Följande utspelar sig i en spårvagn, det var några år sedan men det upprepar sig stundtals i mitt minne, särskilt vid juletid. Nu skriver jag ner det:
Det drar sig mot jul, vagnen är full och vädret är kymigt…
Någon sitter och väsnas lite, ännu inte så allvarligt att det stör, utan bara såpass att alla på vagnen är medvetna om att det inte är helt lugnt. Jag kan se honom, han är stor, har mörkt lockigt hår, grek av allt att döma för han nynnar Theodorakis-sånger, för första gången hör jag dem på originalspråk.
Han dricker ur någon flaska och blir med tiden såpass stökig att platsen bredvid honom lämnas tom, snart också platserna framför.
Nästan alla på vagnen har händerna fulla med inslagna paket av skiftande storlek. Men inte han. Greken åker tomhänt hem till Hjällbo eller var det är, melankolisk och galen av hemlängtan, kanske för att slockna på mattan i en dyster lya i ett ghetto där alla låser dörren och plirar ut genom sina dörrkikare innan de går ut med soppåsen…
{”Kom inte här med din byk. Åk hem till dina trakter, om det inte passar”}
Han är ledsen. Nej det är djupare. Han är förtvivlad. Han är sjuk av längtan, bort från detta iskalla svenska käril. Sjuk av längtan bort från alla moltysta, upptagna skuggor på väg nån annanstans, oantastliga därför att de sköter sitt. Skuggorna är på väg till sitt. Börjar leva när de låst dörren bakom sig och hojtat på sina familjer.
Nu har han rest på sig, han står lutad mot en stång och sjunger den kanske mest kända Theodorakis-refrängen, på djup, klangfull grekiska. Vi svenskar har hört den genom alla år, med Sven-Bertil, Arja Saijonmaa och andra.
Hans patos greppar tag i hela vagnen. Rutorna immas igen. Tårarna forsar….
{”Han är full. Varför ringer ingen efter polisen? Bara han inte kommer hitåt…”}
”Håll käften där bakom!!!”
Nu kommer en liten pojke fram, han ställer sig frimodigt framför den stora vacklande gestalten, tittar på honom med stora klara ögon:
”Varför är du ledsen?”
Och greken slutar sjunga. Han står totalt nollställd ett tag. Så börjar han skratta. Han skrattar och skrattar. Vi andra på vagnen börjar skratta också.
Greken lutar sig ner och kramar om grabben.
Och det är nu jag får en Deja Vu -vibb. Jag vet exakt vad som nu ska hända:
En kvinna arbetar sig fram med energiska armbågar…
”Du ger faaan i pojken!! Hörde du!! Din jäääväääälll!!!!! Ge faaan!!!”
”Okey”, säger greken. Men han slutar inte att le. Ingen annan heller.
Jag tror nästan mamman måste le till slut, hon också.
Och jag tror greken fick en liten gnutta glädje, kanske nog för att klara julen.
9 replies on “Alexiadis, dan innan jul”
Ja julen är verkligen glädjens tid. Nu samlas familjen och tar hand om varandra med god mat, klappar och trevliga samtal och samvaro. Det är just i denna tid som de ensamma blir ännu ensammare och de ledsna ännu ledsnare. Denna tiden på året ställer liksom allting på sin spets. Det är ungefär som när en man och en kvinna får ett barn tillsammans då ställs allting på sin spets för det är då det gäller, det är då känslorna får prövas på riktigt.
Tänk om det är så enkelt att förgylla någons tillvaro, varför gör vi då inte det lite oftare. Nä för vi är rädda, eller hur, vi är rädda för kriser. När vi ser en kris försöker vi undvika den så gott det går. Hem ljuva hem tar oss till livets källa men det skyddar oss också emot lidandet. Det lidande som är en del av oss själva, en del av mänskligheten. Tänk om det är så lätt att låta lidandet bli till glädje. Tänk om det är så lätt. Varför gör vi det då inte…
Jennyli
Hej Jennyli
Precis så, du uttrycker det så bra.
Julen är tiden då vi borde se det stora i det som förefaller skört. Men det har blivit en orgie i kommers. En statusmätning. Egots stora fest.
Julen har blivit tiden då det sopas under mattan, och då det vidtas dyrbara yttre åtgärder för ett inre välbefinnande. Det lyckas inte så bra. De som är utanför, ensamma och alienerade, ska inte göra misstaget att mäta sig med det här. Inte göra misstaget att se ett grymt facit. För det är inte så.
Jag vill vara som den lille pojken idag. Se någon. På riktigt. Det gäller att vara vaken för öppningarna och lita på att det funkar. Det gör det alltid. Men nu var det ett tag sedan.
Tack för inspirationen Perra!!
En riktigt god jul vill jag bara önska nu. Jag fortsätter analysera och flöda i kärlek till livet tillsammans mer er efter jul.
julkram från Jennyli
Jennyli, Björn: God Jul på er, och tack! Vi hörs när vi hörs…
Skärsår bakom betongfasad. Hos många. Skärsår bakom treglasfönster. Många, många.
Skärsår bara. Inte hos så många. Men vackrare, sannare. I. Sin. Blottnad.
God jul, Perra.
/Tomten som är vaken
Rollercoaster: Så vackert.
Och det är inte bara vackert. det fungerar också:
Det är när man kan stå där med sina skärsår, bara låta skärsåren vara skärsår, som de kan läkas.
Först när man kan vara där med smärtan kan den omdisponeras. Då kan man bli fri.
Det ingen vuxen skulle ha gjort…
Tack Melody
Precis. Roligt att du läser gamla inlägg, de är ju inte mindre aktuella…. 🙂