Jag hade glömt att det går att göra såhär. Jag vet inte hur det här gick till och jag antar att det är ingen mening i att fundera så mycket på det heller.
Jag satt på Stockholms Central med en Espresso, tåget skulle gå om en halvtimme.
Jag bara tänkte mig att jag, mitt i vardagens larm med dess krav på uppmärksamhet, all stress, allt larm… vad jag gjorde var att jag bara skapade (mentalt) en sfär i vilken jag befann mig, och i denna sfär var jag totalt avskild från yttervärlden.
I sfären var jag NOLL, härinne rådde den enda fasta punkten i universum.
Sedan ökade jag radien på sfären tills dess att den var så stor att den bildade en ny värld.
Vad fanns här? Det är det som är så otroligt. Ändå var det nästan ingenting.
Och jag inser att detta måste skrivas – och läsas, jämt – i presens! Det här är inte något som “hände”. Det ÄR.
I denna värld ser jag en liten hydda framför mig, med ett pagodaktigt tak, som ligger invid en stilla sjö.
Det är någonstans uppe i ett bergsområde.
Och det råder en alldeles oerhörd stillhet.
Jag försöker skriva så knappt jag kan om det här, då varje ord profanerar upplevelsen.
Det råder en stillhet som jag aldrig hade trott var möjlig. Den skiraste dikt skulle störa friden här. Orden tackar för sig. Det är helt enkelt obeskrivligt.
Allting är totalt tyst. Jag går en bit. En lågt stående sol dväljs över en horisont i fjärran, klär bergssluttningen nedanför mig i en vemodig men obeskrivligt vacker guldton. En skog breder ut sig långt därnere, antar successivt en dimblå färg, blir allt mörkare. Och långt, långt, långt bort ser jag ett sällsamt glittrande hav. Jag kan urskilja två vikar i diset.
Jag tycker mig urskilja fragment av ett eko från en sjöfågel, en avtynande drill, långt, långt, långt bort…
Jag är uppfylld av en otrolig frid. Men jag är samtidigt mycket vaken. Mycket levande. Och alldeles närvarande.
Det finns inga problem alls. Problem kan inte existera här. Ingenting som gör motstånd, försöker kontrollera, försöker fly från något, kan existera här.
Det finns ingen tid. Allt är stilla. Eller rättare sagt: det behövs ingen tid. All denna stillhet kommer inifrån mig själv. Det är som om jag skapar bara den tid som behövs, tiden det tog att gå de få steg jag gick nyss – och sedan är allt återigen totalt stilla. Ingenting finns. Ingenting alls.
Och ändå finns allting. Därtill mycket mera än jag någonsin tyckt vara “allting”. Och ännu märkligare: Jag ÄR allting.
Jag överväldigas av en enorm känsla av tacksamhet.
Och jag överväldigas av att bara vara. Jag måste sätta mig ner på berget och bara njuta.
Det saknas ingenting. Allting är fulländat. Man kan tycka att vi kan införa lite mera action här, men nej, det behövs inte. Jag kan skapa det. Jag kan skapa ett annat landskap om jag vill. Men den här stillheten är alltid här. Det är bara den jag inte kan ändra på. Jag kan bara välja att inte uppleva den. Jag vet att jag en gång valde något sådant. Men det gör ingenting.
Och jag är på något vis medveten om att det här är bara en liten liten glimt av paradiset.
Jag betraktar hyddan. Den är av trä, men svart, som om den är målad i tjära. Det kommer ett svagt violett ljus från den. Det är ett gediget litet bygge. Taket för min tanke till Zen. Eller Tao. Befinner jag mig nu i Tao? Ja, så måste det vara, tycker jag.
Jag reser mig och går in i hyddan.
Det finns nästan ingenting där, bara ett kärl. Men mitt i rummet är ett svävande violett ljus. Ju mer jag närmar mig ljuset, ju starkare blir den sällhet jag har beskrivit, som om det vore möjligt…
Jag känner nu närvaron av någon. Jag vänder mig om och ser en dvärg. En liten senig man med bockskägg. Han kommer med en spann vatten som han fyller kärlet med.
Han ger mig en blick, och jag känner en himmelsk kärlek och samhörighet med honom; jag är han och han är jag – så är det bara. Han heter Lozar, jag bara vet det också. Vi har känt varandra i evigheter.
Vi kommunicerar med varandra utan ord, jag är med på det utan någon rädsla, jag har gjort det här förut.
Jag borde tvaga mig, som kommer “utifrån” så här burdust, tycker han. Detta är en boning tillägnad andens rening.
Det violetta ljuset är centrum av denna sfär, den jag skapade. Om jag upplever stillhet här, är det inget mot den stillhet som råder i detta ljus. Där är rent medvetande, Guds öga.
Vi befinner oss nu i rymden som innehåller tiden. All tid som skapas är en liten liten avvikelse från det violetta ljuset. Och det är så för alla. Men de har avvikit mycket långt. Tänk alla de som springer därute, kucklar Lozar och jag tillsammans, de sitter fast i tid, ser ingenting och vet ingenting men tror de kan allt. De jäktar, ska hinna det och det och det och det, och tiden räcker inte!!
Men var och en av dem kan finna detta heliga rum, och allt är förändrat. De är hemma igen.
Här kan de se sina problem som de är. Var är problemen nu?
Lozar pekar: där borta. Långt långt långt därborta. Vad ska deras problem orka göra där ute? Vad gör problemen när de får vara?
Vad sker när någonting möter ingenting?
Någonting förintas.
Ställ dig i ljuset och se ditt mest komplexa problem, fortsätter Lozar. Det där som inte kan lösas, det som är så gigantiskt att det går utöver all fattningsförmåga. Du är en del av problemet själv, identifierad med det, och därför ger du det näring.
Men står du i det violetta ljuset och betraktar det, då står du i absolut ingenting, i void,
inte identifierad med något.
Du ser hela det mäktiga problemimperiet med alla dess komplexa förgreningar, du ser det nu absolut ärligt. Absolut ärligt. Du låter det vara vad det är. Och allting rasar samman. Du ger det inte längre någon näring. Problemet blir då till ett slutet system, och sådana kan inte existera i universum, de bryter samman.
Det är därför en ärlig betraktande lugn blick är det värsta era egon vet. De står inte ut.
I varje blick finns det violetta ljuset. I högre eller lägre grad.
Det absoluta betraktar det relativa. Enheten betraktar det separerade. Och det separerade måste försvara sig. Varför fragmenterar ni helheten i smådelar? Ni vill så gärna ha kontroll, och förlorar den därför. Ni förlorar er själva. Men ni är här. Ni är alltid HÄR, i detta heliga rum. Ni lever där ute, långt långt långt därute, i inkarnation efter inkarnation, så många ni behöver för att slutligen se det. Men somliga vägrar, envist in i döden, att erkänna det absoluta. De kommer inte hit mellan sina inkarnationer.
Och jag ser nu så klart mitt eget beteende. Det är som om någon står alldeles bakom mig, så nära att jag inte märker det, ett slags mental entitet, han håller vakt. Kontroll. Jag ser mönstret: Om jag gör något pekar den här väktaren alltid någon annanstans, och då måste jag hasta åstad att göra det i stället, och så gör jag det, och väktaren pekar då någon annanstans. Och varje gång han pekar ut något annat jag måste göra grips jag av skuldkänslor inför det jag höll på med. Och till slut blir de så svåra att jag vegeterar i ett slags mellantillstånd där jag inte gör någonting alls, utan bara liksom går och småäter av än det ena, än det andra. Zappar mellan TV-kanaler, surfar ovanpå livet istället för att delta i det. Jag tror jag är fri men jag är fången, jag måste leva enligt något mönster, för att väktaren ska känna säkerhet.
Den väktaren har inte samma makt över dig nu, säger Lozar. Du har upptäckt honom. Du har höjt din nivå av medvetande. Det var därför du hittade hit. Vill du gå in i det violetta ljuset, och betrakta väktaren? Vill du se bjälken i ditt eget öga?
Det handlar bara om att acceptera det som ÄR.
Acceptans är att se på det, helt ärligt. Så fort du inför ett element av motstånd, bara du börjar argumentera med honom, har du sänkt din medvetandenivå till samma nivå som väktaren, som ser en öppning och han åberopar genast sina advokater och sitt nät av förhandlare; det blir process men han har redan vunnit – därför att du är fångad i dualismen. Du ger honom näring igen. Och du har lämnat detta heliga rum.
Men acceptans är ett ord som missuppfattas. Det är inte att ”ge sig”. Samma ord kan användas här, och vi har inga ord ännu som kan beskriva de nya insikterna.
Vi talar inte om den acceptans en upprorisk slav tvingas till av övermakten efter 50 piskrapp. Vi talar inte om den acceptans de gripna under Moskvarättegångarna tvingades till när de gjorde avbön. Vi talar inte om den acceptans en kuvad hustru lever i, för att få husfrid.
Allt som du ger identitet åt, vill överleva. Det får överlevnadsinstinkt. Till och med en tanke är en liten sådan entitet, den vill ha bekräftelse, den vill ha rätt.
De flesta lider av voice-in-your-head-syndromet. På ett eller annat sätt. Man för en tyst dialog med ord, med sig själv. Det är sinnet som för en dialog med egot. Man tänker en tanke, en röst inom en (egot) säger en mening, och något annat inom dig (sinnet) måste svara på meningen, t ex ”ja, så är det”. Detta svar är viktigt. Låter man bli att besvara uppstår en inre oro. Detsamma gäller om man svarar ”jag vet inte”. Egot måste veta säkert, och det måste ha rätt. Det kan leda till komplicerade inre resonemang bara för att komma fram till en slutmening, vet man inte om det är rätt så måste man fixa till en plausibel och smart slutsats. Det går aldrig att bara säga ”jag vet inte”!
Vet du hur mycket energi detta tar? Du märker det inte för vanan är så inrotad.
De här inre dialogerna lagras i de inre energifälten. Ligger där som tunga babbelbankar, mentala massor, som du sedan lever mitt inne i, i princip medvetslös. Det kan påverka kroppen, den sjunker ihop, hållningen påverkas, du får sjukdomar. Och allt detta kallar vi att tänka.
Men här, i detta heliga rum, är du fri. Du hade inte kunnat vara här annars. Se på babbelbankarna ärligt, och de förintas. Du utplånar inget minne, utan det är identifikationen som är borta, energierna, det tynger dig inte.
Det är det här som menas med att leva i Nuet. Nuet är detta heliga rum, som alla har tillgång till. Det är void.
Rymden i vilken tiden äger rum. Inte tiden själv. Rymd i stillhet i förhållande till tiden.
Men vad är void?
Är det bara ingenting? Eller ”absolut” ingenting?
Det är medvetande. Void är rent medvetande. Allting är kommet ur medvetande.
Materia har ett slags statiskt medvetande. Medier säger: ”ge mig ett föremål som den döde ägde”, och han/hon känner detta medvetande i föremålet. Materia kan lagra emotioner, ekon av händelser, och den kan spela upp händelserna igen.
Och mycket mera kan vi säga om det här. Det blir kanske någon annan gång…
Långt långt långt därute i fjärran varseblir jag nu fragment av en röst som säger:
”Tåg mot Göteborg med avgångstid 18.18 står nu inne på spår 12”
Jag skulle vända mig om för att ta adjö av min vän men ser bara Pressbyrån på Stockholms Central. Löpsedlar om Svininfluensa. Pendeltåg kommer in: Swooooooooosh! Bromsar skriker. En skock duvor fladdrar till. Folk springer. Effektivitet. Puls. Punktlighet. Jag är mycket vaken.