara DIG, och de vill väldigt gärna göra det.
Och det är DU, säger vetenskapen. Du är “endast” nånting, “bara” nånting. Denna hjärna. Någon tar ifrån dig oändligheten. Någon vill att du ska tro att du är ändlig.
Här tappas allting bort. Avsiktligt?
De här infödingarna har inget problem med sin identitet. De bara ÄR. Därmed är de också ett med allt.
Men vi “civiliserade” måste skapa vår identitet. Vi är tvungna att skapa instrument att se med, uppleva med.
Då är vi inte ETT MED längre utan vi är separerade! Världen är “nånstans därute”, kliniskt avskild från oss.
Som separerade är vi kontrollerbara…
Vetenskapen är så kaxig att den förnekar existensen av medvetandenivå. Att det skulle finnas högre nivåer av insikt. Den tycker sg redan vara på “max”. Visst finns det utrymme för avancemang, men det hämmas, det blir förväntade avancemang…
Vi försöker förstå högre medvetandetillstånd fast det är omöjligt.Vi “kan” det, tror vi…
Såg du klart Tolles videoserie? Nåt du bara “tvunget” måste se är från “Part 5 vol 5”, (nummer 37 blir det i den här serien på 50). Någon ställer en riktigt komplex fråga, och Eckharts svar är bland det bästa jag hört på år och dar. Han berättar bl a om Arthur Koestlers försök att förstå Zen-buddhism…
Eckhart Tolle är fullkomligt prestigelös. Totalt. Han behöver inte göra något för att hävda sig…. men se vilken pondus detta ger honom. Han bara ÄR….
Hm, ska hoppa till 5 vol 5.
Jag har endast hunnit se 1-9 vol 1.
Jag är inne på ett annat spår just nu som handlar om lidelse. Engagemang och lidelse.
Jag har lidelser. En av mina lidelser är att skriva. När då arbetsförmedlingen ber mig stänga mitt företag för att få hjälp så snöper man mig ganska mycket. Jag blir en smula olycklig.
Lidelsens motsats, att ha långtråkigt, alltså känna leda leder ofta dill depression.
Hm. märker att jag inte kan reda ut detta på ett vettigt sätt här o nu men lidelse är viktigt för mig.
Jag fylls av intresse och glädje när jag greppar ett ämne att skriva om. Jag gör det sedan i total hänförd lidelse.
Rätt ofta kan sen skrivandet resultera i grejer som inte går att “sälja” så att säga. Det blir ingen bok, ingen bestseller, framförallt jag är inför arbetsförmedlaren och andra som ska bedöma mig en fantast, en dåre, en idiot.
Hur kan jag sitta och skriva när jag ska lyda och söka jobb de begriper sig på.
* * *
Jag har frågat mig själv om min identitet ligger i skrivandet. Men det är inte så. Däremot, på gott och ont, har skrivandet de senaste 20 åren i mitt liv varit min lidelse.
Kanske jag hellre ska kalla mitt skrivande för att jag “för sporadiska helt hit-och-dit-hoppande små anteckningar. ”
Mina tankar kring Lidelse kan jag just nu inte koppla och relatera till Tolle, men det är spännande att ta del av Tolle och detta mycket livliga som händer i hela ens organism när man hänförs av sin lidelse.
Engagemang och lidelse.
Det har blivit så viktigt att veta HUR.
Arbetsförmedlingen vill att du släpper alla drömmar, “Så här ÄR det”, säger de.
Vi vill alltid veta HUR. Det finns beprövade vägar, där man vet HUR.
HUR man GÖR.
Men ligger det något i det här man hör om att trampa vatten?
När man febrilt trampar vatten för att hålla näsan ovan vattenytan. Det är så man gör, för att klara sig. Man trampar vatten. Slutar jag trampa vatten, ja då sjunker jag, det framstår med grafisk tydlighet.
Men så, man KAN bara relaxa, luta sig bakåt, och man flyter!?
Vattnet bär upp dig (som Tolle säger).
Jag minns hur det var när jag försökte lära mig simma. Jag trampade vatten först. Jag FÖRSÖKTE. Alla skrek åt mig, talade om hur man gör.
Kunde jag luta mig bakåt, ta det lugnt (för jag fick höra det här då också)? Jag vågade mig på att försöka, men det gick ju inte, jag fick vatten i näsan, sjönk!! Det var ju omöjligt!!!!
Men så, många år senare, när jag hade hajat – jag minns inte hur det gick till – kunde jag plötsligt luta mig bakåt och jag kände hur jag bars upp. Jag kände tillit, jag gjorde inget motstånd – och då tog vattnet hand om mig i stället för att vara min fiende!
Det var inte för att jag GJORDE RÄTT som det här plötsligt gick. Det var för att jag inte var rädd. Det var för att jag inte längre såg vattnet som ett hot.
Men arbetsförmedlaren säger inte detta. Han vill att du ska trampa vatten.
Du skriver, därmed har du slutat trampa vatten. Shame on you.
Jag ska väl själv in på ett samtal med arbetsförmedlaren framöver (mina “dagar” är räknade…) och jag börjar inse vad jag kommer att få höra…
Är det så här med allting? Om du inte gör motstånd utan känner tillit, Life takes care of you?
Det här är något som kan få mig att känna lidelse. Jag vet att det är sant. Än om det verkar så himla omöjligt finns det alltid en annan dimension. Än så länge är det en dröm. Men ändå…
Hej på er!
Två tillfällen har jag fått praktisera Tolle.
Ett var när ett rese-erbjudande inte godkändes, på grund av att Elgiganten (där jag fick resan ifrån) inte gett mig rätt info kring rese-erbjudandet.
Min första reaktion var, med lätt ilsk irritation köra direkt till Elgiganten och låta dem lösa det hela åt mig. Jag körde dit. Där var stängt. Jag körde vidare och en Tolle-tanke slog mig i bilen: Är det här viktigt? Näe, svarade jag. Och i samma stund jag släppte irritationen så kom lösningen sakta fram. Jag ringde resebyrån, som förmedlade resorna Elgiganten köpt, och pratade lugnt och sakligt med dem istället. Och då fanns inga problem längre. Jag fick direktiv av dem, vad jag skulle säga Elgiganten. Så jag gjorde vad de sa. Utan några känslor inblandat. Jag krävde ingen rätt. Jag ställde mig inte ivägen. Det löste sig smidigt.
Det här låter ju enkelt och självklart, men känslomässigt, tankemässigt, två helt olika sätt att lösa ett “problem”.
Att vara upprörda, jagfixerade, känna oss utsatta för någonting, skapar så mycket störningar, så många felsteg. Så mycket spilltid, så mycket spilld energi.
Tolle nämner en del kring att bemöta verkligheten, Formens värld. Att inte fokusera på den. Inte ifrågasätta den. Inte kringå den. Inte sätta sig emot. Att inte förföras av den heller. Låta den vara.
Andra chansen att praktisera Tolle är just nu igång… återkommer…
Perra, det är grymt intressant att följa Tolles exempel där DU befinner dig. I den utsattheten kring pengar, jobb, att tvingas GÖRA. I den formens värld där VARA inte har något värde eller existensberättigande.
Blogga om det här! Spegla det mötet. Ge oss bilder, text, känslor…. det är som en livsföreställning. På riktigt.
Likandant är det, som jag förstår för Anders W.
Det enda jag vet är: Jag besöker aldrig en Arbetsförmedling igen! Om tre veckor börjar min tjänstledighet och då är jag ute ur boet…
Fredde
Båda.
Det är lite kul det här.
På ett plan är jag helt med Tolle. På ett annat inte. Jag drivs av mina emotioner. Hade jag inte haft emotioner, såväl positiva som negativa, hade jag inte rört mig i världen.
Jag känner avsky för min nuvarande situation, att bland annat vara involverad under af’s regelverk. Det kan ju låta helt igenom negativt, men är det inte. Jag tycker inte om att vara passiv. Jag vill förverkliga mitt liv på mitt sätt.
Emotionen avsky skulle kunna äta upp mig, då blir det fel. Men den gör inte det. Den bara talar om för mig att jag måste börja röra på mig för att finna min riktning.
Jag har varit vilse ett tag. Jag förnekade mitt sanna jag, det jag vill. Jag hade något för bråttom bort från obehaget som strålar kring af och trodde därför i flera månader att jag skulle kunna ta exv ett säljjobb. Väl under intervjun märkte både jag och den mycket trevlige säljchefen att jag vore helt fel kille för grejen.
Jag strävar inte efter harmoni, vilket jag får för mig att Tolle kanske gör till visst mått. Lycka för mig är inte ett konstant värde. Däremot strävar jag efter att få ett för mig fullvärdigt liv.
Att jag illtrivs i min situation nu gör att jag ser dessto klarare att jag måste ändra min situation.
George Bernard Shaw skrev en gång: “Den sanna glädjen i livet är att tas i anspråk för det syfte som du själv uppfattar som mycket stort.”
Misstaget jag gjorde i början av sommaren var att inte lyssna på min inre röst. Jag förnekade – av rädsla för att hamna i dålig ekonomi – att jag vill tas i anspråk på ett enda sätt som jag finner stort, att skriva, att utforska skrivandets möjligheter.
Samtidigt måste familjen ha mat. Det är också något jag vill!
Jag tror det går att lösa, jag vet ännu inte bara hur.
Aristoteles sa en gång: “Vi är vad vi brukar göra. Skicklighet är således inte en förmåga utan en vana.”
I denna stund vet jag inte hur, men på det ena eller andra sättet ska skrivandet återigen bli min vana.
En av Freuds centrala idéer med psykoanalysen är att vi är lustdrivna, han gjorde det rentav till en princip att vi i grunden drivs av ett instinktsbaserat behov av nöje och lust.
Viktor Frankl säger å sin sida att vi snarare drivs av en vilja till mening än av en vilja till lust. Han menar att strävan efter att finna mening i livet är människans primära motivation.
Personligen tror jag på båda herrarna i detta (I andra fall anser jag Freud ha direkt fel) . Dessa emotioner är i högsta grad verkliga och verkar i mig.
Jag får inte ut något nöje av nuet om jag inte även erfar att det finns en mening.
Vad med är. Jag har tämligen lätt att komma i meditativa tillstånd (bågskytte, fallskärmhopp), men även om jag sätter mig på min äng och ser ut över nejden utan att egentligen titta, utan mer bara vara där.
Men tyvärr hjälper mig inte detta om jag inte så att säga redan fixat “meningen”, att det känns meningsfullt för mig att leva.
När jag lurade mig själva att testa att bli säljare försvann meningen.
För mig ligger det en sorts långsiktighet i meningfullheten i mitt liv. Den sträcker sig alltså framåt i tiden.
För mig består meningen i en sorts förädlingsdrift. Den är större och viktigare än någonsin Freuds sexualdrift för mig. jag trivs inte av att bara vegetera. Jag vill förädlas.
Bertrand Russel uttryckte det ganska bra: “En verklig tillfredsställande lycka förutsätter största möjliga förverkligande av vår förmåga och största möjliga förverkligande av den värld i vilken vi lever.”
Tolle talar om trancendens, att komma bortom. För mig räcker det inte att göra det i nuet. Jag vill förädla något mer. Jag vill det för min egen del, men om det är så att jag lyckas förädla exempelvis en dikt, ett stycke lysande text, då vill jag i all anspråkslöshet ge det till världen.
I mina ögon håller Tolle själv på att förädla sin grej, sin upptäckt. Han skulle i längden inte vara nöjd med att sitta på sin kammare och ha det bra i nuet för sig själv.
Jag kom det här och nu. Jag kallar det för förädlingsdrift.
Vi vill förädla saker.
Jag kan inte se det på annat sätt att vi alltså vill en process.
Processer sträcker sig över tiden.
Att vi överhuvudtaget vill saker beror på emotioner, lidelser.
Jag uppskattar Tolle mycket, och när jag lyssnar på honom går jag med på allt han säger.
Men sen kommer jag tillbaka till mitt eget liv där lidelser råder. Lidelser jag håller av.
I somras satt jag med i en talkshow som diskuterade Hållbar utveckling.
Alla blev helt på det klara med att samhället måste svara an på människors förändringar. Vårt ekonomiska system fungerar inte, exempelvis. Soc och Af fungerar inte heller. Därför de är också underställda penningen.
För medvetna människor som hamnar i den här brytpunkten där ens ekonomi står på spel, vilket i princip innebär att vi hamnar i ett överlevnadsläge. Vad vi gör ifrågasätts, och även vilka vi är. Egentligen. Samhället kan inte svara an på människans behov att vara. Samhället har inget förhållande till nuet. Endast förflutet och framtiden. Vad gör du? Vad ska du göra? Vad har du gjort?
Jag fyller i Tolle när han säger att en hel värld vänder Tystnaden ryggen. Tomheten. Det formlösa. Det som är. Och vi gör det av rädsla. Rädsla för att utforska oss själva. Utforska hur det är.
Jag tror att när människor hamnar i gränslandet på Af så möter vi inte våran egen brist, eller förlust. Utan samhällets. Kollektivets stora tomma hål.
Även jag drivs av emotioner, av egna och andras. Jag älskar verkligen känslighet. Min egen och andras. Och jag älskar verkligen att vila i känslor. Att sätta fingret därpå och förlösa i en sång. Att rida ut i det okända. Att släppa taget. Låta mig gå. Förlora mig helt enkelt.
HÄr inspirerar Tolle mig. Det finns inget att förlora!
Till er båda, Fredrik & Anders…
Jag försöker att hålla mig på en lättsam nivå. Min blogg läses jämte er (och Björn) oxå av mina övriga vänner och släktingar, av vilka nästan ingen vill/vågar kommentera för de tycker jag skriver “så ini helvete djupt”… 🙂
Men det är inte därför jag bara säger, att det Tolle säger enbart handlar om Identitet. Det är inte för att förenkla något som i själva verket ÄR komplext, ty som Albert Einstein säger:
“Keep it as simple as possible. But no simpler”
Komplexiteten skapas av sinnet som försöker förstå. Det kan leda oss i tron att man måste vara SÅ SMART, läsa DET och DET, för att ha en chans att begripa tillvaron. Man känner sig som en liten fluglort inför ett oerhört, ogenomträngligt, komplext öde. Möjligen iscensatt av en mystisk Gud… och man tyr sig till auktoriteter som “förklarar” tillvaron…
Sinnet som försöker förstå skapar den relativa världen, och språket är kommet ur den relativa världen. Något i relation till något annat; något är antingen DET eller DET, och där det ena måste det vara skilt från det andra. Orden är etiketter.
Men som författare har man en tilltro till språket som kanske är överdriven?
Ni är författare bägge två, och jag har själv ett komplext förhållande till att skriva där min lidelse så ofta övergår i rent lidande. I en av mina anteckningar skriver jag:
“Varje författares huvuduppgift är att ta död på språket. Det jävla satans förbannade språket”.
Jag söker Sanningen. Inte bara Konsten! Men behöver det ena utesluta det andra? Se, nu är vi där igen… för Sanningen hör inte hemma i den relativa världen! Sanningen är Absolut!
Men vi finner inte det absoluta genom att göra något, därute, utanför oss själva (där vi ofta tror att Gud är också). Vi snärjer in oss ohjälpligt i mera komplexitet. Komplexitet är helt enkelt många saker i relation till varandra.
Men, jag vet: Det Absoluta existerar inte. Det är sedan länge “bevisat” av såväl vetenskap som filosofi.
Men varken filosofer eller vetenskapsmän har någonsin tittat på DIG.
Det är Du som är absolut!!!
Du är inte “relativ”; “bättre” eller “sämre”. Du ÄR!
Härifrån kommer mänsklighetens lidande: Vi tappade taget om vår sanna Identitet, istället identifierar vi oss.
Vi författare identifierar oss med vårt språk?
Vetenskapsmän identifierar sig med det de åstadkommit…osv.
Det måste försvaras, vara “bättre än” och “rätt”.
Precis som det här med Elgiganten, Fredrik! Man har SÅ JÄVLA RÄTT! Men så såg du en annan väg, som kanske tedde sig så vag till en början…
Vi blir relativa! Vi får relativa problem och måste GÖRA NÅGOT.
Prestige blir identitet!
Tolle talar om transcendens, att komma bortom?
Det kan vara rätt Anders, men du får det mera att låta som “att komma bort”… jag associerar med Maharishi Mahesh och TM, ser nån trist bild framför mig. Och kanske som att Tolle gör DET, till skillnad mot Russell, Freud, Aristoteles osv, vilka gör NÅGOT ANNAT? Rätta mig om jag har fel….
Jag försöker nuförtiden se vad alla har gemensamt. Det leder till mindre komplexitet och insikt (inte förståelse, utan insikt). För det finns ett fragment av Sanningen i allting.
Transcendens kan vara att vakna ur en dröm. Man går bortom, upp ur, en förvrängd verklighet. Man blir mera.
Allting handlar om att se på sig själv. Om nån i drömmen säger det till dig: “Se på dig själv”, kommer du att vakna direkt. Jag har inte varit med om det själv, men jag tror det…
Och det här är vad en annan “guru” – John Sherman – säger. Look at yourself. Han säger exakt samma sak som Tolle! Därför att “Yourself” och the “NOW” är samma sak!
Det finns nånting i det här NUET. Det är något alldeles oerhört. Men här havererar språket, blir till rykande spillror… men har du funnit det ordnar sig allt annat. Jag inser mer och mer att det är så.
Kommer att tänka på en händelse när jag i högstadiet babblade på med min bästis vid min bänksida. Matte. Vi garvade vi elever, äcklades lite också sådär pubertalt över att karln stötte med sitt högra långfinger över våra blyertssvar så dom nästan suddades ut.
Nåväl. Åsa och jag tisslade och tasslade och helt plötsligt får jag hela mitt förnamn rakt i käften. Matteläraren som fått nog och ville ha svar.
Jag blir döpaff, oops!, och tittar som hastigast på vad än för ekvation han kritat ut vitt uppå det gröna, upplyste honom kort om att svaret var tolv – och häpnade då likväl som nu över att jag inte tänkte mig till svaret. Det bara fanns där.
Samma sak händer mig när jag löser sudoku. Ibland låter jag bara min blick nudda vid fyrkanten ett ögonblick och jag vet vilken siffra som saknas.
Antar att det är därför genier snackar om hjärnans utnyttjande. Vi har ju en ganska så stor en. Och det är där jag går bet. Måste vi knalla omkring med detta stora okänsliga organ när vi utan att reflektera och tänka ändå hittar svaren? Router/fördelardosa? Ramminne? Bautaminne? Måste en hjärna till för att fixa gränssnittet mellan arsle och gudom (pardon my French)?
Oj.
Fattar precis in this second att vår hjärna, given oss här på Jorden, är oss given för att … och så vidare …
Det är just därför djuren och vädret går oss emot. En högst naturlig förklaring till varför vi missbrukar hjärnan och varför vi ännu har djur och natur som kan påminna oss om frivilligheten i allt här på denna jord.
Kostymklädda politiker. Säkerhetsvakter. Alla allvarliga, nästan döda. Kalla. På väg i svarta Mercedes in i stora Allvaret. Storpolitiken. Världsmännen. Krigsmaskinen.
Runtom det skådespelet en här av journalister. Av ambassadörer.
Som reder ut obegripligheter. Åt oss. Fåren. Som diskuterar Nuet. Som också finner. Som slöjar av. Som avslöjar. Fast ändå avböjer närvaro i den stora världen. Där agendan kryssas av. Steg för steg. Lag för lag. Gränserna kryper närmare. Nuet, frivilligheten blir en nationalpark. Vi blir, om inte annat, infödingar för det objektifierade folket. Robotorna. Paragrafryttarna. Som bara älskar sin Zlatan, som jagar sin boll, nu i Barcelona. Vi hyllar alla fångade individer, journalister sitter höga av superlativ inför sin gud, som skall bäras upp i himlen. Som om subjektet fått sitt objekt att projicera all längtan, all kärlek hon har.
Filmer recenseras, hyllas, eller sågas. Personer, drömmar, känslor. Allt förgås i den relativa elden. Galenskapen. Vansinnet.
Tusen exempel kan rullas upp, att galenskapen sker, att den till och med regisseras. Att rådgivare skriver manus efter manus att läsa upp i teverutan. Ordet, språket är fängslat av en mediaindustri.
Men språket kan användas annorlunda. Endast som ett verktyg att nå nuet, att nå källan. Språket betyder ingenting. Det är bara ett sätt. En handling, en riktning. Något som gör oss tydliga. Eller otydliga. Som leder. Eller förleder. För antingen är jag sann. Eller så lyssnar jag till de falska profeterna, som vill leda mig bortom nuet, bortom min känsla.
Som hos Af. Eller soc.
Vi kan återföra språket, själva meningen, till oss själva igen.
Vi kan inte ta språket från varandra.
Vi kan inte sköljas med i galenskapen.
Rolle!
Underbart skrivet “Vi garvade vi elever, äcklades lite också sådär pubertalt över att karln stötte med sitt högra långfinger över våra blyertssvar så dom nästan suddades ut.”
Annars har det inget med hjärnan att göra. Hjärnan är ett objekt, det är form. Och det är lika fel att identifiera sig med den, som med något annat i formens värld. Jag har ju sagt det så många gånger, likväl…. men du är inte ensam.
Hjärnan är centrum för nervsystemet. En transformator som omvandlar högre energi till lägre, så att den kan bearbetas i formens värld. Men energin? Den kommer från dig. Det här tror du på när du ser det? Tänk om! Du kan bara se objekt. I formens värld, eller hur?
Vetenskapsmän har observerat dramatiska förändringar i hjärnan hos personer som genomgått “trauman”, vilket både Walsch och Tolle har gjort. De hävdar naturligtvis att hjärnan är hela orsaken, om de har en materialistisk livssyn (vilket troligen är fallet).
Allt vad Tolle och Walsch säger är för dem enbart “typiska mönster” för en viss typ av trauman.
Kan du se att den här synen på hjärnan har hamrats in av vetenskapen, så att vi får det med modersmjölken?
Sluta se dig själv som en konstruktion! Det är inte du! Fråga dig vem du är, och bara du kommer att få svar.
Fredrik!
Du har så rätt. Språket betyder ingenting! Språket kan peka ut saker. Den rätta riktningen att gå.
Men när vi använder språket till att definiera något, inför andra, och då det blir viktigt för oss att ha rätt, då har det gått snett. Då investerar vi identitet i det!
Och likväl, det är såhär det funkar. Så här är det överallt.
Därför misslyckades Arthur Koestler med att “definiera” Zen-Buddhismen (såg du Tollevideon: “Part5 Vol 5”). Men hur många lyssnar inte på auktoriteten Koestler och tror att Zen är “avslöjat”?
Zen handlar ju just om att vi inte kan använda språket för att definiera något!
“Men vi har ju bara språket!” Därför måste högre dimensioner med våld pressas ner i formens värld. Hur ska vi annars kunna kommunicera med varandra, då det vi gemensamt kan SE, endast är objekt?
Jag måste alltid kunna säga: det är DET jag menar, och kunna peka på något.
Ju större hierarkier (du beskriver några målande…) desto viktigare är det att kunna definiera. Det blir vad som “betyder något”. Och det hamras in det med, vi får det med modersmjölken det också….
@ Perra. Jag återknyter först till: “… ”guru” – John Sherman – säger. Look at yourself. Han säger exakt samma sak som Tolle! Därför att ”Yourself” och the ”NOW” är samma sak!
Det finns nånting i det här NUET. Det är något alldeles oerhört. Men här havererar språket, blir till rykande spillror… men har du funnit det ordnar sig allt annat. Jag inser mer och mer att det är så.”
Jag gillar metaforen att språket blir till rykande spillror. Samtidigt är språket så oerhört viktigt, låt mig citera något som får mig att känna (faktiskt förtjust äckel eftersom det blir på behörigt avstånd, samtidigt är äcklet fyllt av igenkänning och jag ser precis framför mig hur vidrig en lärare kan vara)
@ Rollecaster skrev: ”…vi elever, äcklades lite också sådär pubertalt över att karln stötte med sitt högra långfinger över våra blyertssvar så dom nästan suddades ut.”
Vad får vi här? En rad ord sammansatta på ett speciellt sätt av Rollecaster. Dessa få men skickligt skrivna ord ger oss andra inte bara ett minne utan också en skärva av hur Rollecaster ser ut inuti eftersom hon här speglar världen. Vi anar lite av henne.
Därför är språket i den timliga “vanliga” världen så viktigt.
Utan språk hade vi inte fått detta oväntade och givande möte som slår hål till och med i tiden eftersom det är ett minne Rollecaster tar upp, men minnet reflekteras i Rolles NU.
Utan språket skulle inte Tolle kunna sitta och prata “runt” och omkring sitt “vara” sitt NU.
Vi skulle fatta ännu mindre.
Det är många, många skickliga filosofer och samhällsbyggare som befunnit sig i närheten av Tolles begrepp, men tagit med sig andra saker ut i världen.
Jag vill särskilt nämna en, Ralph Waldo Emerson. Han föddes 1803 och dog den 27 april 1882. han var amerikansk filosof och framdrev religiösa och sociala reformer.
Man kan säga att hans läggning gjorde att han valde en mer statsmannalik framtoning – och kunde genom den plattformen skapa saker som gjorde världen ett grand bättre.
Emerson sa bland annat: “Vad som ligger bakom och framför oss är småsaker jämfört med vad som ligger inom oss.”
Se där! En banal och enkel sats – som samtidigt är otroligt flerbottnad. Inom en kan Tolles NU ligga, men också den oerhörda smärtfyllda värld som den som gått helt vilse upplever.
* * * *
I skolan fick jag gå på stöd eftersom jag var så kass på att stav, läsa, skriva.
Trots detta handikapp blev jag redan på mellanstadiet av någon anledning jag inte kan begripa tvingad att följa någon inre röst, fast jag hörde givetvis inga röster.
Jag förnekar även att jag har ett kall. Likväl skriver jag.
Jag hör inga röster. Jag har inget kall.
Likväl skriver jag.
Det är det enda jag vill. Jag vet inte om jag någonsin kommer att lyckas, men jag det skulle vara underbart om det en dag kom ut en liten dikt som lyste lika klart som Rilkes.
Jag vill alltså öva mig själv i språk, men även andra när de anmäler sig frivilligt till exv skrivkurser. Då försöker jag att ge av mina ackumulerade misslyckanden för där finns på något sätt också en sorts visshet om vad som kan hjälpa skribenter vidare att skriva ur sitt inre. Sitt eget inre.
Det handlar inte om att skriva deckare och bli lyckad och tjäna pengar.
Det handlar om att ge glimtar av varandras själar. Det handlar om att spegla den andra sidan som vi endast kan beskriva indirekt.
George Bernard Shaw skrev en gång: ”Den sanna glädjen i livet är att tas i anspråk för det syfte som du själv uppfattar som mycket stort.”
Därför är George Bernard Shaw ord viktiga för mig då de beskriver precis det enda jag eftersträvar: ”Den sanna glädjen i livet är att tas i anspråk för det syfte som du själv uppfattar som mycket stort.”
Just jag uppfattar det viktigt att försöka fånga den inre världen, men även mina och andras emotioner på sådant sätt att språket reser sig ur sina egna spillror – och att vi på så sätt når ett grand mer skönhet och förståelse.
Hej Anders, suverän kommentar som vanligt! Roligt att också du såg storheten i Rolles rader…
Medan jag har det i åtanke, i dagens GP läser jag om Sveriges Författarfond, som utlyser till ansökan, det gäller arbetsstipendier “för upphovsmän till litterära verk”; de anger härvid en sajt:
http://www.svff.se ,där kan man rekvirera ansökningsblanketter…
Kan det vara något för dig? Du är ju en etablerad författare. Tror att poeten Bruno K “går på” någon sån här fond, han är väl nästan nationalskald. Kraven för att få sådant här stöd är säkert vansinnigt höga. Säkert måste man verkligen kunna visa att man är seriös, osv…
Jag är säker på att du förstår vad jag menar, när jag rackar ner på Språket på det vis jag gör, dina slutrader indikerar att du gör det:
“Just jag uppfattar det viktigt att försöka fånga den inre världen, men även mina och andras emotioner på sådant sätt att språket reser sig ur sina egna spillror – och att vi på så sätt når ett grand mer skönhet och förståelse.”
Vad jag menar är att låta identifikationen med Språket dö. Först då kan man vara ärlig.
Och därför har jag på senare tid alltmer sökt mig till poesi. Dikt. Karin Boye. Dan Andersson.
I dessa känner jag igen de kval jag har själv, och jag tror jag ska skriva ett inlägg framöver om de här poeterna, eller åtminstone om en av dem.
Nu hör jag dig fråga: “Hur kan man känna lidelse, om man inte lägger sin identitet i det?”
Och det är svårt! Fan alltså! Men jag är FÖR identifierad!
Jag vet att det finns många andra som varit inne på det Eckhart Tolle säger. Den främste är väl Jesus från Nasaret?
För att inte tala om Lao Tzu:
“Words and names are not the way
They can’t define the absolute
It’s better that you look within
Hold your tongue and just be mute”
-ur Tao Te Ching (den här engelska versionen av detta verk – se “Headless Tao”, länk här intill – är helt sagolik, överlägsen den svenska översättningen…)
Och det är så många som har sagt stora sanningar som Ralph Waldo Emerson (tack för tips)genom åren, och jag är säker på att de orden bara har “kommit”. De fanns bara där, glödande. Liksom det Rolle nämner om svar hon bara visste, sudokusiffror som bara “fanns” där… och det Jorge Luis Borges säger om att en författare inte bör “lägga sig i” det han skriver…
Stora diktare/författare har kontakt med en inre källa. De säger inte det de säger för att de har utbildat sig. De liksom kopplar upp sig mot nånting.
Tipsa mig gärna om Rainer Maria Rilke. Jag har någon bok av honom, tror jag…
Albert Camus säger i Pesten:
“Man kunde icke säga “Det första förstår jag, men det senare kan jag inte acceptera”. Vi måste helhjärtat underkasta oss detta oantagbara, som bjöds oss just för att vi skulle träffa vårt val. Barnets lidande var vårt bittra bröd, men utan detta bröd skulle vår själ förgås av andlig hunger.”
Här känner man igen Tolle – och Jesus. Vi vill så gärna säga: “där går gränsen!”. Det accepterar jag inte! Men allt som sker är vårt ansvar. Och vi tar inte ansvar för det vi gör motstånd emot, hur konstigt det än kan låta. Först när man accepterar det som är, kan man kontrollera det. Först då har det onda inte längre något att “ta på”.
Men det låter som om man “ger upp”! Som att man ger förtryckaren rätt!
Detta är en av Språkets fällor, som jag har brottats mycket med på senare tid.
Det här med att “vända andra kinden till”. Hur ser du på det?
Om jag kunde uttrycka det jag vet, om någon kunde sniffa på aromen av vad jag tror, det dova braket i perukstocken när jag går bet …
En gång i mitt liv läste jag ett seriöst horoskop, beställt och betalt av undertecknad. Jag fastnade vid ett stycke som avhandlade min förmåga att i tal och skrift vara trovärdig. Om vi säger så här; jag sög. Man tror vanligen att jag är en virrpanna.
Jag är inte ens blond numera…
Den mänskliga hjärnan fascinerar mig. Vi behöver den när vi är här. Och, for the record; jag är ingen believer av WYSIWYG.
Hursomhelst har vi den här hjärnan. Vi föds beroende till vår omgivning. Hade vi haft jättekvinnor med jättebäcken kunde vi skvalpat runt i fostervatten i tjusju månader och fötts till världen hyfsat självständiga, men nu har vi vanliga kvinnor med vanliga bäcken som förmår pressa ut några kilo åt gången, vilket väl är det sedvanliga för just vår art på just det här klotet. Kor föder kalvar som direkt hittar åt spenen på egna ben och vi..?
Vi föds handikappade och beroende och med alla universas vis(s)het inom oss.
För övrigt går det alldeles utmärkt att skära tunna skivor av vilken filé som helst medelst en japansk träsåg.
/Rolle
Tillägg: Filén bör vara i fryst tillstånd.
Ett till tillägg: Gusis, vad Tolle påminner om en leprecon!
Leprecon? Vad äre fnot?
Sökte på Google och hittade små gröna figurer med helskägg… ingen som påminner det minsta om den kutryggige germanen…
Look and you shall see!
Skepisk, Rolle… det har hänt att jag tyckt han påminner om hockeyspelaren Jörgen Jönsson. Han är för rund i fejset, men det finns en liten likhet…
Jag har också märkt hur han låter. Han får upp en massa snor – eller vad det är -bakom gommen jämt, som alstrar allehanda osexiga ljudsensationer; jag hanterar det hela med hans eget vapen: Just allow it to BE… och sedan tänker jag inte på det…
Ha ha!
Ni är underbara!
Fredde
Du snackar om snor som man bara ska alöva to bi men missar den distinkta likheten mellan leprecon å Tolle?
Aj alöv it to bi.
Fridens!
/Sågar-Rolle
Tolle <3