Jag såg om filmen Seven häromdagen. Ni har väl sett den? Med Morgan Freeman, Brad Pitt, Gwyneth Paltrow och Kevin Spacey, alla i högform. (Spoilervarning: Har ni mot förmodan ännu ej sett denna film, gör det nu, innan ni läser detta).
Filmen är en ytterst mörk historia. Kolmörk. Även rent visuellt. Det hällregnar i nästan alla utomhusscener, det är många vandrande ficklampor i dystra kackerlackskvartar, och den handlar om de sju dödssynderna. Man kan få ångest för mindre…
Jag såg den första gången när den kom på bio 1995, men nu ser jag andra dimensioner i den som jag inte såg då. Den är oerhört effektivt framförd, inga överflödiga detaljer eller utvikningar. Bara rakt på. Ändå finns det så mycket man ”anar bakom”. Den väckte många tankar som jag vill försöka sätta på pränt.
Alla skådespelare gör suveräna insatser, men det är ändå Morgan Freemans film.
Och när jag ser om filmen nu, kommer jag att tänka på änglar (det gjorde jag inte 1995).
Änglar är varelser, som skapats i ett specifikt syfte. De är ett slags specialister, som hjälper människorna, visar, ger ledtrådar, men de tvingar inte. Det är aldrig meningen att tvinga någon, ty vi har alla vår fria vilja och den är helig. Änglar är totalt hängivna det Högre Väsendet, Livet, Gud. De kan uppträda i mänsklig gestalt eller i andeform.
Och Morgan Freeman i den här filmen – Somerset heter rollfiguren – verkar faktiskt vara skapad i ett mycket specifikt syfte. Han är bara där. Ska gå i pension om ett par dagar. Han gifte sig aldrig. Inga inramade foton av barn, hustru eller anhöriga står på hans skrivbord för att muntra upp honom, få honom att orka vidare genom glåmiga måndagar.
Han verkar inget liv ha utöver sitt jobb.
Han bor ensam i någon lägenhet någonstans, där det är ett satans liv ute på gatan, i trapphuset… han sätter igång en metronom för att skapa en takt, något säkert att hålla sig till, det verkar ge honom frid att höja sig över larmet.
Men jag vet inte riktigt vad som får honom att höja sig över det han stöter på i sitt jobb…
Man frågar sig ibland hur folk orkar. I Somersets fall är det dock inte den rätta frågan. Hur reducerar frågan till ett spörsmål om ren råstyrka, frågan om var krafterna kommer ifrån, när själva motivet redan är klarlagt.
Här måste man istället fråga sig: Varför orkar han? Man kan nämligen inte se motivet i Somersets fall. Han saknar överhuvudtaget allt det där som är menat att ge motivation att orka med ett betungande arbete.
Han saknar allt det som vanliga människor ser som meningen med livet, och nu är han dessutom så gammal att han har framtiden bakom sig. Om ett par dagar ska han gå i pension. Vad ska han göra då? Paradoxalt nog verkar han längta efter pensionen, något drar honom dock in i detta fall, som filmen Seven skildrar.
En ny ung kollega, Mills (Brad Pitt) dyker upp. Ett offer. Somerset ser rakt igenom honom, Mills är en ungtupp som vet säkert, som gör motstånd, han tar klart ställning emot det som är fel. Somerset gör inte så. Han gör inget motstånd. Han bara frågar varför, han observerar, och gör det han kan. Men Mills måste köra sitt race. Som vore han predestinerad. Han kan inte se sin belägenhet. Han rasar emot, och blir själv en del av eländet. Det här går inte att göra något åt.
Somerset verkar – trots sitt konkreta rättspatos – inte vara övertygad om att det finns rätt och fel. Att det alltid finns något ”rätt” som alltid måste besegra något som är ”fel”. På en annan, abstrakt, omedveten, högre nivå känner han att det finns en tredje väg, där kanske både ”rätt” och ”fel”, är fel! Det fattar inte Mills. Mills sitter som i en kapsel. Somerset ser ytan på kapseln och vart den är på väg, Mills ser inte det, och det går inte att visa för honom, det slås bort av hans mentala vaktposter, hans ego. Taggar utåt här! Han måste få köra sitt race. Han vet att han har så rätt. Och hans blick liksom flackar, ser inte, det är blicken hos någon som sitter på en förbidrivande vrakdel och han måste bara med – och ändå tror han sig vara så självständig och stark.
Somersets blick är alltid fast, alltid här, observerande det som ÄR. Han har naturligtvis ett övertag. Han driver sin omgivning att inta sina försvarsattityder, han ifrågasätter alla dessa etiketter man så gärna, så hastigt, sätter på objekt och företeelser – såsom meningslös ondska – för att kunna sätta in det i ett fack, för att kunna sortera bort det. Egot kräver kontroll. Egot kräver säkerhet. Men Somerset utmanar t o m egot. Och kanske därför är det som det är med honom: han är ensam.
Han skulle inte kunna ha något man måste skydda.
Men det har Mills. Han har sin fru (Gwyneth Paltrow), där är kärnan till en familj. En egen borg, som alltid måste skyddas mot ondskan därute. Alla ”wackos”. Det är alltid därute någonstans ondskan finns. Men inom den egna borgen är vi alltid goda, skyddade.
Men det är en illusion. Borgens murar är byggda av rädsla. Av egot. När det finns rädsla har ondskan något att “ta på”. Och hela borgen står på lös sand. Somerset står på en fast klippa. Är ensamheten ett pris? Eller är i själva verket såväl Mills som hans hustru, ensammare i sina kokonger än Somerset?
Blir familjer bara grupperingar av ensamheter, sammankopplade av ängslans band? Är livets sanna uppdrag att se bortom rädslan? Att resa sig över egot? Ser man kanske något här, på denna högre nivå, på Somersets nivå, något egot aldrig kan se? Kanske att vi lever för evigt, att vi alltid går vidare? Att ingen är ensam? Kan vi släppa vår kapsel när vi ser den?
Man kan aldrig döma av yttre omständigheter. Likväl är vi så benägna att göra det.
Jag har talat om en film här. Fiction. Jag vet inte om Somerset är en ”realistisk” person, såvida han inte är en – just det: ängel. Någon hitsänd, på ett alldeles speciellt uppdrag. Finns det sådana här människor i verkligheten, som orkar utan att man förstår varför? Och uppnår hög ålder?
Det måste i så fall finnas en orubblig tro på det Goda.
Och i den bemärkelsen är Seven rentav en ljus film. Det Goda finns här bland oss, inom oss, hur svart det än ser ut. Det Goda kan aldrig någonsin tvingas på oss. Vi måste själva välja, och vi måste alltid ta konsekvenserna av våra handlingar. Inget straff, utan konsekvenser. Vi skapar själva våra helveten. För det är vi själva som väljer att beskylla någon annan, eller något annat. Då lägger vi ansvaret för oss själva, utanför oss själva.
Men det kan också gå åt helvete för änglar. Vad som sker är att de förlorar det absoluta, sugs in i det dualistiska medvetandet, den relativa världen, som Mills sitter fast i – och de flesta av oss kanske – där vi tror att det finns något ont som måste bekämpas, att man måste göra motstånd, att man måste kapa åt sig och försvara. Att livet är en ständig konflikt mellan två motpoler. Om detta händer änglar blir det inte roligt. Eftersom de är så oerhört hängivna i det de gör, blir de nu istället lika hängivna i ondskans tjänst.
De blir totalt hänsynslösa. Saknar totalt empati, medmänsklighet, ansvar.
De blir fallna änglar. Lucifer är ett exempel.
Fallna änglar finns bland oss, förkroppsligade. De anser sig ha rätt att tvinga andra. Rätt att döda. Rätt att ta för sig, rätt att skövla. De anser att hela denna jord är deras ägodel. De anser sig stå över vanliga människor. De är en elit. De ska ha makt, till varje pris. De uppfann skulden, hädelsen, synden och straffet, att förslava sin omgivning med. Och slaveri har vi.
De uppfann i själva verket de sju dödssynderna.
Kanske är John Doe (Kevin Spacey) i filmen en sådan? Han låter sig dödas men vinner ändå. Så länge vi tror att de måste bekämpas vinner de. Eftersom vi själva blir som dem. Delar deras energier. Som Mills.
Du tror kanske att det är någon annans fel, men livet är alltid om DIG. Glöm aldrig det. Du är allt som finns. Du är inte en hjälplös liten myra, styrd av omgivningen. Du är alltid här. Du kan inte tro något annat utan att ha glömt vem du är.
Jag gillar Freemans slutreplik: ”I’m around”
Fredrik Larson