Hjärtats Röst

Fredrik Larson har skrivit och utgivit en bok, som undertecknad har läst de senaste veckorna.

Jag meddelade Fredrik i ett tidigt skede att jag läser långsamt i största allmänhet; och det här är dessutom en naket ärlig, utlämnande, roande och oroande, påminnande, väckande, igenkännande, smärtsam, provocerande bok som man måste läsa långsamt.

Det är priset man betalar för att LEVA. För att se cirkeln måste man söka sig ut mot periferin. Där ute hotas man till livet! Och den som hotar är kanske mest du själv!!

Alltså, jag kan inte recensera böcker!
Därför gör jag som så nu, att jag sätter igång att skriva om det jag känner – så får vi se vad det blir. Nu spånar jag på min totalupplevlese av boken – ungefär som man kan meditera på ett tema – och jag talar inte om för er hur länge jag satt mellan denna mening och det som nu kommer:

Ängslans mäktiga krafter vill dra en in i cirkeln igen. In i ett slutet system.
Så man inte märker något.
Av slaveriet. Av bedrägeriet.
Vi tror vi går framåt. Men det går bara runt, kanske rentav i en krympande spiral… medan vi glor oss trötta på våra TV-apparater och matas med tillrättalagda nyheter, vi orkar inte förverkliga oss. Det är inte lönt.

Det här skrevs det om även på 70-talet. Men dem som skrev då slutade nästan alltid själva i spiralen och blev grå dom med, med skyggande blick, avhuggande ”så här ÄR det”, dom också.

Idag är det annorlunda. Mycket har hänt under 40 år. Dramatiskt mycket under de 10 senaste.
Idag är det inte som förr. Skeppet rätade alltid upp sig förr, hur kraftigt det än gungade.
Men idag är det inte så säkert.
Idag ligger skeppet kvar för länge, sjukt länge, i gungningarna. Så länge att vi känner att det inte kommer räta upp sig helt – men vi förtränger det. Vi kränger oss till baren och konsumerar en paraplydrink. Och det är allt som kan sägas. Var dag – en i taget – bryter ny mark. Men vi försöker låtsas som ingenting
Det kanske finns hopp? Men det ser så svart ut nu…
Men det är alltid mörkast just innan gryningen…
Jag har kommit på mig med att känna mig rätt eländig någon gång ibland mellan läsningarna av denna bok – Fredrik är pessimistisk? Nej det är fel ord. Men det infinner sig en återkommande uppbrottsstämning, ett slags desperation. Ett irrande. En ”grundkänsla”.

Det behövs några passager i boken där LIVET bara rular, bara måste hyllas.
Bara segrar, för att det är så jävla vackert. Alltså glädje.
Det skulle behövas lite fler sådana korn… jag är säker på att de här stunderna fanns under de här åren boken skildrar, anar dem också.
Men allt som oftast assimileras det i ett av bokens karaktärsdrag – kanske det författaren beskriver som ”lägesrapport”? Jag ser ett slags ”transportläge” i boken (det är spring i lägenheter, kånkande med PA-anläggningar, resor hit, resor dit, fester…), som kanske får LITE för mycket utrymme – Fredrik är som bäst de gånger han samlar sig, gör ett koncentrerat av det som verkligen betyder något, knyter ihop tåtarna, finner själva ESSENSEN! Det som vibrerar…

Nu är ju detta när allt kommer omkring en ”bloggroman”.
Men jag tror Fredrik har större kapacitet än så, borde kunna bli en poet, som Bruno K, eller Tranströmer? Men så är han ju också textförfattare till sina låtar, och de här texterna – en del finns i boken – är mycket, mycket bra!

Fredrik liknas med Plura, och andra, jag vill inte likna honom vid någon… Fredrik är sin egen…

Men det känns annars som om han skriver om något han redan är klar med.
Som om han haft en dröm om att skriva en bok, kanske en kultbok – OK nu äntligen gör han det men i samma ögonblick är han på väg ifrån det, växer ifrån det – den här författaren söker vidare. Utvecklar sig. Transcenderar…

Språket är helt suveränt. Fredrik har en speciell känsla, som ingen annan. Allra bäst blir han – som sagt – när han koncentrerar det viktiga, finner samklang med den inre rösten, det är då man känner hur väl han ser de reella sammanhangen, det som ÄR:

”Gång på gång uppmanas jag att lämna de snåla rummen och börja ge – ge bort halva min inkomst, ge mig själv nya kläder, ge mig själv av universums rikedom, att inte vara rädd för att bli fattig, möjligtvis pank någon gång men aldrig fattig”
…

”Vi får den värld vi förtjänar. Den vi bär inom oss. Privat som kollektivt. Jag som alla andra.”
Det här är en bok som ger både blodsmak och hopp. Det handlar om hur fan det ÄR. Men också om drömmen långt borta – för långt? Finns den kvar? Men ändå. Den kan vara närmare än vi tror! Vi kan inte säga något nu, om det som kommer. Idag är leken blandad som aldrig förr. Och med alla jokrar med. Kanske är den preparerad.

Den är utgiven mitt i en vansinnig tid full av liv och död, av hopp och fruktan, när inga regler verkar stämma längre…när de som brukar ha rätt plötsligt har fel.

Och jag har fel. Det FINNS glädje i den här boken också. Visst känner jag mig hemma – och känner igen mig – här:

”Pjär kommer hem efter tre veckor i Kina och bandet kan samlas fulltaligt igen. Han dyker ner till mig med lite Neil Young-skivor och vi pratar om samhället, livet, den förlorade visionen. När han gått fortsätter samtalet i mitt huvud. Nästa morgon lyssnar jag på Weld, på gitarren hittar jag några ackord som ett mantra och skriver en text. Pusselbitarna vill på plats, spelningar närmar sig, dagarna kryper allt längre in i sommaren och snart är det midsommarafton. Som enligt väderleksrapporterna ska regna bort. Ett gäng Ronnebymusiker samlas i Patrik och Emmas lägenhet en söndag för att jamma, åtta nio stycken är där och sjunger ut. När några sedan vill lägga av fortsätter jag och några till hemma hos Johan i hans lilla lägenhet. Vid ett traskar jag hemåt med gitarren på ryggen och sångerna i bröstet”.

Detta är en bok jag varmt rekommenderar!