Friheten

Det finns så många fängelser
där mänskor spärras in
Dom värsta är väl dom som saknar galler
– Mikael Wiehe

Friheten är det dyrbaraste vi har. Friheten är något vi måste vara tacksamma för, därför att inte alla har den. Vi ska vara tacksamma över att få bo i ett land som Sverige, där vi får göra som vi vill. Vi får åka vart vi vill, och vi får säga vad vi vill, utan att bli arresterade.
I Kina, te x, är det inte så. Eller i Nordkorea. Och historiskt sett: i Sovjetunionen, eller i Nazityskland var det defintivt inte så. Det är diktaturer jag har radat upp här.

Under dessa mörka epoker har vi i Sverige levat nästan som om vi inte fanns, bakom vår neutralitet. Vi har inte stuckit ut på något sätt. Vi lät tyska trupper genomfara landet under krigsåren, vi sände tillbaka frihetslängtande flyktingar till Sovjet, i den makabra baltutlämningen 1946. Är det därför vi har vår frihet? Förutom att Palme kanske retade en och annan har Sverige varit ett ganska obemärkt land. Gäller det att inte reta någon? Tja, vi vet ju vad som hände med Palme…

Det ska å andra sidan sägas att om alla länder agerade som Sverige, då fanns det inga krig. Kan man säga så? Nä. Sverige agerar som de gör därför att det finns krig. Krig är vi rädda för. I Sverige sköter vi vårt. Vi vill inte ha med era krig att göra.
Sverige har blivit som svenskarna är mest. Skygga, tråkiga, grå små skuggor, som sköter sitt och skiter totalt i andra. OK, jag kan hjälpa dig då, om det inte är farligt. Och om det inte kostar mig nåt. Det var elakt. Och jag är ju svensk själv. Njaä, jag är faktiskt halvfinne.

Min finska mormor, som jag aldrig kunde tala med därför att jag aldrig lärde mig språket (jag är uppvuxen i Sverige), smugglade en stor skinka genom julnatten utanför finska Oulu under vinterkriget. Hon blev stoppad av en trupp soldater. Skinkan bar mormor under kappan framtill, så det skulle se ut som om hon var havande. Det hindrade dock inte en av soldaterna att stöta till med det bajonettförsedda geväret. Soldaterna blev tydligen så glada över den skinkan att min mormor fick fortsätta i frihet.

I krigets Finland tog man hand om varandra. Man hjälpte varandra att överleva i den smällkalla krigsvintern. Friheten var satt på spel. Man kunde inte ta den för given. Och även efter kriget är det nog lite så här. Det är en annan öppenhet gentemot varandra. Att vi svenskar ofta är illa sedda här, är en annan sak.

Det är när vi tvingas inse att livet måste fortsätta trots att vi är rädda, som vi lär oss att se varandra. Då går kanske rädslan att leva med? När alla sköldar har spruckit och vi måste fungera tillsammans och inte längre kan leva separerade från varandra?

Men vi svenskar är rädda för rädslan! Vi skyr all konflikt!
Och hur fria ÄR vi då egentligen, i Frihetens Land? När vi har förverkligat den högsta drömmen om frihet, och haft fred i århundraden, dessutom tankefrihet, yttrandefrihet, självständighet, när vi har ALL frihet, när vi har ett drömland, får vi då ett land som Sverige??

Vad är det för frihet vi har? Frihet från varandra?
Har vi spunnit in oss så totalt i våra separata kokonger att vi inte ser varandra?
Där det bara handlar om att skaffa sig ännu mera yttre ting. Och pengar. Så jag inte behöver jobba. Så jag kan åka jorden runt, bara fest resten av livet. DET är frihet, det! Friheten är bara nåt mer, som man ska köpa hela tiden?

Men vi är inte fria. Vi sitter i fängelse. Vi är varandras fångvaktare.
Individen rutas in och definieras, det är tydligast i arbetslivet men det slår ofta igenom i familjen, överallt. Teatern tilltar med ökat avstånd från varandra, och det är ofta en grym teater. Ett falskspel. En maskerad där inga masker behövs, vi ser inte varandra ändå.

Har du upplevt när du pratar med någon, att den du pratar med inte låter dig vara den du är? Han/hon har en förutfattad mening om dig, han har satt dig i ett fack (ett fängelse), och han har redan en så klar uppfattning om vad du kan förväntas säga, att han inte lyssnar? Du har fått en etikett på dig, och den etiketten är det han bollar med, i stället för att lyssna på dig.
Och han släpper inte ut dig ur det fängelset. Då skulle han inte ha kontroll.

Företagen styrs av aktieägarnas förväntningar. Aktiekursen kontrolleras av förväntningar. Och individen måste göra det han förväntas göra. Kanske över förväntan. Men inte för mycket över förväntan.

Det berömda egot vill ha säkerhet, kontroll och gärna prestige (och egentligen – men det nämner vi bara inom parantes – makt)
Det ekonomiska systemet och allt det innefattar, är rigida strukturer av stagnation.
I detta system blir individen som en aktie (ett företag). Det betyder inget vad individen går för, utan det som är avgörande är det du förväntas gå för.

Är detta frihet? Vad tycker du?

Man kan sätta en etikett på det här, säga ”Ja, men det här är ju kapitalism!”
Bara det? Hur gick det då med kommunismen? Var inte kommunisterna också människor med egon? Är inte såväl kapitalismen som kommunismen komna ur samma rot?  Det handlar bara om en sak: GREED.
George Orwell skrev en utomordentlig liten bok om detta, Animal Farm (Djurens Gård). Bara 90 sidor, men ack så läsvärt.

Men. Det här är viktigt: Vi är alltjämt fria att läsa Orwell. Det kan komma tider då Orwell, och t o m det jag skriver här, räknas som samhällsfientlig propaganda, och blotta innehavet av den bestraffas med ond död!
Eller tror du att vi är  så ”civiliserade” nu, att det aldrig mer skulle kunna hända?

Vad är ”civiliserade”? Någon luddig föreställning om världen därute? Blir du arg förresten, när du läser detta? Då är det kanske ditt ego som reagerar? Look at yourself.

När Jesus från Nasaret kom till judarna, trodde många av dem att han skulle befria dem från det romerska förtrycket. Det sades ju att en ”befriare” skulle komma. Men Guds Son anlände ridande på en åsna.
Och  han började i stället bråka med judiska kyrkan. Han utmanade fariséerna och de skriftlärde.

När de insåg att  han aldrig skulle leda en här mot romarna tog de avstånd.

För även religionen (Kristendomen), liksom det ekonomiska systemet, var (och är!) rigida strukturer av stagnation. Där det hålls kontroll. Och där det – även här – handlar om människor med egon, som sätter sig på en piedestal, över folket. Och vaktar sina positioner.
Kristendomen av idag är inte längre det maktredskap den en gång var, men likväl lever alltjämt det rigida i systemet kvar.
Säger du något som inte stämmer överens med församlingens förväntningar, blir du snabbt måltavla för en ilska som kan anta fantastiska dimensioner.  Jag säger inte att det alltid är så, men det är minerad mark.

Jag har därför ett ”riktmärke”: När Gud försvaras med ilska, då är något fel.

Men den här makteliten, som kör skiten ur folket, i vilken form det vara må, genom Gud eller Mammon, är de fria? De har ju all makten, alla pengarna, det kan göra vad dem behagar!
Tja, vad tror du? En sak är klar: Friheten för dem är väldigt, extremt faktiskt, beroende av yttre ting och yttre omständigheter.
Kände du igen dig själv i frågan: Om jag hade pengar, då vore jag fri? Du kör deras race!

Jag har inte all världens pengar, så jag kan inte tala av egen erfarenhet. Men jag är ändå ganska övertygad om att när man väl HAR all världens pengar har man inte automatiskt frihet. Frihet är en inre upplevelse. Inte en yttre.

Det är FÖRVÄNTAN som är hela drömmen. När du väl sitter där med alla pengar, kommer förväntan att slå över på turboeffekt och finner nya mål, och nya, och nya. Du blir aldrig tillfredsställd. Du har aldrig tid med denna INRE upplevelse av frihet.

Förväntan är något som ska ske i framtiden. Men det är alltid NU du lever. Går det ihop?