Något i diskussionerna efter förra inlägget inspirerar mig. Jag känner att det finns mer. Jag vet inte vad. Men då börjar jag skriva så ser vi vad som händer…
Jag sa något om att det inte finns någon gräns för hur medveten man kan bli.
Visst låter det rätt? Den som inte håller med får säga ifrån.
Den stora sanningen känner man igen. Man bara vet.
Om vi nu antar att vi är vår kropp, samtidigt antar att vi kan bli hur medvetna som helst, hur kul är det? Vad skulle denna medvetenhet bli medveten om? Allt om hur världen hänger ihop? Universums gränser?
Det sistnämnda skulle vara omöjligt, om vi är vår kropp. Vår kropp är en sak. Vi uppfinner andra saker för att hjälpa vår kropp till förståelse. Teleskop, mikroskop, partikelacceleratorer, spektrometrar….
Det är fullkomligt omöjligt att vi en dag skulle kunna få insikt i hur allt hänger ihop, medelst den här ”metoden”. Det här vet vi också.
Men visst kan vi utöka vår medvetenhet till viss grad? Vi kan starta ett forskningsprojekt som pågår i det oändliga. Och hela tiden upptäcka nya rön som bygger på sådant vi redan upptäckt, och bli medvetna inom ramen för projektet.
Vi blir aldrig klara. Men vi kan bli ganska medvetna på vägen.
Och alltsammans blir gärna komplext. Svårt att dokumentera på ett begripligt sätt, i själva verket förstår ingen annan människa till slut, än de eldsjälar som driver projektet, vidare, vidare, vidare…
Och forskarna är betalda. Det är en yttre ram för allting. Överordnade bestämmer huruvida det är realistiskt att fortsätta med projektet, eller om det ska läggas ner. Det betyder att de överordnande också måste bli medvetna i takt med forskarna, om intresset ska bibehållas.
Men vi lämnar forskarna. Vi besöker en annan person, som också strävar efter sanning: poeten.
Poeten vandrar med pannan i veck, slås till marken av en insikt så klar att han bara ligger där, kippar efter andan. Han anar den eventuella glimten av ett guldkorn i en öken utan hopp. Men den aningen är nog för honom att ge sitt liv för att fånga den. Han försöker, våndas, sliter sig mitt itu, och skriver så med skälvande hand ett par rader han inte är helt nöjd med…
Vi läser det och känner närvaron av något stort.
Poeten har ingen budget att hålla sig till. Med förbehåll för det ekonomiska system han har fötts i, är pengar inte det viktiga för honom. Annars skulle han aldrig kunna ana guldkornen. Bruno K Öijer vann en stor summa pengar en gång. Den växlade han in i mynt, varpå han hällde ut alltihop i en T-banestation. Weird. Men jag tror jag förstår honom. Pengarna störde honom som ringen i sagan. Ville dra honom ur spår. Poeten väljer att skriva i kommersiella syften (då är han inte längre en poet), eller följa sin inre röst. Jag föredrar det senare. Jag tror inte Bruno K hade blivit det han blev om han inte hade gjort det här. Han gjorde ett vägval.
Pengar vill dra i oss, rikta vår uppmärksamhet mot de yttre tingen. Och fullständigt glömma oss själva. Vi blir som forskaren. Allt beror på yttre ting. Vi själva blir ett ting. Vi tycker poesi är något flummigt, svagt. Det ”ger” ingenting. Och vi jagar, jagar i stället. Pengar. Vi får något blankt i blicken till slut. Det oändliga i vårt inre byts mot ett oändligt svart hål, som bara vill ha mer och mer. Det tar aldrig slut. Det leder aldrig till en känsla av helhet. Alltså en känsla av att vara HEL.
God poesi kan ge något av den känslan. Om man är närvarande i ögonblicket, när man läser. Om man inte tänker att ge det tid, utan glömmer tiden. För det finns ingen tid. Det finns klockor som försöker mäta oss.
Vi blir ensamma när vi tror att till och med Gud finns i det yttre. Och när det värdefullaste som finns i det yttre är pengar. Det blir så lätt så, i den här världen.
Då blir Gud den grymma gammaltestamentliga Guden. Den gud som liknar maktlystna människor. Som dömer. Kräver lydnad. Någon kom och ville säga ungefär det jag har sagt här. Det finns ingen Gud därute. Han finns inom. Han kan anas som glimten av ett guldkorn.
11 replies on “Varför Bruno hällde ut pengarna”
Att tjäna Gud som en yttre makt. Jag är inte alls främmande för det. Det ena behöver inte motsäga det andra. De teistiska religionerna måste väl inte ha fel? Kanske har dom bara ett perspektiv som just nu inte är så viktigt för oss. Det mesta vi skriver om nu för tiden handlar om det individuella inifrån-perspektivet. (JAG eller I-AM) Utifrån det finns ingen yttre Gud.
Men måste man inte också erkänna ett kollektivt inifrån-perspektiv (DU eller VI)? Det är där du och jag refererar till oss själva som vi. Det är där kulturer bildas och det mirakel kan uppstå – som det ju faktiskt är – att du och jag menar samma sak när vi pratar om jordgubbars smak eller himlens färg. Hade vi bara det individuella inifrån-perspektivet skulle jag ge blanka fan i vad du tycker om jordgubbsmak. Inte heller skulle jag någonsin kommit på den befängda idén att konstruera symboler och språk. I det här vi-perspektivet relaterar vi. Och om Gud är allt – i jag-perspektivet – borde Gud bli DU i det här perspektivet. Här vill jag ha en relation till Gud.
Men detta är inte slutet på medvetandets multi-dimensionella manifestation. Det finns utifrån-perspektiv också. Ett individuellt och ett kollektivt. I det individuella Det-perspektivet hittar vi neurobiologerna som säger att Gud är en kemisk förändring i hjärnan eller så tillber dom den vetenskapliga metoden som en religion. Där blir Gud kanske en metod eller så blir han ALLTING – ett ekosystem, Gaia. Varken personlig eller kollektiv utan OBJEKTIV.
Sen har vi det kollektiva utifrån-perspektivet. Här hittar vi antropologerna och kulturvetarna och systemvetarna och en massa andra värdefulla “vetare”.
Tänk om alla fyra perspektiven berikar varandra och tänk om det finns en Guds-manifestation för varje??
Jag vet inte. Jag är ett gammalt Ken Wilber-fan. Detta var en mycket tafflig snabbversion av hans fyra kvadranter. Tanken på olika Guds-manifestationer kommer också från Wilber. Han jobbar mycket med att transcendera OCH inkludera. Bara för att vi nu lämnat den teistiska Guden behöver vi inte slänga honom på soptippen. Speciellt inte som flera miljarder människor tycks finna tröst i honom. Det är lätt att tro att de blivit påtvingade denna Gud. Men Wilber föreslår att det också kan bero på att de befinner sig på en sådan medvetande-utvecklings-nivå. Han pratar om den Mystiska nivån. Där finns de bokstavstroende, inte för att dom måste utan för att den straffande Guden är den Gud deras medvetandenivå kräver. Nästa nivå är den rationella, Där hittar vi de ateistiska vetenskapsmännen. Sedan kommer den pluralistiska. Här hittar vi postmodernisterna, multi-kulti, alla vägar leder till Rom, inge är högre eller lägre. Det tycker pluralisterna ändå till dom inser att halva kommunfullmäktige består av Nynazister…. 😀
Sedan kommer vi till den integrala nivån där vi ser en mycket större bild. Där erkänner vi att alla föds på ruta ett, alla måste gå igenom alla steg i utvecklingen och alla dessa steg har transcenderats men integrerats i den stora bilden. Där kan vi se att det finns högre och lägre men det betyder inte att vi förtrycker dom lägre. Vi ser den stora bilden och ger alla vad just dom behöver. Där återfinns såklart Ken Wilber själv….
ja, jag fick lust att skriva av mig lite integral teori. Hoppas jag inte tröttade ut dig. Men integral teori är faktiskt ett briljant ramverk för den här typen av diskussioner.
läste igenom vad jag skrivit för att se hur flummigt det blev och såg då ett allvarligt fel. De bokstavstroende finns på den MYTISKA-utvecklingsnivån, inte den mystiska
Fan, jag insåg hur mycket jag gillar Wilber. Problemet är att hans böcker är tegelstenar. Jätte tuggmotstånd och tar jättemycket tid. Men man får en ganska bra känsla för hans budskap om man kollar Youtube-klipp också. Även om han är mycket bättre i skrift.
Hej Björn!
Är du klar?
Roligt att jag satte fart på ditt engagemang.
För mig låter det konstigt att tjäna Gud som en yttre makt. Gud behöver inte makt. Han behöver ingenting. HAN förresten, det är missvisande, Vi kan säga HON lika gärna! Vi har en hoper mentala bilder om vad Gud är, som vi märkligt nog aldrig ifrågasätter. Och så drar vi igång en intelligent diskussion på totalt felaktiga premisser.
Att “den straffande guden” kan vara nödvändig utifrån den medvetandenivå man är på? Hmmm…
Nej. Jag tror inte det. Medvetandenivå kan ta en jättes kliv. Jag tror att vi föds med en högre medvetenhet om vilka vi är, innan vi grottar ner oss i den här världens mörker.
Medvetande är att minnas!
Ok, prova det här! Skilj på medvetandenivå och medvetande-struktur. Det som wilber å komp kallar den magiska, mytiska, rationella, pluralistiska och integrala nivån är medvetande-strukturer – INTE nivåer. En viss medvetandenivå tolkas olika beroende på genom vilken medvetande-struktur den TOLKAS. Någon på den mytiska nivån måste antagligen klä en upplevelse av NUETs kraft i mytiskt språk. Denna kraft ges formen av en mäktig fadersfigur. Om det är en han eller hon beror på om myten skapas i en patriarkal eller matriarkal kulturell kontext – vilket i sin tur beror på hur man värderar männens fysiska styrka och dess roll för familjens och samhällets chanser att överleva.
exempel kulturer där konflikter löses med hjälp av våld, där dominerar som vi vet mytisk religion med mäktig fadersgud. inte så konstigt egentligen, eller?
om en människa från en mytisk religiös våldskultur genomgår ett förändrat medvetandetillstånd – då tolkas detta som att Gud har talat till oss och sagt att vi skall förinta Satan med våld.
Alltså, förlåt mig Perra, jag rapar bara upp lite Wilber-tänk här. Men det intresserar mig och kanske kan det göra dig nyfiken. För det finns faktiskt tänkvärda poänger här … tror jag.:-)
Hej Björn!
Det är helt OK, du får rapa upp hur mycket du vill här!
Jag har ju inte läst Ken Wilbers tegelstenar. Tursamt nog kanske, eftersom jag misstänker att det skulle dra in oss bägge i en mycket komplex diskussion som ingen skulle orka följa…
Det är lurigt att resonera om detta, då orden är så ambivalenta.
Jag skulle inte kalla det medvetande-strukturer. Snarare miljöpåverkan, kulturellt betingad..
Men, det är ingen fart i det här. Ligger det inte en stagnation i att teoretisera på det här viset? Ärligt talat?
Man frångår begreppet NIVÅ här, då det vore förmätet att uttrycka sig om en högre nivå, från den man står på? Det känns som en sovjetisering av det hela. Strukturer, på samma nivå. Det är inget liv i det.
Jag talar om medvetandenivå. NIVÅ är ett laddat ord, som lätt drar in dig i den trista maktskalan. Men de som har makten i samhället, de som är “över”, har lägre medvetandenivå än du. Deras språk, deras makt, är rädsla.
Det är inte det här jag menar! Jag skapar en ny värld där ALLA växer och ALLA har harmoni. Att höja sin medvetandenivå är att inse att du är ALLT liv. Att höja sin insikt till denna punkt!
Nu ser ju Ken Wilber, och du, på människans situation utifrån en sekulär ståndpunkt. Men jag drar in Gud. Jag aktar mig för att göra ett koncept av Gud. Jag ser Gud som potential. oändligheten. Livets källa. Kärleken. Inte nån mäktig fadersgestalt. Gud är en process, det blir hela tiden mera. Liksom vi människor kan bli.
”
om en människa från en mytisk religiös våldskultur genomgår ett förändrat medvetandetillstånd – då tolkas detta som att Gud har talat till oss och sagt att vi skall förinta Satan med våld.”
OK. Om vi antar ett HÖJT medvetandetillstånd, så vore det att jag förintade mig själv. Mitt dödliga jag. eftersom det bara är det dödliga jaget – egot – som resonerar så här. Det är egot, the carnal mind, som är Satan!
Eller om du föredrar att se Satan som en yttre entitet, det kollektiva egot.
Jag har aldrig varit religiös. Har aldrig gått i kyrkan. Men jag kan känna storheten i t ex en dikt. Det är nu jag inser att det är Gud. Poesi är inte möjlig utan Gud. En storhet. Man kan bli MER.
Men det har blivit så här för oss i västerlandet, eftersom religionen (kristendomen) stympades och infiltrerades av maktmän, som använde Gud till att hävda sig själva över folket. Inte konstigare, egentligen, än vad som hände med kommunismen. Kanske en hedervärd tanke -lika för alla! rättvisa! Kamratskap! Men det gick med den som det alltid går. En elit tog kommandot och satte sig över. Tro mig, det är likadant med kapitalismen. Det är samma rot.
Vad som tog fart var vetenskapen, som såg världen utifrån materiell ståndpunkt. Och därmed också människan. Men vi är andliga varelser.
just nu, i ett sällsynt tillstånd av nykterhet ser jag följande: mina åsikter kontra dom jag ser som tillhörande dig Perra. Jag har investerat en dos identitet i mina, (inte så liten märker jag till min förvåning) för jag tycker bättre om dom än jag tycker om dina.
Men de åsikter som råkar finnas i min hjärna nu är inte min identitet. Jag behöver inte försvara dom som mina eller Wilbers åsikter inför någon annans kritiska granskning. För dom tillhör inte mig, inte Wilber, inte någon. Jag behöver inte sälja dom till dig för du behöver inga åsikter. Och om du behövde det så har du ju redan dina egna som du tycker om.
Detta var så skönt. Jag ser vilken oerhörd dragningskraft åsikter har på min uppmärksamhet men kan just nu känna frihet tack vare en intensiv medvetenhet om var min uppmärksamhet är fokuserad. Det är ingen åsikt, det är en direkt upplevelse varken jag eller någon annan kan ifrågasätta. En upplevelse av frihet. A moment of Grace.
Det är inte alltid så. Det är sällan så faktiskt. Igår kväll satt jag och läste på Saint Germains hemsida då du skickat en länk till mig och jag hade så mycket åsikter så du anar inte. Jag försökte svara på ditt mejl men raderade det jag skrivit för det kändes inte bra. Och nu kom detta ögonblick. Jag ville bara dela med mig av detta som du redan läst tusen gånger hos Tolle och andra och säkert upplever själv också. Jag önskar mig själv och alla människor fler sådana stunder av frihet i förhållande till åsikter.
Hej Björn
(Du kanske borde byta ordet nykterhet ovan mot klarhet eller nåt? Det finns en risk för fatala missförstånd annars…;-)
Anar du en helt ny utmaning i det här? Det heter att man ska “stå för” sina åsikter. Hur har man byggt sina åsikter? Jo, man har bestämt sig för något. Och det åberopar man som sin egen “auktoritet”. Du har t ex ditt “Wilber Framework”. Jag vet inte hur du använder det.
Se på forskarna jag beskriver i inlägget. De är sponsrade av en ledning. Men tänk om de efter ett ändlöst och kostsamt arbete skulle komma fram till att de jobbat under felaktiga grundsatser? De kommer till en återvändsgränd. Allt var fel!
De skulle ha svårt att lägga fram detta för sina överordnade.
Det kan man föra över på sig själv: Tänk om jag har haft fel i alla år?
Men ingenting är bortkastat. Man måste alltid vara beredd på att ha fel. Och ha den ödmjukheten, den ärligheten mot sig själv, att erkänna det. Det är att höja sin medvetandenivå.
Men du ser, vi har byggt en hel civilisation där man inte får ha fel! Vi döljer i stället våra fel under rökridåer av komplexitet.
Man kan simma bland åsikter ett tag. För att finna insikter. Och insikter har med direkt upplevelse att göra. Skönt att höra att du upplevt ett Moment of Grace.
Kul att diskutera med dig:-)
nykter på riktigt är man när man inte klamrar sig fast vid de oerhört relativa tankeformer som vi normalt kallar åsikter, principer och värdegrunder. …. vilket var en åsikt som jag inte tänker “stå fast vid” (annat namn för att klamra sig fast vid… )
Min åsikt är att det kan bli jobbigt om man slutar simma runt i det hav av åsikter som stavas mänskliga kulturer … då sjunker man ner och hamnar sittandes bland vrakdelar från svunna tider.
Hur jag använder mitt Wilber-framework? Bra fråga. I perioder placerar jag det i ett vitrinskåp i vardagsrummet där jag då och då dammar av det för att visa upp det när det kommer gäster. Kolla vad jag har:) Andra gånger har jag det för att skriva folk på näsan och visa att dom inte fattar nånting … men då ångrar jag mig sedan och ber om förlåtelse. Det gjorde jag faktiskt här också Perra om du märkte det. Men mest skall jag säga att det berikar mig, gör mig mer öppen för andras perspektiv och mer tolerant. Det har hjälpt mig att acceptera och se värdet av
… oj, kommentaren åkte iväg av sig självt, skumt. Vad jag skulle säga var att Wilbers Integrala teori har hjälpt mig att förstå de miljarder människor som lever med en mytisk religiös uppfattning med en dömande extern Gud. Jag ser att det är den enda Gud som kan passa in i deras mystiska medvetande-STRUKTUR. Strukturer är inte statiska, dom går att förändra och Wilber är i rättvisans namn inte bunden vid en sekulär ståndpunkt utan Gud. Han är, som jag skrev, öppen för att Gud manifesterar sig på många olika sätt utifrån individens förutsättningar att tolka den potential du kallar Gud. Wilber har inget alls problem med din Gud eller någon annans Gud. Han försöker bara integrera alla de olika perspektiv på Gud som vi får leva med antingen vi vill eller inte. Du kan gilla Kim Michaels Gud hur mycket som helst, men det hjälper dig inte ett dugg när du stöter på en självmordsbombare. Inte för att Wilber är bättre rustad i mötet med en självmordsbombare när han trycker på knappen, men han är ganska bra rustad att dra ett värdefullt strå till det fantastiska ekumeniska arbete som pågår på många nivåer i samhället. Integral Institute är en av många forum för de ekumeniska samtal som vår värld är i så akut behov av. Där är det inte en merit att kunna stå för sina åsikter eller övertygelser. Där är det snarare en merit att kunna integrera så många åsikter som möjligt i sin egen världsbild på ett sätt som är fruktbart inte bara för mig själv utan för mänskligheten i stort.
Detta är min åsikt och den har jag glädje av men jag kan också frångå den. Jag föddes inte med den och den kommer förmodligen inte vara mig till någon hjälp om jag drabbas av Alzheimers sjukdom. Men ändå … Det är nu vi kan göra något för att öka förutsättningarna för tolerans och förståelse.
Jag vet att jag skrivit saker där jag verkligen utgått från ett sekulärt perspektiv men det är ju inte det enda perspektiv jag kan inta. Det tror du väl inte?
Du har kallat mig sekulär-andlig. Det är en etikett du gärna får skrota. Kanske är jag öppnare ån du tror?
🙂
Roligt att diskutera med dig, tycker jag tillbaka. Och härmed skrotar jag denna label “sekulär-andlig” (jag uppfattar det inte som att du tagit illa upp, utan att du har vidgat dig).
Bra kommentar. Nu börjar det hetta till här…
Det är möjligt att jag är rökt när det kommer en självmordsbombare. Men jag skulle inte byta Gud mot en Kalasjnikov.
Du kallar dig också andlig sökare. Eller är det “andlig” sökare? (ska vi skippa epitetet sekulär-andlig, kanske du å din sida kan ta bort citationstecknen kring andlig? 🙂 )
Men vad det innebär för mig (alltså andligt sökande) är att engagera mig i min sanna identitet. Vi är något mera än kroppar, utlämnade åt slumpen och beroende av våra biologiska betingelser. Denna medvetenhet finns inom mig, som ett minne. Faktiskt.
Börjar man intressera sig för det, blir det gradvis mera levande.
Det här jordiska livet, som en självmordsbombare kan sätta P för om han vill, är inte allt som finns.
Det här håller många med om, utan att veta.
Det blir en trösterik tanke bara, men lite värd när det verkligen gäller.
Men jag tror man kan utveckla den till att bli nåt mera än denna trösterika tanke. Man kan bli medveten om sig själv och få ett inre space där man är fri.
Rädslan är aldrig sann. Samtidigt verkar den så reell. Det är mycket intressant.
Vad som är problemet är inte att vi ska dö. Det är rädslan. Och hur rädslan kan användas.
Har vi kommit ÖVER rädslan, då ser vi kanske att vi faktiskt inte dör, heller! Att sista ordet definitivt inte är sagt!
Bra att Wilber inte har några problem med Gud. Han måste ju se och erkänna denna företeelse. Men jag börjar inse att man inte kan se Gud som en företeelse bland andra, och simma runt i detta, vara öppen för allt. Gud har sin plats i det framework han har skapat också? Det är kanske en bra början. Men Gud är alltings ursprung. Gud kan dock uppträda som vilket koncept som helst. och behandlas så. Och visst , vi har fri vilja.
Men hur använder vi fri vilja? Är vi så fria?
Well… de flesta är rädda. Rädsla är motsatsen till frihet
Jag undrar om Wilber går in på det här. Jag undrar om Wilber simmar omkring i tillvaron som ett slags journalist, utan något personligt deltagande. Rätta mig om jag har fel, det här låter nog provokativt, och jag resonerar nu utifrån det lilla jag har sett och hört av Wilber.
Har funderat och funderat på om jag skall ta bort citationstecknen kring “andlig”. Har inte funderat klart än. Dom är oerhört viktiga, mycket viktigare än själva ordet “andlig”.
Jag återkommer när jag vet mer. Under tiden kan du se några starka argument för att ha dom kvar i kommentarerna till Inget kan stoppa mina tårar.
Men som sagt, jag har inte bestämt mig än.