I frysboxens djup

Jag nåddes av en tanke häromdagen.
Jag vet inte varför den dök upp egentligen, vad det handlar om är något jag hörde talas om redan på 70-talet. Jag vet inte om det tillämpades redan då,  eller om det bara talades om det: Idén att efter dödens inträde frysa ner kroppen, i förhoppningen att vetenskapen i en kanske inte alltför avlägsen framtid har avancerat såpass att man kan väcka liv i den döde…
Jag vet inte varför jag kom att tänka på det här nu. Men jag gjorde en snabbsökning på Internet…

Till min förvåning inser jag att det här på fullt allvar tillämpas idag. Vi har t ex The Cryonics Institute i Detroit, som levererar denna smått makabra service, mot en väl tilltagen betalning naturligtvis (vad trodde ni?).

Jag läser dessutom en artikel om en person (från mina hemtrakter, faktiskt) som hängett sig åt detta. Han tror att det kommer att dröja flera hundra år innan vi har kommit dithän att den här drömmen kan förverkligas, och i vilket fall han – som han uttrycker det – drar världens största vinstlott…
Jag ger länkarna här:
http://www.expressen.se/1.317233
http://www.cryonics.org

Jag ska inte teoretisera här om vad han kan se fram emot om flera hundra år, om hur den framtida arbetsmarknaden ser på en person som legat i en frysbox de senaste 400 åren t ex, eller hur han ska se sin nästa död, som troligen blir på riktigt, the hard way, eftersom vi vet att det inte blir bra om man fryser två gånger.
-Men det problemet kanske också är fixat om flera hundra år? Om de nu kan väcka döda? Vad vet vi?

Nej, jag känner bara en lust att spåna lite kring det här. Det finns en stor komisk potential i hela upplägget. Inte minst om man betänker hur tidens tand kan fara fram med en föresats av det här slaget…

Så. Låt oss nu betrakta familjen Peterson. Den leds med järnhand av den driftige mångsysslaren Efraim, vars entrepenörsanda, finurlighet och överlevnadsförmåga är vida känd långt över gränserna för den lilla by han verkar i. Det kan vara i Småland. Det kan vara i Michigan. I Bayern. Eller i en avkrok utanför Magnitogorsk? Var som helst.
Efraim har sju söner. Var och en av dem har sin särart.

Nu är det 1973, säger vi. Efraim blir plötsligt sjuk. Det bär sig inte bättre än att han får en svår diagnos av läkaren och det står snart klart att han har bara en månad kvar att leva.
Men nog fixar väl Efraim det här?
Han sammankallar sina sju söner vid sin bädd. Han inviger dem i sin plan – gissa vad. Precis. Inte ska Efraim dö inte. Nej, Efraim har alltid haft en räv bakom örat, och så är det även när Liemannen knackar på.

Tvivlaren bland sönerna är Adam. Han anmärker:
”Men det kan ju ta flera hundra år innan vetenskapen har kommit till en sådan nivå att…”
”Nonsens! Det var ju bara några år sedan vi vandrade på månen!”, avbryter Efraim, som sitt prekära läge till trots lyser av förväntan som en liten gosse på julafton.
”Ingen död!! Experiment!! Jag är bara borta ett litet tag! Lita på gamle Efraim!”

Ingen präst kommer till Efraims gård för att ge sista smörjelsen. Nej, här häckar en stab av tekniker, ingenjörer i vita rockar med egendomliga instrument.
Och när Efraim så kolar, exakt på utsatt tid, är allt väl ombesörjt. Dödens iskalla omfamning är en noggrant kontrollerad kyla på -196 grader Celsius. Den nattsvarta saknaden är ersatt av en aura av high-tech och äventyr, nästan lite fest; det känns inte som ett definitivt avsked, utan mera som när Armstrong, Aldrin och de andra gav sig iväg i sin raket… visst kommer de väl tillbaka? Ja, de kom ju tillbaka! Klart att Efraim kommer tillbaka! Vilka tider vi lever i!!

Men även dessa tider förändras. Dylan har rätt…

Några svåra år av missväxt kommer. Stora delar av Efraims efterlämnade förmögenhet slösas dessutom bort på spel och dobbel av Simon, det svarta fåret i brödraskaran. Det finns inga pengar att underhålla kylningen av Efraim längre.
Alla sju bröderna går och skrotar på farmen. De klarar sig eftersom de kan leva av det marken ger, men inte mer.

De ställs inför valet att antingen låta Efraim få en vanlig hederlig begravning, eller…?
John, som är den som mest liknar sin far, smäller näven i bordet:
“Vi fryser själva! Fars dröm ska hållas levande!”
Alla bröderna instämmer med stort patos.

En rad problem av teknisk natur tornar upp sig. Det största av dem är att en vanlig frysbox tillverkad av ASEA,  inte kan hålla en temperatur på -196 grader Celsius. Snarare kanske -12 grader, eller någonstans däromkring.

Salomon, som är cynikern i brödraskaran, tar nu till orda:
”Men det kanske också fixar sig? Kan de väcka döda om hundra år, kan de väl kanske fixa en taskig frysning?”
Ingen kunde invända något mot denna eventuella visdom. Och så kom det sig alltså att Efraim förpassades ner i en rymlig, vanlig ASEA frysbox ute i lagårdsbyggnaden.

Den första tiden är frysboxen en helgad viloplats för Efraim.
Men med tiden trubbas moralen av…
Och så blev det till slut så att Efraim fick dela plats med en femkilos kalkon, påsar med Pommes Frites, en halv spädgris skänkt av vänlig granne, köttfärs, glass… tills boxen var full helt enkelt.

Moralen trubbas av än mera…
Bröderna börjar anlägga dåliga vanor. De anordnar stora partyn, som till slut blir lika omtalade utanför byns gränser som Efraims driftighet var en gång i tiden. Man använder nu frysboxen också för att snabbkyla öl, det springer mycket löst folk på gården och alla roar sig kungligt.

Vi kan nu nämna en incident, som blev upptakten till ett mera ohämmat förhållande till den sista resten av Efraims griftefrid…

Någon av gästerna vill ha en öl till. John orkar inte gå och hämta en utan ber gästen gå och hämta den själv. I frysboxen.
Han går dit. Hittar ingen öl. Har burkarna åkt ner nånstans? Han börjar lyfta på lite saker i frysen.
John märker att gästen dröjer. En tanke slår honom…

Gästen står klistrad mot väggen, stel av fasa.
”Hang loose, det är bara farsan”, säger John.
”Uuuhhh…”
”Han är inte död!”
”Uhhhh…nähä?”

Vilket kan bevisas. Efraim är nämligen inte officiellt dödförklarad. Han är bara satt på undantag, tillfälligt. Alla papper är i perfekt ordning.
Och John får lov att förklara alltsammans för en skara partygäster, som står där med sina hakor i gräset.
”Men då kan han ju vara med oss och ta en öl han också!”, ropar någon till slut.
Alla jublar. Bröderna måste ge vika för trycket. Alla roar sig, mera folk strömmar till, och någon av dem har med sig  den ovanligt glupska rottweilern Rufus.

Nu ska vi också nämna Thomas, den skötsamme av bröderna. Han dricker ingenting, utan vad han gör är endast att skriva ner allt han ser och hör. Vilket kommer att underlätta den research en framtida  släktforskare kommer att göra, 270 år senare…

Så det skrivs ner hur Efraim får blommor i öronen, hur han – då han befinnes ha svårt att dricka – får det hällt över sig, samt hur han bjuds upp till en formidabel Danse Macabre av damer som minns den dansante kvinnokarl Efraim en gång var…om de märkte någon skillnad förtäljer inte historien.

Dagen efter sjöslaget skrivs också ner hur Efraim, som stått lutad mot flaggstången, i takt med att han tinar upp tilldrar sig alltmer intresse från hunden Rufus, vars matte eller husse sedan länge haft helt andra tankar än att mata sin hund. Faktum är att de sover ännu, klockan två på eftermiddagen.

Thomas skriver också ner dialogen som utspelas en timme senare mellan John (som sent inser att han har ett ansvar att sköta), och Salomon, som störs i sin sömn mitt på gräsmattan av Johns alltmera högljudda tirader:
”Hundjäveln har ätit opp hela högerarmen och gnagt av ena benet på far!!!!”
”Ja…men vafan! Kan dom väcka döda om hundra år kan dom säkert fixa nya armar och ben också. Oroa dig inte, släng in skiten i frysen.”

Vi lämnar nu Efraims vidare öden därhän ett tag. Nu vrider vi fram tiden 270 år, alltså till år 2260, ungefär…
Hur ser världen ut nu? Ingen aning. Men i Mozambique bor en avlägsen medlem av Efraims släkt. Jakob heter han. Och han släktforskar. Han har kommit över en radda gamla dokument över födslar och dödsfall. Hans uppmärksamhet fastnar på:

Efraim Peterson, 1916 – ?
Besynnerligt. Inget dödsår? Vad hände med Efraim? Inga uppgifter finns om att han skulle ha försvunnit. Han lär ha bott på sin gård hela sitt liv…

Han bestämmer sig för att resa till gården, som han har mycket diffusa minnen av. Gammelmormor, och ingen annan, bor där nu.
Det visar sig att visst, hon har hört talas om att det ska ha levat sju bröder på gården en gång i tiden, och att det var ”ett herrans liv”. Men det är allt han får ur henne. Någon Efraim känner hon inte till. Efter några ytterligare frågor kommer hon dock på något. Hon går upp till vindsvåningen där det finns en bunt gamla anteckningar, ingen begriper något av dem, för de är skrivna på fornspråk, säger hon. Hon ger dem till Jakob.

Jakob, som är kunnig i fornspråk, studerar anteckningarna med tilltagande intresse.

”Det blir middag sedan…”, hör han bakom ryggen medan han läser.
”…jag har något riktigt fint i frysen må du tro!”