Mannen med dossieren

För att komma in i det jag vill belysa här, är det lättast att börja med ett exempel ur verkliga livet (om det är verkligt). Händelsen som ägde rum tidigt 60-tal är kanske ett av mina första minnen. Det hela utspelades i en sandlåda och jag hade i likhet med min jämnåriga kollega mitt emot mig,  just lärt mig vad som är höger och vänster. Vi var kanske 4 år. Vi kommer in i slutet av en mycket hetsig debatt:

”….Jag VEET att höger är ditåt!!” sa jag och pekade åt höger.
”Fel!!!! Höger är ditåt!!!!”, sa min kompis, och pekade åt vänster.
”Fel!!!!!!! Höger ÄR DIIIIIITÅT!”, sa jag och pekade åt höger.
”Min PAPPA har sagt att höger är DIIIIIIITÅT!!!!”, sa han och pekade åt vänster.
”MEN MIN PAPPA är mycket STARKARE än DIN Pappa!!!!”

Ni förstår vårt problem. Vi satt mitt emot varandra. En äldre herre som roat observerat vår belägenhet från parksoffan kom slutligen till undsättning innan vi börjat kasta sand i ögonen på varandra.
”Ni har rätt bägge två!”, sa han, “…men ni har också fel bägge två”. Och hans saktmodiga förklaring var troligen mitt livs första aha-upplevelse. Jag minns händelsen solklart än i dag…

Denna lilla palaver var kanske vår första närkontakt med vad som kallas den relativa världen. Och det som kallas det dualistiska sinnestillståndet. (Det skulle sedan framgent visa sig att konflikter även i vuxenlivet ofta förs på just detta vis och att de kanske skulle varit hjälpta av en yttre observatör, men det är en annan historia.)

För mig kändes det som nåt välbekant. Övergången från rikedomen till fattigdomen var något jag kände igen, som en gammal dossier av ouppklarade affärer som hittat ansvarig ägare. Plötsligt låg den bara där.
Levererad, som av en dekadent tvillingbror, mitt skugg-jag, som plötsligt står där i hallen. För att därpå behagfullt slå sig ner i min soffa och rapa ur sig:
”Du ville bli av med mig va? Forget it. Jag hittar dig alltid.Och jag har mina kontakter. Och här i dossieren, ser du, finns alla akter om dig…”

Jag försöker jaga ut honom men armarna är lealösa…

Barndomens ljus skulle från denna dag börja förmörkas, och jag visste det. Från och med nu skulle jag  jämföra och jämföras. Mätas efter en skala. Från och med nu blev det viktigt. Begreppet ”viktigt” kom in i livet. Och tiden fick en annan betydelse. Den räckte plötsligt inte till. Nu måste jag börja hinna. En klocka hade börjat ticka ner livet. Glädjen var borta. Ett lock lade sig över allt.

Det här är möjligen ett känt fenomen. Det heter att man slussas in i verkligheten. Kanske rentav att man mognar, växer.  Men i varje fall fastslås: Det här är helt naturligt.
Ja, vi resonerar vidare, så får vi se hur naturligt det är…

Det var en process som drabbade mig på ett flertal sätt; jag fick under en period attacker av illamående, huvudvärk, mardömmar, vanföreställningar.  Jag blev mörkrädd. Det var nu jag blev närsynt. Det var ett helt paket av allsköns lidanden som plötsligt kastade sig över mig (och det var hela tiden så märkligt välbekant). Det började gå dåligt. Allt gick fel, där det tidigare gått av sig självt.
Jag var inte längre i nuet.

Det var nåt med den där incidenten i sandlådan.
När jag plötsligt kände den där vreden. När jag måste ha RÄTT…när allt space runt mig liksom försvann… det var just då han ringde på dörren, odågan med dossieren. Det var då det satte igång…

Det ringdes på flera dörrar i grannskapet…
Med tiden såg jag förändringar hos mina kamrater. Det var inga uppriktiga ärliga ögon som mötte mig längre, utan nu var det nåt beräknande i dem, nåt lägre, nåt stilla avvaktande.

Och det är helt naturligt…

Men, skall sägas,  i lägenheten bredvid oss växte David upp. Han verkade leva ett helt annat liv. Vi umgicks förut. Förstod varandra. Men inte nu. Inte sedan han med dossieren kopplade på sin energislukande dygnet runt-service.

Jag vågar inte se David i ögonen nu. För hans ögon är fortfarande klarblå.

”Du vet våran deal, va? Jag kör livet åt dig. Du behöver inte ta ansvar.Ja alltså, ansvar va, men till en viss GRÄNS, däröver skiter du i det. Du behöver inte bry dig! Du är dödlig, men jag ser till att lindra det åt dig.Och du ifrågasätter inte min makt, va? Jag håller koll på dig genom en ständig dialog. OK?”
”Ja för fan…”
”… och min service är inte gratis. Du betalar en avgift till mig. Och till mitt nätverk….”
”Kör på bara!”
”Är det inte jävligt GREAT, va???!”
”Ja för fan!”

Jag måste springa upp ur sängen, hinna till toan och spy. Lyckas nästan.

Jag ligger sedan och funderar, inpå småtimmarna…
Jag vet att David bakom väggen inte har det som jag. Ingen odåga har sökt upp honom. Det vet jag. David kommer att bli nåt stort. Nåt bättre.

Det är de som gått på niten som blir mobbade. De som låter sig vägas och inte är tunga nog. Såna som jag. David står över det. Han är bortom.
Men jag var som han.

Jag somnar. Drömmer att jag träffar David. Han säger att nån ringde på hans dörr också. Men att han aldrig släppte in honom.